om reparativ rättvisa i brottmål

(Antagen av Ministerkommittén den 3 oktober 2018
vid det 1326:e mötet med ministrarnas ställföreträdare)

---

Ministerkommittén, i enlighet med artikel 15.b i Europarådets stadga,

Noterar det växande intresset för reparativ rättvisa i medlemsstaterna;

Erkänner de potentiella fördelarna med att använda reparativ rättvisa inom rättsväsendet i brottmål;

Noterar utvecklingen i medlemsstaterna av användningen av reparativ rättvisa som en flexibel, lyhörd, deltagande och problemlösande process;

Erkänner att reparativ rättvisa kan komplettera traditionella brottmålsförfaranden eller användas som ett alternativ till dessa;

Beaktar behovet av att stärka delaktigheten hos berörda parter – däribland brottsoffer och gärningsperson, andra berörda parter samt det bredare samhället – i att hantera och reparera den skada som brott orsakar;

Erkänner reparativ rättvisa som en metod genom vilken dessa parters behov och intressen kan identifieras och tillgodoses på ett balanserat, rättvist och samarbetsinriktat sätt;

Erkänner brottsoffers legitima intresse av att få en starkare röst i hur deras utsatthet hanteras, få möjlighet att kommunicera med gärningspersonen samt erhålla gottgörelse och upprättelse inom ramen för rättsprocessen;

Beaktar vikten av att uppmuntra gärningspersoners ansvarstagande samt att erbjuda dem möjligheter att gottgöra, vilket kan främja deras återanpassning, möjliggöra upprättelse och ömsesidig förståelse, och bidra till att de avhåller sig från framtida brott;

Erkänner att reparativ rättvisa kan öka medvetenheten om individers och samhällens viktiga roll i att förebygga och hantera brott och därmed bidra till mer konstruktiva reaktioner inom straffrättsväsendet;

Erkänner att tillämpningen av reparativ rättvisa kräver särskilda färdigheter samt utveckling av yrkesetiska riktlinjer och ackrediterad utbildning;

Erkänner den växande forskningsbas som pekar på reparativ rättvisas effektivitet utifrån olika kriterier, däribland brottsoffers återhämtning, gärningspersoners avhållsamhet från brott samt deltagarnas tillfredsställelse;

Erkänner den möjliga skada som kan orsakas individer och samhällen av en överkriminalisering och av överdriven användning av straffrättsliga påföljder, särskilt för utsatta eller socialt marginaliserade grupper, samt att reparativ rättvisa, där det är lämpligt, kan utgöra ett alternativt sätt att hantera brott;

Erkänner att brott innebär en kränkning av individers rättigheter och relationer, vars återställande kan kräva åtgärder som går utöver straffrättsliga sanktioner;

Beaktar det viktiga bidrag som icke-statliga organisationer och lokala samhällen kan ge till att återställa fred och främja social harmoni och rättvisa, samt behovet av att samordna offentliga och privata initiativ;

Beaktar kraven i Konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (ETS nr. 5);

Beaktar även relevanta europeiska konventioner och rekommendationer (som specificeras i dokumentet), samt internationella riktlinjer och deklarationer om reparativ rättvisa;

Rekommenderar att medlemsstaternas regeringar beaktar de principer som anges i bilagan till denna rekommendation vid utvecklingen av reparativ rättvisa, samt att denna text görs tillgänglig för relevanta nationella myndigheter och organ – i första hand domare, åklagare, polis, kriminalvård, frivård, ungdomsvård, brottsofferstöd och aktörer inom reparativ rättvisa.

---

Bilaga till rekommendation CM/Rec(2018)8

I. Tillämpningsområde för rekommendationen

1. Denna rekommendation syftar till att uppmuntra medlemsstaterna att utveckla och använda reparativ rättvisa inom sina rättssystem för brottmål. Den främjar normer för användning av reparativ rättvisa inom ramen för brottmålsförfaranden och strävar efter att skydda deltagarnas rättigheter samt maximera processens effektivitet i att möta deltagarnas behov. Rekommendationen syftar också till att uppmuntra utvecklingen av innovativa reparativa metoder som kan ligga utanför brottmålsförfarandet och som tillämpas av rättsvårdande myndigheter samt av aktörer inom brottmålsväsende och reparativ rättvisa.
2. Rekommendationen riktar sig till alla offentliga och privata organ som verkar inom brottmålsväsendet och som tillhandahåller eller hänvisar ärenden till reparativ rättvisa, eller som på annat sätt kan använda reparativ rättvisa eller tillämpa dess principer i sin verksamhet.

II. Definitioner och allmänna principer för tillämpning

3. Med reparativ rättvisa avses varje process som gör det möjligt för dem som skadats av ett brott och dem som orsakat skadan att, om de samtycker frivilligt, delta aktivt i att lösa frågor som uppkommit till följd av brottet, med hjälp av en utbildad och opartisk tredje part (facilitator eller ledare).
4. Reparativ rättvisa sker ofta i form av en dialog (direkt eller indirekt) mellan brottsoffret och gärningspersonen, och kan även involvera andra personer som direkt eller indirekt påverkats av brottet. Detta kan inkludera stödpersoner för offer och gärningspersoner, relevanta yrkesverksamma samt medlemmar eller representanter för berörda samhällen. I denna rekommendation kallas alla deltagare i reparativ rättvisa för parterna.
5. Beroende på vilket land det tillämpas i och hur det genomförs kan reparativ rättvisa benämnas till exempel som medling mellan brottsoffer och gärningsperson, straffrättslig medling, reparativa konferenser, familjekonferenser, sentencing circles eller fredsskapande cirklar.
6. Reparativ rättvisa kan användas i alla skeden av rättsprocessen: som alternativ till gripande, åtal eller rättegång; i kombination med polisiär eller rättslig hantering; före, parallellt med eller efter åtal; mellan fällande dom och påföljdsbestämning; som del av en påföljd; eller efter att en dom har avkunnats eller verkställts. Hänvisning till reparativ rättvisa kan göras av rättsliga eller rättsvårdande myndigheter, eller på begäran av parterna själva.
7. Behovet av rättslig tillsyn är större om reparativ rättvisa kan påverka rättsliga beslut.
8. Praktiker utan direkt dialog kan ändå genomföras enligt reparativ rättvisas grundprinciper.
9. Med reparativ rättviseverksamhet avses alla aktörer som tillhandahåller reparativ rättvisa.
10. Rättsliga myndigheter: domare, domstolar och åklagare.
11. Rättsvårdande myndigheter: polis, kriminalvård, frivård, ungdomsvård och brottsofferstöd.
12. Aktörer inom reparativ rättvisa: varje specialiserad aktör som tillhandahåller tjänster för reparativ rättvisa.

III. Grundprinciper för reparativ rättvisa

13–20:

• Deltagande av berörda parter (principen om deltagande).
• Fokusering på reparation av skada (principen om reparation).
• Frivillighet, respektfull dialog, jämlikhet, processrättvisa, konsensus, återintegrering, undvikande av dominans.
• Neutralitet och balans mellan parternas behov.
• Konfidentialitet, frivilligt deltagande, tillgänglighet i alla brottstyper och i hela rättsprocessen.
• Självständig verksamhet för aktörer inom reparativ rättvisa.

IV. Rättslig grund för reparativ rättvisa inom brottmålsförfarandet

21–24:

• Behov av tydlig rättslig grund.
• Policyramverk och processkydd.
• Granskningsmöjligheter för deltagare.
• Särskilt skydd för barn som parter.

V. Rättsväsendets hantering av reparativ rättvisa

25–35:

• Full information till deltagare.
• Frivilligt deltagande.
• Inkludering och flexibilitet.
• Strukturer och processer för hänvisning.
• Förberedelse, riskbedömning och uppföljning.
• Erkännande av grundfakta.
• Skydd mot att deltagande används som bevis på skuld.
• Tidsramar och kommunikation till domstol.

VI. Verksamhet inom reparativ rättvisa

36–53:

• Normer och standarder.
• Översyn av verksamhet.
• Datainsamling för forskning och uppföljning.
• Rekrytering av ledare med interkulturell kompetens.
• Utbildning och fortbildning.
• Säker och respektfull process.
• Hantering av konfidentiell information.
• Innehåll i överenskommelser.
• Rapportering till domstol vid påverkan på rättsprocess.

VII. Fortsatt utveckling av reparativ rättvisa

54–67:

• Tillräckliga resurser.
• Samverkan och dialog med samhället.
• Informationsspridning.
• Stöd till forskning och utvärdering.
• Proaktiv användning av reparativa principer även inom myndigheter.
• Nationellt och internationellt samarbete.
• Uppföljning och eventuell revidering av rekommendationen.