Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

EuroPris

Intervju med Gustav Tallving vid EuroPris

Av Thomas Ekbom.

Gustav Tallving Bild: Teamfotos Wien Studio-Matphoto

– Hej Gustav. Trevligt att träffas efter många år. Jag har kontaktat dig som redaktör för Tidskrift för Kriminalvård.


Vi vill veta mera om ditt arbete i EuroPris. Gustav, vem är du och vad gör du nere i Nederländerna?

– Jag har min bakgrund i svensk kriminalvård, började jobba på häktet Kronoberg i Stockholm 2001 och har sedan dess varit en stark anhängare av human kriminalvård i anstalt, men även frivård, som jag jobbade i under en period.

Jag var också personalutbildare ett tag i Kriminalvården och arbetade under sju år med forskning och utveckling på huvudkontoret.

Jag kom i kontakt med organisationen EuroPris redan 2014 genom ett EU-projekt, Prisons of the Future. Europris är en medlemsorganisation och 39  kriminalvårdsmyndigheter i Europa är för närvarande medlemmar.

Jag erbjöds tjänsten som verkställande direktör för tre år sedan och tänker arbeta här ett tag till. 

Jag har ett litet team under mig och vi är totalt sju personer som arbetar med de här frågorna på europeisk nivå. Merparten är baserade i Haag men vi och har två medarbetare som är baserade i Wien och i London, utlånade på deltid av sina respektive myndigheter.

I en antologi från 2017 så skrev några att svensk kriminalvård har förändrats i takt med samhället idag.
Man avundas Sveriges låga återfallstal och måttliga anstaltspopulation. Vägen dit har präglats av en tro på att människor kan förändras av satsningar på forskning och av utveckling som har drivits inifrån av medarbetare och chefer. Det var då. Hur ser du på den situationen idag?

– Det var en korrekt beskrivning vid den tidpunkten. Vi hade föraningar att populationen skulle öka, men inte i den omfattning som det sedan har blivit. När vi sammanfattar de 50 åren  av utveckling i den här antologin, som jag var redaktör för, så var det den samlade bilden.

Inte bara bilden av svensk kriminalvård utan hela Sverigebilden har förändrats ganska mycket

Nu har den bilden förändrats ganska mycket, inte bara bilden av svensk kriminalvård utan hela Sverigebilden.

Det är en mycket intressant utveckling egentligen som Sverige inte riktigt har varit berett eller redo för.

Tidöavtalet, har du någon synpunkt på det?

– Nej, jag är inte involverad i det och det är ju en politisk fråga.

Tror du att svensk kriminalvård kommer att se en ny framtid till priset av en mer undanskymd  plats vad gäller anstaltspopulationen m.m.?

– En kan väl säga att det finns två scenarier i huvudsak.
Ett scenario är att Sverige sticker i väg som en avvikare jämfört med de andra nordiska länderna och börjar likna länder som Belgien och Frankrike i termer av långdragna problem med överbeläggning och därtill en mer repressiv ansats över lag när det gäller brottsligheten.

Det andra scenariot, som jag har diskuterat också med de andra nordiska länderna, handlar om att det finns många andra samhällstrender, där Sverige alltid har legat först i Norden, som införande av olika system, och reformer, både inom och utom kriminalvård. Så Sverige är ett ganska progressivt land, på gott och ont.

I det andra scenariot föregår Sverige grannarna Norge, Finland och Danmark i både brottsutveckling och själva hanteringen av den. Man tittar nu på Sverige från många håll och funderar på om det ”kommer att öka också hos oss också”.  

Det kopplas mycket till organiserad brottslighet, den organiserade narkotikahandeln och hur den slår på olika sätt i samhället. Även andra länder som t.ex. Nederländerna tittar på Sverige som ett intressant och relevant exempel på vad som kan ske framöver.

Vad är din EuroPris bild av det brottsförebyggande arbetet?

Det förebyggande arbetet är så förknippat med välfärdsstaten i sig. Det är svårt att ta fram enskilda exempel på insatser i Europa. Den nordiska kontexten är väldigt speciell med den starka välfärdsstaten. Den bästa jämförelsen görs mellan de länderna när det gäller prevention. 

Om vi tittar på folkhälsoproblem och annat så är situationen i olika länder mycket olika, t.ex. när det gäller tillgång till utbildning och sjukvård. Det gäller psykiatrisk vård, missbruksvård, ja egentligen all typ av vård som är en del av det preventiva arbetet, men även hur socialtjänsten är utbyggd och tillgänglig.

Det är en stor skillnad mellan europeiska länder så det är svårt att säga något generellt. När det gäller prevention som är aktivt inriktad mot specifik brottslighet så finns det en del goda exempel.

Katalonien har både anstaltsvård, frivård och reparativ rättvisa i samma myndighet

I Katalonien i Spanien så har de en mer integrerad syn på reparativ rättvisa, som t.o.m. är en del av myndigheten för straffpåföljder. De har både anstaltsvård, frivård och reparativ rättvisa i samma myndighet. 

Det gör att de kan ta in de effektiva metoder som finns och inkludera dem i den operativa miljön och också erbjuda den typen av insatser som faktiskt fungerar. Det finns gott stöd för vissa reparativa åtgärder, särskilt bland unga. 

Även när någon redan har begått ett brott eller är i ett senare skede av en kriminell karriär är ju fortfarande avledning från fängelsesystemet en preventiv åtgärd något som man också försöker implementera runt om i Europa under vetskapen att en fängelsevistelse ofta kan försvåra rehabilitering och integrering.

Europa är ju den enda kontinenten på jorden där fängelsepopulationen minskar. Det beror bl.a. på att öststaterna historiskt haft stora anstaltspopulationer. Där har de infört frivård t.ex. i Kroatien för inte så många år sedan. Det fanns ingen frivård innan. Då hamnade alla i anstalt.

Den europeiska anstaltspopulationen minskar totalt sett tack vare att de har förändrat presumtionen för fängelsestraff eller dömer till alternativa påföljder. 

Att avleda folk från fängelsesystemet är ju fortfarande en väldigt humanitär och rimlig approach.

– Där avviker Sverige?

– Sverige är ovanligt på många sätt. Just för att Sverige har varit känt för så låga fångtal och att Sverige nu sticker iväg jämfört med de övriga nordiska länderna. Så nu är Sverige i samma liga som Frankrike och Belgien. Även England och Wales har haft långvariga problem med överbeläggning. 

Länderna riskerar en kronisk överbeläggning som är svår att komma ur

Det finns ett mönster där och det vi har sett i de här länderna är att de riskerar en kronisk överbeläggning som är svår att komma ur. Det måste ni vara vaksamma på i Sverige.

Om du tittar på anstaltspopulationen i Sverige så har den gått som i en böljande kurva. Det har varit toppar här och var. Tack vare olika åtgärder, men också naturlig variation så har den sjunkit undan så att kriserna har kommit stötvis. Senast var det 2004 när det var som det var som mest trångt på svenska anstalter.

Det finns en slags koppling mellan den svenska utvecklingen och den europeiska. Som en allvarlig risk ser jag att Sverige fastnar i en kronisk överbeläggning som en inte tar sig ur under överskådlig tid. 

Då måste en acceptera ”det nya normala” hur smärtsamt det än kan vara. Där kan Sverige lära sig av andra länder att ändå bibehålla en tillräckligt god standard i den situation du befinner dig i. Det är mycket litet som talar för att trenden skulle kunna brytas på kort sikt.

Om du tittar på fängelsebilden i Europa, kan du peka på något system med verksamhet i fängelserna där man arbetar särskilt aktivt för att fångarna inte ska återfalla?

– Generellt sett så kan en säga att länderna i Europa har varit mer fokuserade på att helt enkelt uppfylla de standarder som ställs via Europarådet och FN. Fokus har legat mer på det humanitära i fängelserna snarare än på återfallsförebyggande åtgärder per se.  Och det är en helt rimlig strategi. 

Om förhållandena i anstalt bygger på enbart en repressiv form av säkerhet där intagna avhumaniseras, så är en kulturförändring ett storskaligt projekt, som tar 10-20 år att genomföra.

För att relatera till antologin som du nämnde, så tog det 30 år att nå dit. En utveckling väl värd att minnas och bevara.

Några länder, Norden, Storbritannien, Spanien, Portugal och Frankrike har mer varit fokuserade på behandling. Nu har det harmoniserats delvis över Europa. Nu har de behandlingsprogram och verkställighetsplanering även i Tjeckien och Georgien och andra länder.

Fram till för några år sedan var det mycket fokus på att höja standarden, bygga nya anstalter och komma i nivå när det handlar om de humanitära förhållandena. När vi pratar om återfallsförebyggande så blir det ibland kortslutning i Europa. 

En del tycker att ett återfallsförebyggande i fängelse tillgodoser de intagnas behov när det gäller hälsovård, mat, kläder, värme och någon slags sysselsättning.  

Det är ett återfallsförebyggande fängelse, medan om du kommer till Sverige så talas det om helt andra nivåer av interventioner. 

Då talar vi om individualiserade påföljder med särskild planering för just den här intagne. Det finns fortfarande en stor variation av vad en tänker sig vara återfallsbyggande.

Det kan vara lite uppfriskande att behöva tänka om lite ibland. Du kanske i första hand ska se till de humanitära förhållandena i anstalt och sedan kan du  lägga på individspecifika interventioner. Frågan är om du klarar av att göra allt på en gång i ett pressat system. För vissa grupper av intagna kanske du måste göra ett val.

– Du har inte något generellt råd till svensk kriminalvård, något som Sverige borde importera?

– Det är inte min roll att recensera Sveriges strategi. Sverige är en aktiv medlem av EuroPris och deltar i många av våra aktiviteter och utbyten. Sverige försöker redan nu att ta in koncept och lösningar som finns ute på kontinenten. Men det finns också en begränsning i hur mycket det går att importera.

Om jag ska nämna något som jag tycker de gör bra ute i Europa så är det att utveckla sin kriminalvård även under pressade förhållanden. Ibland får de ta en del kritik för att inte alla villkor är uppfyllda men de tappar för den skull inte fokus framåt, på visionen.

Men att kunna leverera en liknande kriminalvård som beskrivs i den nämnda antologin, då måste ha förutsättningar till det.

 Men jag är inte längre expert på den svenska kriminalvården. Hursomhelst så tror jag att det behövs en viss pragmatism för att komma vidare.

När det gäller den s k eftervården, tiden efter kriminalvården. Har du några tankar kring det?

– Det är det här att jämföra olika nationer. Det blir en jämförelse mellan hela kulturer och välfärdssystem. I Norden har en valt att organisera välfärden under staten, regionerna och kommunerna. 

I andra länder är det frivilligorganisationerna och andra som bedriver den här verksamheten, vilket gör att du får en annan typ av engagemang och delvis förståelse för de här problemen. När du förlitar dig till fullo på den offentliga sektorn, så blir det kanske så att det blir någon annans problem, främst statens.

Du behöver involvera civilsektorn mer överlag och om du tittar på Irland och Norge så har de i samarbete med Röda Korset ett volontärsystem inne på anstalterna. Det är ett väldigt smart peer-supportsystem där intagna stöttar varandra med fokus på folkhälsa. Vi kommer presentera konceptet i Bulgarien i juni. 

Det började före pandemin och räddade i princip många liv under själva pandemin, framför allt på Irland, där det var implementerat redan då.

Det har inte så mycket att göra med det din fråga, men man kan kroka arm med stora organisationer som Röda Korset och få dem intresserade av den grupp människor som kriminalvården jobbar med, det är helt centralt för att lyckas.

Om vi går tillbaka till EuroPris, hur ser du på det ni kan göra?

– EuroPris är ju en intresseorganisation och en medlemsorganisation. Vi jobbar med dels att adressera de utmaningar som våra medlemmar anser vara prioriterade, dels har vi ett uppdrag att vara aktiva, identifiera trender och fenomen som kan ha inflytande på våra medlemmars verksamhet i framtiden.

När det gäller de större problemområdena, som våra medlemmar just nu ser, så ingår ju överbeläggning i det, men det är absolut inte det enda.

I Sverige är det panik över överbeläggningen, men det finns ett nät av utmaningar som hänger ihop. Vi har t.ex. problemet med organiserad brottslighet, som ser ut att växa. 

Vi har också problemen med subkulturer inne på anstalterna, något som länderna i Europa inte tagit tag i än. Vi har frågan om mental ohälsa, som är rätt så avgörande för atmosfären på en anstalt och hur det kan hanteras, vilket kan kopplas till hela bemanningssituationen och förmågan att rekrytera och behålla personal. 

Områdena personal, överbeläggning, mental hälsa och organiserad brottslighet hänger ihop

Till det kommer våld mellan intagna och mot personal, som i sin tur påverkar personalens välbefinnande. Alla de här områdena, personal, överbeläggning, mental hälsa och organiserad brottslighet hänger ihop.

Det är sådant som vi försöker adressera och lyfta i olika sammanhang, i Europarådet, gentemot EU, gentemot andra stora aktörer, som FN, men också att hjälpa våra medlemmar att utbyta information och metoder kring de här frågorna.

Vi är liksom en plattform för utbyte av kunskap. Vi är inte en politisk organisation eller en organisation som verkar för en viss typ av kriminalvård. Vi verkar för en fängelsevård byggd på mänskliga rättigheter och de konventioner som finns både på global och europeisk nivå.

Det finns institutioner som är rena policy-making institutioner som Europarådet, EU och FN. Där finns vi med i förarbetena, men inte i beslutsprocessen. Vi har inget beslutsmandat, ingen delegation. Varje land representerar sig själv i de här olika institutionerna.

Tack Gustav för samtalet. Jag är glad att du arbetar där du är.

– Tack själv

……………………………..

Kommentarer är stängda.