Lagrådsremiss:
Ett förstärkt samhällsskydd och tydliga reaktioner vid återfall i brott
I denna lagrådsremiss behandlas förslagen som rör kriminalisering av rymning, en skärpt återfallsreglering, utökade möjligheter att förena skyddstillsyn med fängelse, utökade möjligheter att begränsa var en dömd person får vistas samt en skärpt reglering av permission och frigivningsförberedande åtgärder.
Nedan kommenteras enbart förslaget om kriminalisering av rymning från häkte och anstalt
Regeringens argument, fakta och kritik
Regeringens bedömning: Det finns behov av att kriminalisera rymning. Nuvarande sanktioner är inte tillräckliga. Vissa personer kan utgöra en fara om de rymmer och avviker. Det förekommer flera fall från anstalt. En ny straffbestämmelse om rymning ska införas i Brottsbalkens 17 kap. Straffet ska vara fängelse i högst 2 år. Vid grov rymning, planerad och organiserad högst 4 år.
Regeringen kommer med detta förslag trots att regeringens utredare bedömer att skälen för en kriminalisering inte är tillräckligt starka. I stort sett alla remissinstanser (inklusive Åklagarmyndigheten, Tingsrätten, Hovrätten, Kriminalvården, Advokatsamfundet, Brå ) gör sammanfattningsvis samma bedömning. En kriminalisering av rymning skulle inte vara effektiv. De ifrågasätter metoden med hänvisning till redan befintlig kriminalisering och andra sanktioner vid misskötsamhet. Alternativa metoder är mer lämpliga och tillräckligt effektiva för att motverka rymning.
Fakta om rymningar och avvikelser:
Noll rymningar direkt från häkte de senaste fem åren (2020-2024).
Noll rymningar direkt från anstalter, säkerhetsklass 1 och 2, dvs anstalter med murar och stängsel, senaste fem åren (2020-2024). 82 direkta avvikelser från öppna anstalter klass 3 utan stängsel. Antalet avvikelser har inte ökat senaste fem åren.10.000-12.000 personer tas in i fängelse under ett år mellan 0,8 och 0,6 procent rymmer/avviker och då endast från öppna anstalter som saknar stängsel.
Kriminalvården har som självständig myndighet ett eget sanktionssystem genom fängelselagen (2010:610) FÄL. I 12 kapitlet regleras konsekvenser av misskötsamhet av olika slag.
För att motverka rymningar har Kriminalvården sedan början av 2000-talet utvecklat en stark säkerhetsorganisation och förbättrat säkerheten i byggnader, på rastgårdar, skärpt regelverk kring förflyttning av intagna inom anstalten, skärpt permissionssystemet, kontrollen av besök, ökat visitationer i celler, m.m. Riskbedömning för återfall i brott genomförs på alla intagna.
Avvikelser direkt från öppna anstalter klass 3 är ofta impulshandlingar orsakade av hastigt uppkomna problem eller konflikter utanför anstalten t.ex. med familj eller andra. Vid dessa avvikelser och annan misskötsamhet inträder Kriminalvårdens sanktionssystem. Dagen för villkorlig frigivning kan skjutas upp, vanligtvis med 30 dagar åt gången. Den intagne flyttas från den öppna anstalten till en anstalt med högre säkerhet. Permissioner stoppas, frigivningsplanering och utsluss kan stoppas. Studier och yrkesutbildning kan avbrytas. Besök av och kontakt med anhöriga försvåras. Om brott begås under avvikelse leder det till polisutredning och ny påföljd.
Alla dåliga beteenden och misskötsamhet bör inte kriminaliseras
Alla dåliga beteenden och misskötsamhet bör inte kriminaliseras. För att en kriminalisering ska var befogad enligt kriminaliseringsprincipen krävs att:
- Beteendet ska föranleda påtaglig skada eller fara
- Alternativa sanktioner inte står till buds
- Straffsanktioner krävs med hänsyn till gärningens allvar
- Åtgärden är effektiv i att motverka ett icke önskvärt beteende
- Rättsväsendet har resurser att klara den belastning som kriminalisering innebär
Dömda med påtaglig risk att skada, utgöra fara och har begått allvarliga brott är placerade på fängelser med säkerhetsklass 1 och 2. Ingen har rymt från dessa anstalter sedan kriminalvården införde strängare sanktionssystem. Kriminalvårdens sanktionssystem är effektivt och ändamålsenligt.
Att kriminalisera rymning är inte en effektiv åtgärd för att förhindra de avvikelser som sker från öppna klass 3 anstalter. Dessa kan Kriminalvården motverka genom minskad överbeläggning, mer utrymme i lokaler och resurser till bättre innehåll, stödjande kontaktmannaskap med nära kontakt mellan personal och intagna som kan fånga upp akuta problem, tät samverkan mellan anstalt, frivård och samhället.
En kriminalisering av rymningar och avvikelser skulle naturligtvis innebära ökad belastning i hela rättsväsendet men framför allt en mycket stor belastning i en redan hårt belastad kriminalvård. Regeringens förlängning av fängelsetiden för redan dömda har krävt ett mycket stort tillskott av fängelseplatser som Kriminalvården lyckats skapa genom att ta lokalytor från annan verksamhet för att skapa platser och genom att dubbelbelägga intagna i alla rum över 6 m2. Alla straffskärpningar som genomförts har ytterligare ökat behovet av platser. Överbeläggningar har tidvis varit uppe i 140 procent. Våld och hot mellan intagna och mellan intagna och personal har ökat. Kriminalvården får allt svårare att uppnå sitt mål om att motverka återfall i brott. Regeringen hänvisar ofta till brottsoffren för att motivera straffskärpningar. Brottsoffer vill att gärningsmän ska straffas men framför allt vill de att gärningsmännen inte ska återfalla i brott och skapa nya brottsoffer.
Inte ett enda av kriterierna för kriminalisering uppnås genom regeringen förslag.
Birgitta Göransson
Psykolog och f.d. regionchef i Göteborg
Kommentarer är stängda.