Denna sevärda serie spelades in på den tiden när svenska fängelser ännu inte var överfulla till bristningsgränsen och programverksamhet kunde bedrivas.
Ett amerikanskt fängelse testar element ur den skandinaviska kriminalvården. Men utmaningarna är stora. Hur klarar amerikanerna av att fokusera på rehabilitering istället för bestraffning, att förändra attityden hos de anställda, och att hantera en pandemi?
Serien följer det amerikanska fängelset SCI Chester från 2018 till 2023.
SCI Chester, byggt som ett fängelse med medelsäkerhet för 1 175 sängar för fångar med dokumenterad substansmissbrukshistorik. SCI Chester är en innovativ anläggning som är utformad för att erbjuda behandling av substansmissbruk inom institutionen och fortsätta ute i samhället. De använder erfarenhet och expertis från offentliga och privata organ i en bred ansträngning, som fokuserar på behandling av fångar utan att tappa fokus på ansvar för allmän säkerhet. Det terapeutiska samhället (TC) har för närvarande uppdraget att ge kvalitetsbehandling till fler än 1 000 brottslingar årligen med hjälp av TC-modellen.
SCI Chester är unik i sin arkitektoniska struktur och programmatiska design. Designen av boendeenheter ansågs vara ett ambitiöst drag för fängelser under 1980-talet. Förutom sin struktur och programinriktning är det den första tobaksfria anläggningen.
En kommentar från Karl-Henrik Ström f.d. anstaltschef i Gävle:
Little Scandinavia i Paradigmskiftet
Det är på sätt och vis en ödets ironi att det tilltalande projektet Little Scandinavia just nu får genomslag i ett klassisk amerikanskt fängelse – och också får stor medial uppmärksamhet i Sverige genom en tv-serie. Men just nu nedmonteras med kraft förutsättningarna för den svenska delen av exemplet Little Scandinavia på kort tid. Det är naturligtvis inte ödet som är verksamt utan den nya regeringens accelererande ”paradigmskifte” som överbelägger och underminerar dagens svenska institutioners ändock ganska begränsade rehabiliterande förutsättningar. Nu är den lavinen i rullning – till synes bortom all kontroll.
Men intressant är också att det fanns ett ”Little Scandinavia – klimat” ännu mer välutvecklat på svenska fängelser redan på 1970-talet.
Då handlade det om många av de små anstalternas förutsättningar för att erbjuda en positiv samhällskontakt och ett stegrat ansvarstagande inför frigivningen. Jag tänker exempelvis på Skenäsanstalten, Österåker under Ann-Britt Grünewald och hur Paul Samuelsson utvecklade ”Fängelset i staden” på Gävleanstalten. Den verksamheten har redovisats i en lättillgänglig skrift från Sveriges Fängelsemuseum 2017.
I Gävle genomfördes f ö på 1970-talet några års försöksverksamhet med ett än mer terapeutiskt orienterat ”samhälle”. Jag kan själv dra mig till minnes den uppmärksamhet som ”den svenska modellen” rönte exempelvis under min stipendievistelse 1970 vid den Kaliforniska kriminalvårdens forskningsavdelning. Under min tid med försöket på Gävleanstalten droppade det in ett stort antal internationella och nationella besök. Intresset och uppskattningen var stor och jag vill självklart särskilt minnas att justitieutskottets dåvarande ordförande Astrid Kristensson (m) vid utskottets besök förärade anstalten en stor bukett röda rosor (som hon i och för sig antagligen själv fått vid ett annat studiebesök tidigare under dagen?)
Nu går det förstås inte att backa bandet. Men självklart hade det varit möjligt att bevara arbetsformer, regelverk och personalens kompetens och engagemang inom vissa ramar och för visst klientel. Kumlaepoken och den annalkande storskaligheten till trots. Hur ska man annars kunna förstå att det omöjliga nu förefaller möjligt – dvs att utveckla ett avtryck av Litttle Scandinavia inom en enhet med långtids- och livstidsdömda i ett stort, klassiskt amerikanskt fängelse där våldet varit ett av styrmedlen?
Kommentarer är stängda.