Del 1. Bakgrund
En f.d. livstidsdömd ger sin syn på hur villkorlig frigivning bör reformeras. Förslaget bygger på en tankeväckande exposé över strafftänkandet under åren.
Den text som här följer kan upplevas provocerande av somliga, enbart av det skälet att innehållet inte överensstämmer med samtida kriminalpolitiska och ideologiska strömningar, inte heller opinion eller det s.k. rättsmedvetandet, men den är trots det både relevant och sann.
Fängelse som strafform
Följande är ett faktum: Fängelse är en oerhört ineffektiv strafform, vilket all vetenskaplig och historisk kunskap, utan undantag, sedan 1800-talet och fram till nutid har visat (1, 2).
Fängelse är en skola i kriminalitet och framkallar snarare återfall än hindrar att brottslingar begår nya brott efter villkorlig frigivning. Således ökar fängelse chansen att tidigare dömda återvänder och är därmed i sig, som strafform och institution ett misslyckande (1, 2). Det är av yttersta vikt att vi som samhälle erkänner och tar till oss detta faktum, så att vi inte tror att fängelse och höjda straffsatser är lösningen på den brottsproblematik vårt samhälle för närvarande brottas med i form av gängkriminalitet, skjutningar, sprängningar och mord. För att nå framgång i kampen mot brottsligheten krävs mångfacetterade insatser, långsiktiga såväl som kortsiktiga, och en mindre populistiskt styrd kriminalpolitik grundad på kriminologisk forskning, samt att vi reagerar rationellt istället för emotionellt inför hotet från kriminaliteten. Vi kan inte, såsom har skett alltsedan 1990-talet, fortsätta att vara brottsoffercentrerade utan även rikta fokus på brottslingarnas problematik – utan att för den skull förringa brottsoffret! (2).
Slutligen, vilket också är ett faktum, brottsligheten hör hemma i en viss social klass, nämligen samhällets lägsta skikt, således är en stor och övervägande orsak socioekonomisk. Majoriteten av de som befolkar våra fängelser kommer inte från välbeställda områden utan från socioekonomsikt utsatta problemområden (1, 2).
Men, trots alla invändningar mot fängelset som institution och strafform, så är det nödvändigt – vårt samhälle måste förvisa farliga brottslingar på viss tid. Likaså är det nödvändigt att påminna om ”att det inte är brottet som gör individen till en främling i samhället utan att brottet snarare beror på att individen lever i samhället som en främling” (1).
Och av samma skäl, som nämnts ovan, är det vår skyldighet att utarbeta metoder som syftar till att återanpassa fängelsedömda till ett liv utan kriminalitet och för att nå framgång krävs bl.a. att vi reformerar svensk kriminalvård och framför allt den villkorliga frigivningen.
Ändrad villkorlig frigivning ingenting nytt
Redan 1965 reformerades den villkorliga frigivningen i samband med en ny brottsbalk. Den obligatoriska villkorliga frigivningen efter fem sjättedelar ersattes med två tredjedelar, eller vid särskilda skäl, halvtid. Bakgrunden till det var att kriminalpolitiken alltmer kom att påverkas av den kriminologiska forskningen (2).
Faktum är att perioden från mitten av 1950-talet och fram till mitten av 1960-talet var en genombrottstid för kriminologisk forskning i vårt land och från 1960 och framåt vann den samhällsvetenskapligt inriktade kriminologin mark, vilket fick till följd att studier kring brottslighetens omfattning och påföljders effektivitet började publiceras (2).
En insikt om att straffen var ologiska och i många fall kontraproduktiva präglade den nya brottsbalken, och man ansåg därför att påföljderna skulle ersättas av vetenskapligt avvägda och behandlingsmotiverade åtgärder som syftade till att rehabilitera de intagna – till hela samhällets nytta (2).
Vidare insåg man att lagstiftningen som sådan knappast skulle förebygga brottslighet, utan för det krävdes som sagt mångfacetterade medel, bl.a. ansåg man att skapandet av lämpliga uppväxtförhållanden var några av de viktigaste åtgärderna (2).
Dessutom inrättades en Kriminalvårdsnämnd som bl.a. fick till uppgift att besluta om villkorlig frigivning för intagna med längre straff. Under samma period ökade antalet villkorligt frigivna som stod under kontroll hos Frivården, så att begreppet ”Kriminalvård i frihet” realiserades. (5)Tanken bakom begreppet ”Kriminalvård i frihet” hade sin grund i att staten skulle ta ett större och tydligare ansvar för vården av villkorligt frigivna och villkorligt dömda. Ett arbete som före 1942 hade skötts av frivilligorganisationer. Att staten tog över ledde till en professionalisering av övervakningen och en drivande kraft bakom ökningen av villkorligt frigivna och villkorligt dömda var Karl Schlyters reform av kriminalpolitiken som syftade till att avfolka fängelserna (2).
Kriminalpolitik och brottsbekämpning
Schlyter och den socialdemokratiska partiledningen ansåg att psykiatrer, psykologer och socialarbetare skulle tilldelas en större roll i det brottsbekämpande arbetet, och att sociala reformer var ett av de viktigaste medlen för att förändra miljön där brottsligheten frodades. En omständighet som för övrigt framhölls av ingen mindre än socialdemokraternas partiledare Per Albin Hansson i sitt första majtal 1933, där han betonade att det mest nödvändiga inte var nya lagar, strängare straff eller fler poliser (2).
Nästa stora reform av kriminalpolitiken skedde 1974 under Lennart Geijer, socialdemokratisk justitieminister 1969-1976. Lennart Geijer fortsatte utvecklingen av Schlyters tanke om att avfolka fängelserna och begreppet ”Kriminalvård i frihet” i och med en ny Kriminalvårdslag (1974:203) (2, 3, 4, 5).
Behandlingstanken var fortsatt i fokus i den nya Kriminalvårdslagen och ambitionen var att fullt ut förverkliga det arbete Schlyter påbörjat. Därför kom också Kriminalvårdslagen från 1974 främst att syfta till att återanpassa brottslingar. Vid införandet av 1974 års Kriminalvårdslag kom resocialiseringens roll att betonas inom kriminalpolitiken (2).
Geijer underströk att allmänna samhällsåtgärder var centrala i kampen mot brottsligheten. Således såg man med skepsis på straffsystemets förmåga att förebygga brott. Det ansågs t.o.m. kontraproduktivt. Följden blev bl.a. att de frihetsberövande påföljderna minskade med en fjärdedel efter att ha stigit oavbrutet sedan 2:a världskrigets slut, trots kraftiga straffskärpningar för narkotikabrott och en ökad grov brottslighet (2, 3).
Under första halvan av 1980-talet fortsatte strävandena att minska användningen av fängelse och 1983 genomfördes en halvtidsreform. Den innebar att de som dömts till fängelse i mindre än två år kunde bli villkorligt frigivna efter halva straffet, under förutsättning att minst två månader avtjänats (3).
Vid riksdagsvalet 1991 gick dock Moderaterna till hårt angrepp mot den kriminalpolitik som förts alltsedan Karl Schlyters tid och under socialdemokratiskt regeringsinnehav. Man ifrågasatte bl.a. halvtidsfrigivning och tanken bakom ”Kriminalvård i frihet”. Med slagordet ”Brottslingar ska sitta inne – du ska våga vara ute!” definierade partiet sig som behandlingskritiskt under sitt regeringsinnehav perioden 1991-1994 (3). Man kan säga att det skedde ett paradigmskifte i synen på brottsligheten, brottslingarna och framför allt det brottsförebyggande arbetet. I huvudsak förnekade man straffsystemets negativa konsekvenser och lovordade dess möjligheter att ingripa mot brottsligheten – tvärtemot all etablerad forskning (2, 3).
Valet 1991 medförde att kriminalpolitiken politiserades kraftigt och den blev därmed, för första gången, helt och hållet populistisk, och mycket mindre vägledd av kriminologisk forskning. Det kom tydligt till uttryck i skriften Att renovera en förfallen kriminalpolitik av justitieminister Gun Hellsvik: ”Kriminalpolitiken utformades ofta utifrån brottslingens perspektiv, inte utifrån den allmänhet som hade att tåla brotten. Brottsoffrens lidande behandlades som en mindre väsentlig faktor. Inte sällan var det snarare brottslingen som betraktades som ett offer för övermäktiga krafter i samhället” (3).
I och med Moderaternas avskaffande av villkorlig frigivning efter halvtid och inrättandet av Brottsoffermyndigheten, som fick till uppgift att understödja brottsofferperspektivet, övergick man kriminalpolitiskt från en behandlingsinriktad kriminalpolitik som verkade utifrån ett långsiktigt perspektiv, där man ville resocialisera brottslingar, till ett kortsiktigt och behandlingskritiskt perspektiv med avsikten att främst förhindra kriminogena situationer. Det var också under Hellsvik som tanken etablerades att straffet var ett sätt att återupprätta brottsoffret (2, 3).
Pendeln har svängt
Utan att ha redovisat de bakomliggande idéströmningarna kan man utan tvivel summera den beskrivna perioden med att vårt land har gått från en human och behandlingsinriktad till en straffande och populistisk kriminalpolitik. En starkt pådrivande kraft till detta skifte har tyvärr varit brottsoffercentreringen genom vilken experter (läs: kriminologer) har ersatts av opinionsbildare (läs: främst media) och politiker som uttolkare av verkligheten (2, 3).
Den numera populistiska verkligheten är, som beskrivet ovan, dock mer främmande än verklig, framför allt är den långt ifrån den verklighet som kriminologisk forskning anstränger sig för att beskriva, och det är oerhört farligt för vårt samhälle.
För om vi för ett litet tag tänker efter, om vi besinnar oss och förhåller oss rationella i stället för emotionella till de i många fall hemska brotten, så skapar hårda straff och obehandlade brottslingar endast fler brottsoffer efter att de har avtjänat sina straff. Det är logiskt. Och det kan inga höjda straffsatser förhindra. En populistisk kriminalpolitik med fokus på allmänprevention, dvs. allt högre och hårdare straff i avskräckningssyfte eller som upprättelse för brottsoffren, är inte en framgångsrik formel mot brottligheten.
Det ger säkert fler röster i ett val eftersom politiker framstår som handlingskraftiga och det ger en känsla av framtida trygghet. Men det fungerar inte långsiktigt och är inte särskilt effektivt på kort sikt, utan skadar vårt samhälle och genererar fler brottsoffer.
Nästa artikel kommer att fokusera på de förslag som är nödvändiga vid en reform av den villkorliga frigivningen, motivering till dessa och ett par andra aktuella frågor som förtjänar eftertanke, som t.ex. möjligheten att begränsa umgänge för villkorligt frigivna.
Jean Valjean
f.d. livstidsdömd
Referenser
1 Foucault, Michel. Övervakning och straff – fängelsets födelse. Arkiv Förlag , 4:e uppl. 2009.
2 Andersson, Robert & Nilsson Roddy. Svensk kriminalpolitik. Liber förlag. 2:a uppl. 2017.
3 Tham, Henrik, Kriminalpolitik – Brott och straff i Sverige sedan 1965, Norstedts juridik, uppl. 2018.
4 Munck, Johan, Sveriges rikes lag, Wolters Kluwer Sverige AB, 137:e uppl.,2016.
Kommentarer är stängda.