Kyrkan, brottet och straffet

Intervju med representanter från Sveriges kristna råd, Ulla Le Vau och Susanne Rodmar.

Thomas Ekbom intervjuade.

Vilka är de mest angelägna åtgärderna inom kriminalpolitiken?

Vilka aktörer bör vara särskilt aktiva?

– Kriminalpolitik är inte vår hemmaarena. Aktörer är ju polis, rättsväsende och socialtjänst

Om vi ska lösa kriminalpolitikens problem så måste hela samhället agera. Hur kan rättsväsendet kompletteras av kommuner och ideella organisationer?

– Vi är en aktör från civilsamhället. Vi jobbar på anstalterna med NAV-medarbetare (Nämnden för Andlig Vård), minst två på varje anstalt och häkte. Lokala församlingar kan ju medverka både brottsförebyggande och i utsluss från anstalt. Lokala församlingar och trossamfund kan spela en viktig roll. De kan t ex hjälpa till att hitta ett nytt socialt sammanhang, När man vill lämna det kriminella är det viktigt att man kan finnas till stöd.

När det gäller tjänster för NAV-medarbetare så beställer varje anstalt och häkte. Ibland kan t ex fler medarbetare behövas för muslimska intagna och då rekryterar Sveriges kristna råd sådana. Sveriges kristna råd har i uppdrag att samordna och förmedla andlig vård i Kriminalvården och det gäller alla religioner. 

Finns det någon form av utvärderingar hur NAV-verksamheten har fungerat?

– Det finns inga forskningsresultat men det vi hör från kriminalvården är att vårt arbete är oerhört uppskattat och vårt arbete är väldigt viktigt. Under pandemin fick de intagna inte ta emot besök av närstående eller gå på permission. På de allra flesta ställen var NAV-medarbetarna välkomna och de sågs ge väldigt positiva effekter.

NAV-medarbetare finns främst för att man ska kunna utöva sin religion. Men det finns alltid bonuseffekter. Därför ser Kriminalvården att vår verksamhet gynnar de intagna.

Enligt Kriminalvårdens säkerhetspersonal kan man inte räkna hur många incidenter som inte inträffar men man ser att det blir lugnare på avdelningarna genom våra besök. I vårt uppdrag ingår att vi inte får evangelisera. Vi möter varje klient där hen är.

Isolering i anstalt och häkte är viktigt att begränsa och då förstår jag att ni bidrar i den situationen?

En intagen har alltid rätt att träffa en NAV-medarbetare. Det kan inte en åklagare hindra. Det ingår i vår funktion att vi har en tystnadsplikt.

Vi får inte föra vidare det som sägs i samtalet.

När man talar om påverkansarbete kan det här många gånger vara en början, särskilt på häktena, för en intagen att våga börja säga som det är. Vi har ju inte med rättsprocessen att göra. De intagna känner sig trygga att tala om det som har skett.

Hur ser ni på längre straff?

– Det ligger på den politiska agendan. Har man brutit mot lagen är det mycket viktigt att man tar ansvar för det man har gjort. Sedan är frågan om längre straff får den effekt som man vill tro att det ska få.

Sedan har vi den ekonomiska effekten. Blir det billigare för samhället att ha människor inlåsta länge och vad är det för personer vi vill få ut? Vad är syftet? Ansvar absolut. Men kommer längre straff att hjälpa?

Bland de vi möter är det nästan ingen som tror att längre straff skulle fungera. Den enda effekten är att vissa personer är borta från gatorna. Det blir viktigt att fylla anstalterna med det som kan förändra en intagen, skola och behandlingsprogram t ex. Den avskräckande effekten av att höja straff från fem till tio år är väldigt liten, det har bl.a. forskning i USA visat.

Vilka är de viktigaste åtgärderna när det gäller förebyggande av brott?

– Man behöver komma med insatser tidigt. Det behövs en bra samverkan mellan  myndigheter, skola och familj, något som också behövs vid utsluss. Man ska ta hjälp av civilsamhället, t ex. idrottsföreningar. Det behövs förebilder. Många har växt upp och nästan inte sett en människa som gått till ett vanligt jobb, tjänat pengar och kommit hem. Man har bara sett det kriminella livet, ofta i kombination med missbruk. Då kan man förstå att det inte är helt enkelt att välja en egen väg själv.

Det har också skett en nedmontering av fritidsgårdar som har stängt. Vuxennärvaron i skolan har brustit liksom olika typer av stöd.

Påverkansarbete på barn är jätteviktigt. När man väl hamnat i kriminalitet så måste man vara motiverad för att kunna vända båten och våga vilja ändra sin livsföring. Är man inte riktigt där, då är det jättesvårt. Många unga killar som vi träffar på häktet säger: vi orkar inte längre. Man inser att vara kriminell innebär att gå med skyddsväst, att hela tiden behöva se sig över axeln, att vara rädd för att bli skadad och skjuten. Det finns en gräns. Häktet är en viktig påverkansplats, mer än man tror många gånger.

Det ska vara fyra timmar personlig kontakt på häktena, men många säger att tiden räcker till det.

– Det har skett en förändring sedan man började med uppsökarverksamheten. Man plockade ut de misstänkta killarna och jobbade speciellt med dem så de inte skulle vara så isolerade.

Är det någonting som Kriminalvården kunde göra annorlunda för att minska återfall i brott?

– Behandlingsprogram och lärcentrum är bland de viktigaste sakerna. Yrkesutbildningar i anstalt har lett till att de intagna har haft en lärlingsplats att börja på när de lämnar. Det är också viktigt att fånga upp motiveringen hos de som vill förändra. Man kanske inte klarar av att ändra sin livsföring de första mötena. Då är det viktigt att man inte ger upp.

Förr ville Kriminalvården att alla intagna skulle in i ett behandlingsprogram, men nu har man insett att det ibland är bättre att låta en intagen vara. Är hen helt omotiverad kan det bli sämre med en insats.

Har det diskuterats att ni skulle kunna vara stödjande i frivården?

– Nej och argumentet är den s k normaliseringsprincipen. Har man själv möjlighet att söka upp en församling ska man göra det. Tidigare har det funnits en del NAV-medarbetare som också har varit lekmannaövervakare. Nu rekommenderar vi inte att man är det.

Vad skulle man kunna göra för att slussa in de som friges i samhällets nätverk?

– Det är ett problem att våga byta livsmiljö. Man har levt i ett sammanhang. Man vet hu det fungerar. Så ska man bryta med det och börja leva i ett nytt sammanhang. Det är för de flesta av oss inte enkelt. Det är jätteviktigt att hitta de här vägarna till insluss på olika sätt. Det ser olika ut hur det är och vad vi behöver som människa.

Det är viktigt som intagen att man kan känna att man kan göra nåt som faktiskt bidrar till andra människor. Man kan rättsligt avtjäna sitt straff, men man bär fortfarande på skammen för det man har gjort. Samhället kan ta emot en person som har avtjänat sitt straff. Det är viktigt att civilsamhället kan jobba med det och ge en person en ny chans.

Det finns försoningsgruppen som också gör ett väldigt viktigt arbete.

Ett försoningsprogram har inhämtats från Sydafrika av en präst, Ulrika Fritzon, och används på några anstalter i Sverige. Utgångspunkten för de dömda är att våga säga som det är och våga möta dem som har blivit utsatta och ta emot den smärtan från dem.

Vi sammanfattar och säger att kyrkan är inne i Kriminalvården och tar sitt ansvar. Och att långa straff i sig inte kan sägas minska brottsligheten.

Varmt tack Ulla och Susanne!