Thomas Ekbom har läst en artikel i tidskriften NIA (National Incarceration Association) från februari 2021 författad av Chrystal Garcia vid University of California
Citer från artikeln:
Sammanfattning
Många människor inser att förhållandena i fängelser ofta är omänskliga och orsakar negativa psykologiska effekter på fångar. Studier har funnit att ångest och posttraumatiskt stressyndrom är vanligt bland dem som har levt i fängelse under en lång tid och som blivit vana vid fängelselivet. Dessa negativa symptom och störningar följer individerna även efter att de har frigivits och kan hindra dem från att leva ett framgångsrikt liv efter deras återinträde i samhället…
Syftet med fängelsesystemet har blivit att straffa fångarna hårt …
Som Craig Haney, en forskare från University of California, Berkeley uttrycker, är lagar som förlänger straffet ”mer en produkt av politisk manipulation än ett förnuftigt svar på verkliga hot mot den allmänna säkerheten” (1997). Att tvingas in i denna nya våldsamma fängelsemiljö har många negativa psykologiska effekter på fångarna som kan följa dem även efter att de har släppts från fängelset…
Psykologiska förändringar
Längden på fängelsestraff i dessa sammanhang är betydelsefull då de med långa straff ”inte kan undgå att bevittna traumatiska händelser” (Munn, 2011). Dessa händelser orsakar psykologiska skador hos dem och förändrar deras syn på andra människor…
Fängelseanpassningen förändrar hur fångarna bearbetar situationer och fattar beslut. Denna överlevnadsteknik hjälper dem i fängelset; men det hindrar deras förmåga att bilda sunda relationer när de släpps ut…
Förutom förlusten av mänsklighet har forskning visat att fångar har upplevt känslor av depression, självmordstankar (Bonta och Gendreau, 1990; Fogel, 1993), hypervigilans (Hypervigilans är ett tillstånd av ökad vaksamhet eller uppmärksamhet. Det kan vara ett symptom på vissa psykiska sjukdomar, som posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) eller ångestsyndrom. Individer med hypervigilans kan uppleva en konstant känsla av att vara ”på vakt”, vara extremt medvetna om sin omgivning, och kan överreagera på saker som andra kanske finner triviala eller normala. Hypervigilans kan leda till utmattning, svårigheter att koncentrera sig, och kan påverka en individs förmåga att interagera socialt) och misstro (Hilliard, 1976; McCorkle, 1992). Efter att ha varit i en fientlig miljö under lång tid, är fångar kvar med paranoia som fortsätter att förfölja dem efter att de har lämnat fängelsets inskränkningar…
Att lämna fängelset och komma till en miljö som är så annorlunda utanför fängelsets väggar kan leda till överväldigande känslor av förvirring och frustration, vilket gör att de institutionaliserade fångarna ytterligare distanserar sig från samhället…
Utmaningar efter fängelset
Observationer av fångar som var nära tiden för frigivning visade att de ofta upplevde ångest, rastlöshet, irritabilitet och sömnlöshet; forskare fann att dessa känslor orsakades av rädslan för att vara oförberedda för omvärlden (Lipton, 1960; W.B. Miller, 1973; Sargent, 1974). Med bristen på rehabiliteringsprogram i fängelser blir dessa rädslor verklighet för många vana fångar…
För många av dessa individer ligger problemet inte i att de har glömt hur man använder sina sociala färdigheter. Istället handlar det om att de aldrig tidigare har haft möjlighet att tillämpa dem, och därför aldrig har lärt sig…
Många av fångarna som avtjänar långa straff blev fängslade vid en mycket ung ålder. När de borde ha lärt sig att umgås med kvinnor och etablera betydelsefulla relationer med andra, fick de istället lära sig överlevnadstekniker bland kriminella…
En ständig rädsla för att bli bestraffade eller återsända till fängelse på grund av sina tillkortakommanden håller dem fångna i ett tillstånd av ångest och ofta även i isolering.
Med alla de utmaningar som tidigare fångar möter vid sin frigivning, blir de överväldigade. Deras svårigheter att återintegrera i samhället leder ofta till att de återfaller i brottslighet…
Fångar som utvecklar psykiska problem under fängelsetiden, eller som blir traumatiserade av sina upplevelser under strafftiden, utgör en stor risk, inte bara för samhället, men också för dem själva…
Frågan om överbeläggning i fängelser har varit på agendan under flera år. Hårdare straff och fängelser för mindre brott resulterar i ett ineffektivt straffsystem, inhumana förhållanden och liten nytta för samhället.
Forskning pekar på att fler personer fängslas för bagatellartade brott medan få mindre brott förhindras (Johnson och Raphael, 2007). För att rehabiliteringsprogram ska vara framgångsrika, måste problemet med överbeläggning åtgärdas och fängelseplatserna bör reserveras för de mest våldsamma gärningsmännen…
En av de mest betydande faktorerna är ekonomi. Många av dessa individer saknar stöd från familjer och står ensamma. De riskerar att hamna i hemlöshet och kan återvända till ett kriminellt liv för att överleva…
Avsaknaden av dagliga aktiviteter kan leda till tristess och ökar sannolikheten för kriminellt beteende (Rossi, Berk och Lenihan, 1980). Stödprogram i form av kontantbidrag kan anpassas för att erbjuda hjälp till individen under en begränsad period medan de söker arbete…
Trots dessa uppmuntrande framsteg återstår fortfarande flera hinder att övervinna. Det största problemet är resursbrist. Rehabiliteringsprogram är kostsamma och kräver mycket ansträngning både från fångarna och personalen. Dessutom möter dessa program betydande motstånd från både allmänheten och politiker, som anser att straff bör vara strängt och utan privilegier…
Sammanfattningsvis är det av största vikt att fängelser inte enbart betraktas som platser för bestraffning, utan också som arenor för rehabilitering och förändring. Det ligger inte bara i samhällets intresse att minska brottslighet och förbättra den offentliga säkerheten, utan även i fångarnas eget intresse att få hjälp att ta sig an sina problem och förbereda sig inför en framgångsrik återgång till samhällslivet…
Om fångarna inte lär sig hur de ska leva i samhället och hantera vardagliga problem, eller ges de resurser de behöver för att överleva, kommer ångest och posttraumatiska stressymptom att ta kontroll och de kommer att bli överväldigade. Detta kommer att öka sannolikheten för återfall i brottslighet, och individen kommer att finna sig själv tillbaka i fängelset…
Kampen för fångar tenderar ibland att ignoreras av de som enbart ser brottslingar som förtjänar att straffas. Vi i samhället måste förändra vårt sätt att se på dessa individer och förstå, att genom att hjälpa dem, hjälper vi i själva verket oss själva.
Genom att söka förståelse för den psykologiska påverkan som fängelsevistelsen medför, kan samhällen och myndigheter börja hitta metoder för att upprätthålla lag och ordning samtidigt som straffen utförs på ett humant sätt och de negativa konsekvenserna för fångarna minimeras.
Citat ur nu gällande Lag (1974:203) om kriminalvård i anstalt:
4 § Kriminalvården i anstalt skall utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas och skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. I den utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd eftersättes bör verksamheten från början inriktas på åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten. Frigivning skall förberedas i god tid.
Efter straffrättens paradigmskifte?
4 § Kriminalvården i anstalt skall utformas så att den intagnes anpassning i samhället försvåras och skadliga följder av frihetsberövandet förstärks. I den utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd eftersättes bör verksamheten från början inriktas på åtgärder som förbereder den intagne för en långvarig tillvaro i anstalten. Frigivning skall undvikas så långt möjligt utan att konventionsåtaganden eftersätts.
Kommentarer är stängda.