KRIMINALVÅRDEN I VÄRMLAND under 1900-talet till idag.
Jan Gustavsson, Bernhards förlag 2024
”Rättssamhället och kriminalvården har sedan mer än tusen år tillbaka utvecklats och förändrats. Tidigare förvarades fångarna i gemensamma logement eller fängelserum och det kunde vistas hundra fångar i ett sådant utrymme. Kroppsstraffen, varav många var rena tortyren, samt skamstraff och böter var vanliga straff men det förekom inlåsning i fängelseceller. Även kyrkan hade fängelser, men på 1700-talet försvann de sista kyrkliga fängelserna.
År 1847 öppnades cellfängelset i Karlstad. Fängelse blev den centrala påföljden i 1864 års strafflag. Vid denna tid hade kroppsstraff, skamstraff och landsförvisning avskaffats och användandet av dödsstraff hade inskränkts. Andra lagar som fick betydelse för Karlstads fängelse var 1885 års lösdrivarlag och 1927 års lag om internering och förvaring. En annan förändring var att cellsystemet helt avskaffades 1945, då fångarna fick arbeta i gemensamhet under dagen men blev inlåsta på natten, vilket gäller även idag.”
Detta skriver Jan Gustavsson i en fin liten bok om utvecklingen av kriminalvården i Värmland under 1900-talet till idag. Han skriver om Länshäktet, Orretorp, Skåltjärnshyttan, Gustafsström och Frivården. Här finns flera intervjuer med människor som arbetat inom kriminalvården och som gör denna bok verkligen läsvärd och rekommenderas inte bara intresserade värmlänningar.
Vid Karlstads länsfängelse var flera av Sveriges mest ökända brottslingar intagna, bl.a. Gustaf Raskenstam, ”Bildsköne Bengtsson” och ”Silbodalsprästen” Anders Lindbäck. Deras livsöden berättas om i boken.
I kapitlet om Skåltjärnshyttan skriver Jan:
”Det var också fångarna som byggde vägen fram till Skåltjärn. Den invigdes 1949 och därefter byggde fångarna även en väg mellan Skåltjärn och Bosjön.
Fängelset kom att betyda mycket för samhället Skåltjärn. Inte minst för arbetstillfällena och som mest rörde det sig om 20 anställda. Fängelset gav liv och rörelse åt byn och vägen till byn underhölls bättre och hade livligare trafik.
Det var sällan eller aldrig några konflikter mellan fångarna och byns invånare. Tvärtom, det arrangerades ibland gemensamma aktiviteter, till exempel fotbollsmatcher mellan fångarna och lokalbefolkningen. Där spelade också fångarna korpfotboll och det fanns en minigolfbana och motionsspår i anknytning till fängelset.
Fångarna fick vandra omkring fritt, utan övervakning. Rymningar var sällsynta även om de förekom, men under de flesta åren förekom det inte alls.Att rymma var ganska meningslöst, runt omkring fanns stora skogar som man lätt kunde gå vilse i och att ”lifta” längs vägen var riskabelt och oförnuftigt.”
Jan har arbetat inom olika yrken inom rättsväsendet sedan 1960-talet fram till sin pensionering. Den senaste anställningen var på Utvecklingsenheten vid Kriminalvårdens Huvudkontor i Norrköping. Där arbetade han på forskningsgruppen med intervjuer och utredningar.
Boken finns att köpa bl.a. här.
Kommentarer är stängda.