Men hur säkrar vi en jämlik reparationsprocess i en ojämlik värld?
Lärdomar från en brittisk studie.
Reparativ Rättvisa (RR) handlar om direkt kommunikation mellan brottsoffer och gärningsperson.
I sin vanligaste form möts parterna ansikte mot ansikte, där båda får möjlighet att ge sitt perspektiv på händelsen och dess konsekvenser. Målet med mötet är att hålla gärningspersonen ansvarig, öppna möjligheter för reparation, samt ge brottsoffret mer av en röst i rättviseskapandet.
I Sverige infördes RR som en officiell insats i början av 2000-talet och svenska kommuner har, sedan 2008, en skyldighet att erbjuda åtgärden till alla lagöverträdare under 21.
Det finns gott om underlag som påvisar positiva effekter av RR, inklusive brottsoffer som känner sig hörda, känslor av medborgarengagemang, samt lägre återfallsrisker för gärningspersoner. Majoriteten av forskningen som detta bygger på är dock – som mycket annan kriminologisk forskning – könsblind, eller grundad på enbart manliga urvalsstudier. När kvinnor inkluderats är det oftast utifrån ett brottsofferperspektiv.
Så vilken roll spelar genus inom detta, och vad är kvinnors erfarenheter, utifrån ett gärningspersonperspektiv, av processen?
Detta var frågor som universitetslektor Linnéa Österman, tillsammans med Isla Masson och the Restorative Justice Council i London, undersökte i ett kvalitativt forskningsprojekt som genomförde intervjuer med både kvinnliga gärningspersoner som genomgått ett RR-möte, samt praktiker som arbetat med sådana fall i Storbritannien.
Feministisk kriminologi har både uppmärksammat och utmanat kvinnors marginaliserade roll inom kriminologisk forskning och praktik. Genom detta vet vi att insatser och förfaranden som föreslås vara ”neutrala” ofta bygger på en manlig (och dessutom ofta vit och heterosexuell) norm, och riskerar därmed att missa eller exkludera minoritetsupplevelser. Ett exempel på detta är könade upplevelser av utsatthet och våld, vilket i sin tur kan leda till en minskad sannolikhet för att kvinnors behov blir tillgodosedda. Kritik har riktats mot RR just för att insatsen anses riskera att reproducera klass, genus och etnicitetbelagda biaser. Medan genusperspektiv har börjat få fäste i många hörn inom kriminalvårdsinriktad forskning och praktik (även om det finns mycket kvar att göra!), så har RR-fältet varit på efterkälken i det här området.
I den begränsade forskning som inkluderar ett genusperspektiv återfinns förslag om att RR kan vara mer effektivt för tjejer och kvinnor, för att det är mer empowering i jämförelse med traditionella rättsprocesser. Samtidigt uppmärksammas specifika risker, såsom att maktförhållanden inom brottskontexten ignoreras, att mental hälsa – kopplat till mer omfattande känslor av skuld och skam hos kvinnor som begår brott – kan försämras ytterligare, samt att stereotypa ideal av feminint beteende dras in i processen. Här är medlarens/samtalsledarens roll signifikant. Den som leder medlingsprocessen kan vara antingen en lekman eller tjänsteperson, men ska – enligt socialstyrelsen – vara ’opartisk, kompetent och rättrådig’. Men hur försäkrar man, speciellt med tanke på att fördomar inte alltid är medvetna, att personer uppfyller dessa kriterier? Ett problem inom detta är att det inte finns några officiella krav på utbildning för medlare, och att utbildning inte heller är samordnad utan sker lokalt. Hur försäkrar vi att samhällsnormer som reproducerar existerande fördomar och orättvisor inte återproduceras i RR-processen, speciellt när faktorer kring maktförhållanden och jämställdhetsprocesser inte är standardiserade utbildningsmoment? Studien fann till exempel bevis på att traditionella könsideal kan ha en inverkan på processen:
“This whole idea of: “you look like a nice-looking girl, why did you get involved? You shouldn’t have done that!” . . . I have seen on the odd occasion, where it’s . . . “it’s a girl and she’s assaulted?” Where it’s: “Oh he’s assaulted.” […] That preconceived idea that: “oh they’re female and this is absolutely disgusting!” whereas if it would be a lad it would be alright.”
Den här datan stödjer tidigare forskningsresultat som föreslår att det finns risker att förlegade genusideal förs in i RR-processen, där idéer om vad som är passande manligt och kvinnligt beteende förstärks. En av rekommendationerna från studien var just att genusperspektiv på brott och straff, inklusive perspektiv på genusmässiga ideal, bör inkluderas i utbildningskurser om RR.
Flera beskrev RR-mötet som en livsförändrande upplevelse. Även från praktikernas sida var den generella åsikten att de fall då de arbetat med kvinnliga gärningspersoner ofta hade särskilt positiva resultat.
Överlag fanns det starka positiva erfarenheter av processen bland kvinnorna som intervjuades i studien. Flera beskrev RR-mötet som en livsförändrande upplevelse. Även från praktikernas sida var den generella åsikten att de fall då de arbetat med kvinnliga gärningspersoner ofta hade särskilt positiva resultat. Flera påtalade ett mer involverat och kommunikativt RR-möte mellan brottsoffer och gärningsperson. Dock visade datan även på vikten av att mötet genomförs på ett sätt som säkrar kvalité och leds av personer med passande utbildning och kunskap. Detta inkluderar t.ex. en förståelse av komplexiteten i gärningspersonens liv. Alla de kvinnor som deltog i studien – och som avspeglar denna grupp mer brett – levde med komplexa behov och i olika grader av utsatthet. Detta handlade om faktorer såsom att leva med våld i nära relationer, att ha missbrukarproblematik, att ha utmanande bostadssituationer (ofta som ensamstående förälder med minderåriga barn), och att leva med mental ohälsa som en konsekvens av trauma. Flera av kvinnorna upplevde att komplexiteten i deras situation inte beaktades inom RR-processen, vilket gjorde det svårare för dem att delta på ett effektivt sätt. Ofta krävdes det att andra mer akuta problem behövde få uppmärksamhet innan de kunde genomgå, och fokusera på, ett RR-möte.
Ett problem som identifierades inom detta område var att många praktiker kände att de saknade verktygen att göra någon slags bedömning kring komplexa behov, såsom mental hälsa, och därmed effektivt utvärdera hur ’redo’ personen var att delta. Som en av praktikerna sa så riskbedömer de inte alltid för psykisk ohälsa, eftersom ‘we don’t know how to, that’s the problem’. Det fanns tydliga exempel i datan på hur det påverkade kvinnor att detta inte hade gjorts, exempelvis genom ångest- och panikattacker, som i ’Fayes’ fall:
“I went to the toilet and […] had serious anxiety, a serious panic attack … and then after that I don’t like small rooms, they had a small room with no windows and we were basically touching legs.”
Denna situation ledde till att mötet upplevdes som negativt för ’Faye’, då hon inte kunde fokusera på det som pågick i rummet utan försökte förtrycka den inre panik som hon upplevde. Detta försatte henne även i en situation som hon beskrev hade en negativ inverkan på hennes alkoholmissbruk, vilket i sin tur kopplades till en akut hemlöshetsituation och försök att hantera år av obehandlad psykisk ohälsa. Dessutom hölls inte mötet på neutral plats (ett brottsoffercentrum), och mötets organisation brast då ’Faye’ och brottsoffret lämnades ensamma i ett väntrum precis innan mötet.
Ett gediget, och flexibelt, förberedande arbete, såväl som god organisation vid själva mötet, är essentiellt för en framgångsrik RR-process. Att medlaren förstår vikten av detta är nödvändigt för att kvalitetssäkra insatsen, och måste betonas i utbildning. Många praktiker tryckte på hur detta var extra viktigt när de arbetade med kvinnliga gärningspersoner, just för att försäkra att den komplexitet som många av kvinnorna lever med hade fått lämplig uppmärksamhet innan hon var redo att påbörja RR-processen. De kunskaper och förmågor som krävs för att bedöma mental hälsa och att leverera RR är givetvis skilda, men det som var uppenbart – och som var en av de starkare rekommendationerna från studien – var att en standardisering av det förberedande arbetet, via t.ex professionellt utformade bedömningsverktyg, skulle kunna stödja medlare att göra en bättre initial bedömning av en persons situation (som i tur kan signalera att andra behov bör undersökas innan processen går vidare). Att inkludera faktorer kring genusmässig utsatthet i dessa verktyg skulle stärka processen betydligt. Vidare identifierade studien att välfungerande samverkan med lämpliga verksamheter som kan tillgodose specifika stödbehov – om dessa uppmärksammas genom RR-processen – är viktig för att fånga upp personer som kanske annars faller mellan stolarna. I denna studie identifierades kvinnocentrum som viktiga samverkanspartners med betydelsefulla kunskapserfarenheter av att jobba professionellt med många av de problem som kvinnorna i studien levde med.
För vissa kvinnor gjorde det även en skillnad vem medlaren var. Det vill säga, vissa kvinnor hade svårare att ha en öppen kommunikation med sin medlare, vilket de upplevde kopplat till att det var en man som hade svårt att förstå de problem som de gick igenom. Detta försvårade det förberedande arbetet. ”India” exemplifierar detta i det följande citatet (fallkontexten här är att ”India” precis innan brottet hade genomgått ett missfall från en graviditet som var resultatet av en våldtäkt):
“I think he prejudged me because he was like, when I told him all stuff that, it’s not like I was looking for a get-out clause or something…but I wanted to make him aware that it’s not just like, to get money for drugs or, obviously there were massive issues and stuff, you know . . . I think it would have been different if it were a woman, ’cos I think a woman working with a woman, doing restorative justice, they know where they’re coming from.”
En rekommendation från studien var just att kvinnan – om hon önskar – ska erbjudas en kvinnlig medlare som hon genomför förarbetet med. Datan indikerade att för vissa kvinnor skulle det göra processen mer effektiv.
En annan faktor som bidrog till komplexiteten i fall med kvinnliga gärningspersoner var – och detta är något som känns igen från tidigare forskning – att det var vanligare att parterna kände varandra sedan tidigare. Detta skapar naturligtvis mer komplexitet i fallhanteringen. Fall av dessa slag var till exempel mycket mer emotionellt laddade och krävde mer gediget förarbete. Ett exempel ges här av ‘Magdalena’, som när vi träffade henne satt fängslad för mordet på sin mamma:
“The victim was my mum, and he’s my brother . . . I’m the only family he’s got . . . so when my mum gone and I’d got brought to prison, he’d lost everything and he’d lost everybody . . . I was so scared, I just kept putting it off . . . I didn’t want to do it, or I did want to do it but I was just so scared of facing him, and so ashamed and . . . with the guilt and everything, I was just so so scared of meeting him.”
Även om det är tuffare att få ett fall som detta ”redo” för ett RR-möte (och det tog över ett år av förberedelser innan alla parter nådde det stadiet), så fanns det också bevis för att personliga och emotionella möten av denna typ har – om de genomförs på ett genomarbetat och kvalitetssäkrat sätt – en extra stark inverkan på deltagarna. ’Magdalena’ pratar om hur RR-mötet med hennes bror blev öppningen för att börja återbygga deras relation, eller som hon själv uttryckte sig: det resulterade i att ‘I got my brother back’.
Det finns vidare ett stort behov av forskning som tittar på olika erfarenheter av RR, inklusive andra minoritetsgrupper inom rättssystemet.
När vi i Sverige fortsätter att vidareutveckla RR är det viktigt att vi tittar på alla olika aspekter av processen och försäkrar oss om att det, genom kvalitetssäkring och utbildning, verkligen blir en reparativ och effektiv insats för alla. Jag skulle argumentera för att en viktig lärdom från denna studie är att det finns goda anledningar att standardisera utbildningsunderlaget, vilket bör inkludera grundkunskaper i områden såsom genusperspektiv på brott och straff och mental hälsa. Det finns vidare ett stort behov av forskning som tittar på olika erfarenheter av RR, inklusive andra minoritetsgrupper inom rättssystemet. Vi vet från tidigare att placera majoritetsgruppers erfarenheter som guide ofta missgynnar minoriteter. Det blir därför extra viktigt att insatsen kritiskt granskas så att det verkligen resulterar i en process som främjar jämställdhet och reparerar, och som inte skadar eller försvårar situationen för de som är involverade. Även om många av de resultat som har lyfts i denna korta artikel har en kritisk underton så vill jag poängtera – som någon som har sett processen i första hand och pratat med många som har genomgått den, både som gärningsperson, brottsoffer och samtalsledare – att jag anser absolut att det är en insats som är värd att investera i och som kan stödja människors förändringsarbete på ett positivt sätt. Dock har jag också sett hur fel det kan gå – och vilka personliga konsekvenser det kan få – om processen inte hanteras på rätt sätt. En helt jämlik reparationsprocess må vara svår att uppnå i en ojämlik värld, men genom att uppmärksamma rekommendationer från studier som denna kan vi bättre försäkra oss om att ineffektiva, och till och med skadliga, former av denna typ av rättviseskapande minimeras och att alla potentiella deltagare, oberoende av andra identitetsfaktorer, får ta del av en så meningsfull insats som möjligt.
Linnéa Österman
Universitetslektor på Institutionen för Socialt Arbete, Göteborg Universitet
Ni kan läsa mer om resultaten från denna studie i de akademiska tidskrifterna Feminist Criminology och The Probation Journal:
Österman, L. and Masson, I. (2018) ’Restorative Justice with Female Offenders: The Neglected role of Gender in Restorative Conferencing’. Feminist Criminology, Vol. 13(1)
Läs: https://journals.sagepub.com/doi/10.1177/1557085117738326
Masson, I. and Österman, L. (2017) ‘Working with female offenders in restorative justice frameworks: effective and ethical practice’. The Probation Journal, Vol. 64(4
Läs: https://journals.sagepub.com/doi/10.1177/0264550517728784
Ta gärna kontakt med Linnéa på linnea.osterman@gu.se om ni har frågor och tankar om något i artikeln.
Kommentarer är stängda.