Intervju med den biträdande övervakaren Anders Wiklander
– Hej Anders!
Trevligt att träffas. Skälet till att vi ses är att du är biträdande övervakare och att vi i Tidskrift för Kriminalvård är nyfikna på hur biträdande övervakare jobbar. Men först. Vem är du? Något om din bakgrund och din nuvarande situation.
– Hej!
Jag har jobbat femton år inom kriminalvården. Jag har jobbat på tre anstalter, alla Stockholms häkten och också inom Frivården. Jag har också utbildat personal inom Kriminalvården. Jag avslutade min anställning där 2021 och började arbeta på Fryshuset.
Där jobbar jag nu med kriminalvårdsuppdraget. Mitt jobb är att besöka anstalter och häkten och prata med människor om framtiden. Sedan har jag fått förfrågan från en del klienter om jag skulle kunna tänka mig att bli biträdande övervakare.
– Fanns det något särskilt skäl till att du slutade i Frivården?
– Jag gick till någonting som jag upplevde passade mig bättre, något som mer motsvarade min syn på hur kriminalvård ska bedrivas, dvs att man mer ska leta efter möjligheter, bygga en framtid, än bara se problem.
Nu använder jag mina kunskaper från kriminalvårdstiden. Jag pratar mycket om utslussning, om vilka möjligheter som finns, vad man ska ta tag i det som händer under verkställighetstiden på bästa möjliga sätt så man kommer till nånting.
Det finns två viktiga bärande faktorer som kriminalvård ska stå för. Det ena är vad som händer under tiden klienten verkställer en dom och vilka möjligheter som klienten får att kunna återkomma till samhället. Det andra handlar om vad klienten friges till.
– Litet mer om Fryshuset. Är du ensam i ditt uppdrag?
– Vi är tre stycken och för närvarande har vi kontakt med ca 200 klienter på anstalter och häkten runt om i Sverige och femtio barn som sitter på Stockholms häkten.
– Känner du att din verksamhet når något resultat?
– Jag kan med säkerhet säga ja. Vi planterar många frön. Kriminalvårdklienternas värld är så full av tappade sugar.
Vi planterar hopp och coachar dem genom verkställigheten.
– Din roll som biträdande övervakare. Hur får du uppdragen?
– Antingen genom klienter som jag jobbar med eller genom förfrågan från Frivården.
– Ditt första möte med klienten. Vad händer?
– Det sker i regel på frivårdskontoret. Då ska man först känna och klämma på varann. Sedan kommer man överens. Man träffas några gånger. Man tar en fika på stan och börjar prata, vem man är, ens historik och hur man ser på framtiden.
Så börjar man bolla idéer. När man lärt känna varann så kommer man in på lite djupare saker, det som just den här klienten behöver hjälp med. Man får vara öppen, inte dömande. Jag träffar inte kriminella. Jag träffar människor.
– Har du något speciellt system för att skapa den här goda relationen? Har du gått någon kurs eller är det självklart för dig hur du ska vara?
– I grunden känns det självklart, men jag har också gått flera utbildningar. Jag har jobbat mycket med MI, motiverande samtal, som jag tycket är ett jättefint sätt att lära känna människor. Jag kommer ingen vart om jag inte lär känna en människa som jag ska vara biträdande övervakare för. Det är en fråga om ömsesidigt förtroende.
– Vad händer efter första mötet? Har du någon plan för övervakningen?
– Det är individuellt för respektive klient. Ofta har det med att göra att jag fungerar genom att förmedla kunskap, en sorts förståelse mellan klienten och olika förvaltningar och myndigheter för varandra, att förklara hur den icke-kriminella världen fungerar.
– En upplysningstjänst?
– Det handlar ganska mycket om samhällskunskap, att förklara bakomliggande orsaker till att beslut fattas.
Klienterna utgår ofta att myndigheterna vill jävlas med dem.
– Vilken är den vanligaste attityden som du möter hos klienterna? Tycker du att de efterfrågar det här?
– De är tacksamma. Jag upplever att de till hundra procent vill ha ett neutralt bollplank, som inte har någon speciell agenda ur ett myndighetsperspektiv.
– Kan man tala om lättare eller svårare klienter?
– Ibland kan det vara jättesvårt att övertyga klienter som går i gamla mönster. Det handlar om att bryta ett dödläge.
– Är det något område som du upplever att klienterna har särskilda problem med?
– Flertalet är väldigt okunniga i att ta tag i sina skulder. När de förstår att de måste leva på ekonomisk låg nivå så är det en svårighet eftersom det kanske var det som gjorde att de gav sig in i kriminalitet från början.
Sedan har de problem med myndighetskontakter, särskilt med socialen.
– Du blir någon slags introduktör!
– Ja, jag lär ut hur man kommunikativt kan komma genom systemen och få fäste.
– Om vi talar om resultat så verkar det primära vara att överföra kunskap och motivation.
– Ja. Men man måste vara medveten om att det tar tid att ta till sig ny kunskap om man har levt utan kunskaper.
– Du förmedlar att Frivården har förändrats under senare år och att det nu är mera kontroll än stöd.
– Den bilden har jag definitivt och det återspeglar sig också i att biträdande övervakare har ett mer riktat uppdrag, att arbeta mer brottspreventivt.
– Är det något som du tycker behöver förändras när det gäller biträdande övervakarsystemet?
– Biträdande övervakaruppdraget är mycket viktigt. Det skulle behöva marknadsföras mycket mer. Många i civilsamhället har specialistkunskap utan att inse det.
– Till sist. Har du någon vision när det gäller klienternas möjlighet att komma tillbaka till samhället?
– Jag tror att det är viktigt att det finns kunskap hos de sociala myndigheterna vad det egentligen innebär för en klient att friges. Det saknas idag. Det handlar inte att ta bort kriminaliteten från en människas liv. Det handlar om att ersätta den med något positivt som möjliggör för klienten att se framåt och se andra mål i livet.
Jag brukar tala om föreningslivet. Man behöver komma in i ett sammanhang eftersom vi människor är gruppvarelser. Klienterna behöver komma in i ett nytt positivt sammanhang som ger dem något.
– Stort tack för det här samtalet.
– Tack själv
Kommentarer är stängda.