Kenyaprojektet är kriminalvårdens första större bilaterala samarbete med ett annat land. Det var även det första internationella projekt där man som anställd fick ta med sig sin familj.
Stefan Eriksson berättar här vidare om kriminalvården i Kenya.
Att ta med sig sin familj till andra sidan jorden är något som många drömmer om. Att bryta sig loss från trygghetsnarkomanins kvävande omfamning och leva ett spännande och annorlunda liv i en främmande kultur. Ligger lite äventyrligt skimmer över hela konceptet.
När jag tillsammans med min familj tog ställning till att jag skulle söka en av tjänsterna var det lite oklart varför vi ville ta chansen att leva och arbeta i en annan världsdel. Mina föräldrar och syster hade levt i Indien under några år på 1980-talet då min pappa arbeta för Sida i ett skogsprojekt. Min frus bror och svägerska hade under många år levt i Vietnam och Kambodja med sina barn. Min syster har levt och arbetat i Sydafrika, Afghanistan och Bosnien. Vi kanske hade blivit smittade av ett märkligt virus?
Jag trivdes alldeles utmärkt som Anstaltschef på anstalten Hällby, min fru likaså på Mälardalens Högskola. Sonen fungerade jättebra i skolan och hade många kompisar och en bunt med fritidsintressen. Vi hade flyttat in i ett nytt hus för några år sedan som vi älskade. Lika fullt fanns det något som kittlade därute i det okända. Något som gjorde det värt att ta steget och vilja flytta från det kända och invanda till absoluta motsatsen. Eller kanske just därför. Det fanns även ett visst mått av stolthet över den svenska kriminalvården och den utveckling jag sett under mina 25 år i verket. Att få möjligheten att exportera svensk kriminalvård till Kenya och vara en del av deras utvecklingsarbete kändes som en unik möjlighet och minst sagt krispig utmaning. Ingen faktor var i det läget tyngre än den andra men sammantaget kändes det som att det var en chans för mig att applicera drygt två decenniers kriminalvårdserfarenhet i ett internationellt projekt och samtidigt utvecklas som kriminalvårdare samt som bonus ge familjen ett tillfälle att uppleva något som vi kan ta med oss in i framtiden.
Är det vettigt att ta med sig familjen till ett land där terrorhotet är så stort och påtagbart?
Det blir alltid pulshöjande då man tagit steget att söka en tjänst som sätter allt på ända och rekryterande chef ringer upp och erbjuder tjänsten. Svetten bryter ut i pannan, blodtrycket stiger och även fast man bestämt sig för att man tar jobbet om man erbjuds vill man ha lite respit. Så jag bad Christer Isaksson, dåvarande chef på Internationella Sektionen, att få ringa tillbaka nästa morgon. Sedan ett SMS till frun som satt i möte och nästa steg blev att söka upp Kenya i Google. Igen. Men med mer fokus denna gång. Kenya kändes lite instabilt på något sätt. Kanske var det för att det första som dök upp i Googles lista var Al-Shabaabs terroristattacker mot köpcentret Westgate i Nairobi i september 2013 och skolmassakern i Garissa i april 2015. Attacken mot Westgate hade kostat över 60 människor livet och i Garissa dog runt 150. Vidare läsning på internet gjorde mig påmind om bombattentat som Usama bin Ladins orkestrerade mot USAs ambassad i Nairobi, augusti 1998 då över 200 personer mördades. Är det vettigt att ta med sig familjen till ett land där terrorhotet är så stort och påtagbart? Vidare informationsinhämtning gav emellertid en mer nyanserad bild och genom att mer erfarna biståndsarbetare tidigare berättat hur det är att leva Kenya bedömde vi att det var en ökad risk i jämförelse med Sverige avseende delar som terroristattentat och kriminalitet (Nairobi kallas inte Nairobbery för inte) men att i slutänden var det likafullt trafiken som var den största risken. Det var bara sätta sig ner efter middagen tillsammans med familjen och göra en sista klassisk risk- och konsekvensanalys, balansera den med fördelarna, sova i några timmar och sedan ringa Christer på morgonen och tacka ja till tjänsten.
Det blev snabba ryck. Från att det blev klart med tjänsten tills vi skulle vara på plats i Kenya var det i runda slängar tre månader. Det ska vaccineras, skola ska fixas och tusen andra saker som bara måste fungera. Och det gäller bara själva tillvaron. Vi måste även få en introduktion och en inblick i vad vi ska göra på plats och de förväntningar som låg på uppdraget. Det blev några besök på Internationella Sektionens kontor på Liljeholmen där vi gick igenom resultatramverket och fick en utbildning i projektledning. En del information om säkerhetsläget och några namn som vi kunde vända oss till på plats som exempelvis Sidas representant i Kenya och en svensk polis som hade arbetat i Afrika under många år. Några telefonsamtal med Frans Schlyter som hade besökt Kenya i 2005 – 2006 i samband med att Probation i Kenya önskat ett samarbete. Frans var god vän med Mr Clement Okech, en högt uppsatt chef på frivården och kunde ge en bild av vad han upplevde var viktigt att fokusera på avseende den kenyanska frivården. En hög med brottstycken av information som vi försökte sammanfoga till en begriplig helhet, en första plattform att utgå från innan vi väl skulle börja vårt arbete på plats.
När vi landade och klev in i receptionen på Heron Portico Hotel i centrala Nairobi den 15 augusti 2015 (efter 13 timmars försening och med 3 av 5 resväskor på drift) var med andra ord en hel del grundat avseende den teoretiska delen av projektet. Det fanns ett resultatramverk och en budget, en organisation bestående av Petra Tullgren som skulle fokusera på frivården, jag som var riktad mot fängelsesidan och Lars Widholm som hade samordnarrollen hemma i Sverige.
Genom att detta var en ny erfarenhet både för kriminalvården i Kenya och Sverige blev uppstarten en utmaning för alla. Jag och Petra brukade säga att det var ungefär som att bli nedhissad från en helikopter mitt på savannen med en fällkniv i munnen. Bara att försöka överleva på bästa sätt. Adjust and adapt.
Även om det fanns en plan och goda föresatser var mycket höljt i dunkel. De flesta från Kenya Probation och Kenya Prison som arbetade med att ta fram projektplanen var inte längre tillgängliga. De hade flyttat till andra delar av respektive organisation. Det fanns inga utsedda medlemmar till vår arbetsgrupp. Vi hade inga kontor att sitta i. Bägge familjerna bodde på hotell och behövde hitta ett permanent boende. Våra barn skulle börja i en skola på andra sidan Nairobi om några dagar och hur skulle de transporteras dit? Vi hade inget arbetstillstånd och fick ingen hjälp av svenska ambassaden överhuvudtaget. Inga chaufförer eller bilar fixade. Inga lokala telefonnummer eller SIM-kort som vi kunde stoppa in i våra medhavda uråldriga Nokiatelefoner (vi tog med oss de äldsta och sunkigaste telefoner som fanns på myndigheten p g a risken att bli rånade). Vi hade några namn och telefonnummer på ett gäng papperskopior som vi skrev ut innan vi satte oss på planet.
Den som initialt tog oss under sina vingars beskydd var Assistant Director Clement Okech, tillika Kenya Probations projektkoordinator. En klok, intellektuell, erfaren och ambitiös frivårdare med hög integritet som ville sätta Kenya på den internationella frivårdskartan. Mr Okech hade sedan 2005 verkat för ett bilateralt samarbete med Sverige och kan sägas vara pappan till projektet.
Inledningen blev lite trevande. Vi letade bostad, skaffade SIM-kort till våra i det närmaste analoga Nokiatelefoner, letade ställen att äta och handla på och försökte lista ut hur vi skulle ta de första stegen. Vi besökte svenska ambassaden i den naiva tron att vi skulle få någon hjälp att hitta säkra bostäder och snabba på processen avseende arbetstillstånd (blev kalla handen). Samtidigt som vi försökte få ordning på vår privata sfär bokade Mr Okech in oss på olika möten. Det handlade om att informera internt i Kenya Prison och Kenya Probation men även domstolar, den politiska nivån m.m. Inte helt okomplicerat då vi hade en relativt klar bild av vad projektet skulle fokusera på rent teoretisk men inte en aning om vad det egentligen stod för och hur det skulle gå till.
Vi satte oss i en hyrd Land Cruiser (chaufför inkluderad) och under 6 dygn tillryggalade vi drygt 300 mil på vägar med omåttligt behov av underhåll.
Efter en dryg månad hade vi lyckats få ihop en arbetsgrupp, PMT (Programme Management Team), med representanter från Kenya Prison och Probation. PMT ansvarade för implementeringen av projektet och den dagliga driften på plats. Inga kontor ännu, men vaga löften om att det var på gång. Vi hade besökt några fängelser och frivårdskontor i Nairobi, hittat bostäder och börjat harva med arbetstillstånden (vilket skulle visa sig vara en helvetes-labyrint där risken att bli instängd i evinnerlig tid var påtagbar). Våra bilar, inkluderat chaufförer, var på plats. Barnen hade börjat skolan och det började kännas som att vi hittade en struktur, en initial idé om hur vi skulle arbeta tillsammans med våra kenyanska kollegor. I syfte att få en bild av den kenyanska kriminalvården, marknadsföra projektet utanför Nairobi och lära känna våra kollegor i PMT beslutade vi att besöka ett flertal fängelser och frivårdskontor i västra delarna av Kenya. Vi satte oss i en hyrd Land Cruiser (chaufför inkluderad) och under 6 dygn tillryggalade vi drygt 300 mil på vägar med omåttligt behov av underhåll.
Insatserna för att reducera risken för återfall i brott var att ordna sysselsättning, hitta tak över huvudet och kanske utveckla kontakten med Gud.
På vår resa blev det uppenbart att det, på samtliga nivåer, fanns en ambition och förändringsvilja både inom Probation och Prison. Inte självklart i samma riktning som projektet föreskrev men det stod utom all rimlig tvivel att man ville utvecklas och bli mer professionella. Den drivkraften var initialt tydligast inom Probation som hade en progressiv ledning med internationella kontakter och en idé om vad som skulle föra verksamheten framåt. Med undantag av ett fåtal frivårdare på högra positioner, vilka hade haft förmånen att besöka länder som Sverige, Kanada och England, hade emellertid en majoritet av frivårdarna samma grundtänk som svensk frivård innan vi införde Risk, Behov och Mottaglighet (RBM). De fokuserade på mänskliga behov som exempelvis bostad och sysselsättning och var föga bevandrade i kriminogena risker och behov. Insatserna för att reducera risken för återfall i brott var att ordna sysselsättning, hitta tak över huvudet och kanske utveckla kontakten med Gud.
Besöken på frivårdskontor och fängelser var tankeväckande. Förutsättningarna var vitt skilda från den svenska kriminalvården. Dessutom var skillnaden stor mellan landsbygd och stad. En överbeläggning på över 100% på landets anstalter och en underdimensionerad frivård med låg trovärdighet hos domstolar och allmänhet samt en budget som minst sagt var ett hån. Frivårdskontoren och fängelserna fick ingen substantiell budget för telefoni, datorer eller kopieringspapper (man kunde visserligen ha fått en kopieringsmaskin från en donator men det fanns inga pengar att köpa toners eller papper för). Frivården hade få eller inga fordon för att ta sig till de mer avlägsna byarna. Löneutbetalningarna släpade och många hade inte fått någon lön på månader.
Det var anmärkningsvärt och imponerande att trots allt detta var engagemanget (på främst frivårdskontoren) påtagbart. De vred och vände på varje kenyansk shilling och jobbade med olika typer av donator-finansierade projekt (ofta från någon lokal kyrka) som getuppfödning, spenatodling, sömnad, cykelreparationer och möbelsnickeri. Allt i syfte att erbjuda den som dömts till skyddstillsyn eller samhällstjänst en väg bort från kriminalitet och missbruk.
Efter våra besök på frivårdskontor och fängelser i Nairobi och västra Kenya sammanställde vi en base line study där vi hade intervjuat ett stort antal individer på olika nivåer i bägge organisationerna samt externa samarbetspartners. Vi ville få en bild av deras förkunskap och ehuru vår resultatmatris verkligen fokuserade på och vad som framkommit under våra fältbesök. Det vi såg var att de mest uttalade behoven stämde väl överens med resultatmatrisen och vi bedömde att vi kunde möta behoven med utbildningar som Risk, Behov och Mottaglighet (RBM), Motivational Interviewing (MI) och Dynamisk Säkerhet (DS). Även andra utbildningar som Bangkok Rules och ledarskap var prioriterade.
Nu gällde det att hitta ett sätt att etablera en bra relation med alla intressenter och börja implementera effektivt och med focus på långsiktighet.
Nu hade vi en mycket skissartad karta och en tänkbar väg framåt. Ett team som hade ingångar i respektive organisation. Nu gällde det att hitta ett sätt att etablera en bra relation med alla intressenter och börja implementera effektivt och med focus på långsiktighet.
För att påbörja ett samarbete i Kenya av den här digniteten och långsiktigt bygga förtroende måste man bjuda in till en öppningsceremoni med höga representanter från den svenska kriminalvården, Kenya Probation, Kenya Prison, kenyanska domstolsväsendet, svenska ambassaden, politiker m.m. Alla nivåer måste ha en bild av vad samarbetet innebär, kontrakt ska skrivas under och det ska bjudas på långa tal och tilltugg. I Styrgruppen ingick Principal Secretary (motsvarande departementsråd i Sverige), kriminalvårdens Generaldirektör (vid det tillfället Nils Öberg), Kenya Prisons Commissioner General, Kenya Probations Director, Generaldirektören för Raoul Wallenberg Institutet och representant från kenyanska domstolsväsendet. Styrgruppens roll var att ha ett övergripande ansvar för projektet och fungera som dörröppnare.
Bara att man måste planera för att folk kommer flera timmar sent var lite svårt att förstå som svensk.
Att arrangera en öppningsceremoni och se till att projektet presenteras på ett sätt som bygger hopp och inger förtroende var som en lång vandring i brutal sandstorm. Drygt 200 personer skulle bjudas in. Det var kenyansk formalia som gällde och den var oss främmande. Vem ska sitta bredvid vem? Om vi bjuder den måste även den bjudas in. Om han/hon ska hålla tal så måste även hon/han hålla tal. Vi lade dagar på att få fram en dagordning innan vi den godkänd från respektive organisation. Vilken lokal ska vi hyra? Vilken mat och dryck är lämplig? Klart det måste finnas ett band som spelar musik m.m. m.m. Sammanfattningsvis var arrangemanget av öppningsceremonin och styrgruppsmötet en bra inkörsport till att skapa medvetenhet avseende hur annorlunda allt är i Kenya i jämförelse med Sverige. Bara att man måste planera för att folk kommer flera timmar sent var lite svårt att förstå som svensk. Och att det inte går att börja förrän höjddjuren är på plats. Oberoende av hur sena de är.
Nu var det dags att börja utbilda frivårdsinspektörer och kriminalvårdare.
På något kaotiskt vis blev det ändå bra. Rätt personer höll tal. Kontrakt skrevs under, alla åt några snittar och det inhyrda bandet, med lustiga prickiga kläder, spelade ABBA-låtar som vilket dansband som helst. Styrgruppen, där Principal Secretary för Ministry of Interior and Coordination of National Government, var ordförande blev väl inte ett helt klockrent möte. Det fanns olika uppfattningar avseende vilka som skulle ingå och ingen av medlemmarna hade väl riktig koll på styrgruppens roll och syfte. Oberoende av det hade projektet fått sin officiella välsignelse från toppen av projektets interna och näringskedja samt viktiga nyckelpersoner. Nu var det dags att börja utbilda frivårdsinspektörer och kriminalvårdare.
Kommentarer är stängda.