Intervju med Pia Tham som är professor i socialt arbete på Högskolan i Gävle.
Thomas Ekbom frågade Pia Tham om hur socialsekreterarna har det med anledning av deras brottsförebyggande ansvar.
Vad anser du generellt om socialsekreterarnas situation idag jämfört med igår och hur ser du på deras framtid?
Jag har forskat om socialsekreterares arbetsvillkor i drygt 20 år nu och bl.a. genomfört tre studier 2003, 2014 och 2018 om hur socialsekreterare som arbetar med utredningar av barn och unga upplever sin arbetsmiljö (krav, stöd, möjlighet att påverka, arbetsledning, organisationsklimat, arbetstillfredsställelse och avsikt att söka nytt arbete).
Det blev tydligt redan 2003 att socialsekreterarna beskrev sina arbetsvillkor som mer påfrestande i jämförelse med andra högutbildade inom kommuner och landsting som svarat på samma enkät i en annan studie och 54% avsåg att söka nytt arbete (Tham, 2007a; Tham & Meagher, 2009).
De minst erfarna ofta arbetade i de tuffaste områdena och där många andra var nya i yrket
Redan då framgick att de minst erfarna ofta arbetade i de tuffaste områdena och där många andra var nya i yrket (Tham, 2007b), en bild som sedan förstärktes när jag sedan samlade in samma enkät 11 år senare i samma områden 2014 (Tham, 2017). Då det också visade sig att arbetsvillkoren överlag försämrats ännu mer då, blev jag så upprörd att jag skrev en debattartikel till DN-debatt (11/10 – 14).
Min kollega Wanja Astvik har benämnt socialsekreterares arbetsvillkor som en ”icke-fråga”. Vid den tredje datainsamlingen 2018 beskrevs kraven i arbetet som lägre men fortfarande var personalomsättningen hög och allt fler var unga och nya i yrket (43% var under 30 år 2018 jmf med 17% 2003).
Då arbetet med att utreda barn och unga ofta beskrivs som det svåraste inom socialtjänsten borde det istället vara de mest erfarna som arbetar med de frågorna. Här borde staten gå in och hjälpa kommunerna att förändra detta, både för att förhindra att nya i yrket snabbt bränner ut sig och inte minst för kvaliteten i arbetet. Kommunerna kämpar ofta med att förbättra situationen men behöver statlig hjälp.
Hur ser du på den högre utbildning som socialsekreterarna får inför sitt arbete?
Socionomprogrammet är tydligt reglerat av Högskoleförordningen och dilemmat är att det är svårt att utöka innehållet utan att förlänga tiden. Det jag kan se i en studie där vi skickat ut enkäter till socionomer som examinerades 2016-2019 från två lärosäten är att många beskriver att man hade behövt kunna mer om samtal och bemötande och önskat mer kontakter med praktiken under utbildningen.
En första skyddad tid i yrket utan allt för stort ansvar vore väldigt bra
Samtidigt kan det vara svårt att lära sig just mer specifika yrkeskunskaper under utbildningen, viss kunskap bygger på yrkeserfarenhet. Men en första skyddad tid i yrket utan allt för stort ansvar vore väldigt bra – men det kräver ju resurser och som det ser ut idag på många håll är det ju inte möjligt.
Hur bör de som arbetar med förebyggande arbeta jämfört med det främjande arbetet? Bör socialsekreterarna specialiseras?
I Finland har man sedan många år krav på 5-årig utbildning (masternivå) för myndighetsutövning och Norge är på väg åt samma håll nu, åtminstone vad gäller utredningar av barn och unga. Förebyggande arbete är ju väldigt viktigt och det vill socialtjänsten gärna satsa på men återigen är det en fråga om resurser, man måste prioritera det akuta. Ofta beskrivs att man inte hinner med det förbyggande eftersom man måste prioritera att släcka bränder.
Men samtidigt är det ju vid tidiga insatser, innan problematiken hunnit blir för stor, som de bästa förutsättningarna för en positiv utveckling finns. Förebyggande arbete och att möta familjer ute i samhället, i skolor, förskolor, öppna förskolor BVC etc. är viktigt, det är ju alla överens om.
Kommentarer är stängda.