Expertorganisation för mänskliga rättigheter

Civil Rights Defenders är en internationell människorättsorganisation som är politiskt och religiöst obunden. De bedriver påverkansarbete, juridiska processer och informerar om situationen för mänskliga rättigheter globalt. De är lokalt representerade på fyra kontinenter.

Civil Rights Defenders yttrande om Tidöavtalet

Sammanfattning

Som människorättsorganisation är vi mycket oroade över innehållet i Tidöavtalet. Avtalet saknar ett rättighetsbaserat förhållningssätt. Det innehåller en rad åtgärder som tydligt strider mot de normer för mänskliga rättigheter som Sverige är bundet av samt undergräver rättsstaten och vår demokrati.

Avtalet innehåller ett stort antal åtgärder, varav många är beroende av ytterligare utredningar. Vi vet inte än vad som blir lag och ny politik eller hur det kommer att se ut konkret. Men avtalets åtgärder anger en oroande riktning och sänder signaler som i sig är allvarliga.

Avtalet är klart repressivt. Vi ser ett fokus på fängslanden, även av barn och unga, hårdare straff, utökade möjligheter att övervaka och utvisa människor samt åtgärder som undergräver rättsstatsprinciper och mänskliga rättigheter. Vi ser åtgärder som syftar till att göra det svårare att vara flykting, papperslös eller asylsökande, med det övergripande målet att minska migrationen, oavsett vilka konsekvenser det kan få för individens mänskliga rättigheter eller värdighet. Vi ser också en tydlig sammanblandning av, och ofta likhetstecken mellan, migration och kriminalitet som pekar ut personer med migrationserfarenhet som orsak till Sveriges problem.

Åtgärder gällande kriminalpolitiken följer en trend som vi ser över hela Europa, ofta kallad ”straffpopulism”, Penal Populism. Det vill säga när beslutsfattare fokuserar på straffrättsliga påföljder på grund av deras popularitet bland väljarna, snarare än deras brottförebyggande effekt. Forskning och erfarenhet från andra länder ger inte stöd för att hårdare straff minskar brottsligheten och enligt mänskliga rättigheter måste straffrättsliga påföljder vara proportionerliga.

Vi noterar också att flera av åtgärderna direkt skulle strida mot internationella och regionala skyldigheter och konventioner som Sverige förbundit sig till samt mot vår egen grundlag.

Om avtalets förslag på åtgärder blir verklighet kommer vi att få ett samhälle som inte längre vilar på rättsstatens grundläggande princip om allas likhet inför lagen. Rättigheter kommer inte att baseras på människors behov utan på deras grupptillhörighet och juridiska status. Det skapar en hierarki mellan människor i Sverige, med personer med medborgarskap i toppen och utsatta grupper samt människor som rasifieras i botten.

I slutändan påverkar detta inte bara dessa grupper, utan har även en negativ inverkan på hela samhället och allas våra rättigheter. Det kommer att undergräva de mänskliga rättigheterna, rättsstatens principer samt den liberala demokratin för oss alla.

Tidöavtalet visar att den globala trenden med demokratisk nedmontering har kommit till Sverige. Vi har arbetat för mänskliga rättigheter globalt i 40 år, och dessa erfarenheter kommer nu väl till pass när vi måste fokusera mer av vårt arbete på att försvara grundläggande fri- och rättigheter på hemmaplan.

DIREKTIV KRIMINALITET

Förslag som riktar in sig på gängkriminalitet, bland annat:

Utökade möjligheter till preventiva hemliga tvångsmedel (dvs utan att brottsmisstanke finns) (s. 19)
Utvisning av gängkriminella genom att undersöka en utökning av LSU (lag om kontroll av vissa utlänningar) som i dagsläget är en säkerhetslagstiftning som möjliggör utvisning av vissa utlänningar för systemhotande brottslighet (s. 19)
Dubbla straff för gängkriminella i likhet med Danmarks modell (s. 20)
Visitationszoner (s. 20)
Anonyma vittnen (s. 20)
Kriminalisering av deltagande i kriminella gäng (s. 20)
Vistelseförbud (s. 20)
Luckra upp sekretesslagstiftningen genom att göra en ny huvudregel där all relevant information ska delas med brottsbekämpande myndigheter för att bekämpa brott (s. 20)
Sänka gränsen för obligatorisk häktning till 1 års fängelse (istället för 2 år som det är nu) (s. 21)
Införa nya förverkandeformer (s. 21)

Vår kommentar:

Definitionen av ”gängrelaterad kriminalitet” är oklar. Detta medför stor risk för godtycklighet i både utformning av lagstiftning, tolkning av myndigheter och praxisbildning i domstol.
Utökade befogenheter ska kunna användas gentemot den som inte är misstänkt för brott, jfr användning av preventiva hemliga tvångsmedel samt visitationszoner. Detta är en långtgående inskränkning av individens fri- och rättigheter, till exempel vad gäller oskuldspresumtionen och rätten till privatliv. Det aktualiserar även stor risk för diskriminering, så som etnisk- och rasprofilering.

Skärpta straff i enlighet med bland annat den danska modellen, där gängkriminalitet ska leda till dubbla straff. Ur ett rättighetsperspektiv kan detta inte anses vara proportionerligt och utgör en kontrast mot den grund som det nuvarande svenska straffsystemet är byggd på. Bland annat ska frihetsberövande i form av fängelsestraff egentligen bara användas som en sista utväg. Långa fängelsestraff kan dessutom öka risken för återfall i kriminalitet och leder inte nödvändigtvis till mindre brottslighet.

Vad gäller en utökad användning av häktning har Sverige återkommande fått internationell kritik för vår användning av häktning, till exempel av FN:s kommitté mot tortyr. En del av kritiken handlar om att Sverige inte har en bortre gräns för hur länge häktning kan ske. Det här förslaget ignorerar den internationella kritiken och rör sig i stället i motsatt riktning.

Utvisning utan att ha blivit dömd för brott följer en logik som strider allvarligt mot rättsstatens grundprinciper om oskuldspresumtion och kan inte anses vara proportionerlig, med tanke på vilken långtgående maktutövning en utvisning utgör.

Visitationszoner innebär att polis ska kunna kontrollera individer utan konkret brottsmisstanke. Detta strider mot grundläggande rättsstatliga principer och leder till att enskilda inte längre är skyddade från omotiverade tvångsåtgärder från det allmännas sida. Visitationszoner innebär en stor risk för etnisk- och rasprofilering, som kommer att vara särskilt allvarlig eftersom sådana zoner sannolikt upprättas i så kallade socialt utsatta områden, där boenden till stor del tillhör etniska och/eller religiösa minoriteter. Erfarenheter av att vara utsatt för myndigheters misstankar och kontroll i stället för att få samhällets stöd är redan stark i dessa områden. Visitationszoner skulle ytterligare förstärka detta utanförskap och leda till än större misstroende mot myndigheter, inte minst mot polisen.

···
Förslag som riktar in sig på ungdomsbrottslighet, bland annat:

Inrätta särskilda ungdomsfängelser och förlänga maximal tid för sluten ungdomsvård (s. 21)
Ta bort straffreduktion för de som är över 18 år, samt se över straffrabatt för de under 18 år samt överväga en sänkning av straffmyndighetsåldern (s. 22)
Införa en ny påföljd för unga lagöverträdare i form av utvidgad ungdomsövervakning (som innebär utvidgade befogenheter för polisen att kroppsvisitera den unga, husrannsakan samt erhålla domstols tillstånd för användning av hemliga tvångsmedel) (s. 22)
LVU ska användas oftare, och utredning ska även ske av utökade möjligheter att använda omedelbar omhändertagande av barn (s. 22)
LUL (lagen om unga lagöverträdare) ska ändras för att införa en möjlighet att använda hemliga tvångsmedel mot personer under 15 år (s. 22)
Se över föräldraansvaret genom att bland annat ge socialtjänsten utökade befogenheter till mellantvång och se över möjligheter att på andra sätt påverka föräldrar genom sociala och ekonomiska konsekvenser (s. 22)

Vår kommentar:

Avsaknad av barnrättsperspektiv är genomgående för denna del. Det märks särskilt tydligt när det handlar om att ta bort straffreduktionen för de som är över 18 år, att man överväger en sänkning av straffmyndighetsåldern, att man vill förlänga den maximala tiden för sluten ungdomsvård och att man vill tvångsomhänderta barn enligt LVU i större utsträckning.

Att barn och unga särbehandlas inuti straffsystemet är i enlighet med både forskning (bland annat inom barnpsykologi och kriminologi) och människorättsnormer, eftersom de bland annat anses utgöra en särskilt sårbar grupp. Att straffa barn hårdare och från en tidigare ålder, riskerar att ha långtgående konsekvenser för barnet i fråga, till exempel stigmatisering och psykisk ohälsa – utöver de föreliggande rättighetsinskränkningar som ett straff kan innebära. Detta ökar risken för återfall i kriminalitet, och många gånger i grövre kriminalitet.

Användning av hemliga tvångsmedel är en allvarlig inskränkning av individens integritet, och kan bara användas om det rättfärdigas med hänsyn till legitima ändamål. Barnets särskilda sårbarhet borde väga tyngre.

Generellt innebär åtgärderna att kriminalpolitiken i det här avseendet återgår till en syn på barn/ungdomar som lika kapabla som vuxna att planera och genomföra brott, och att de därmed ska straffas som vuxna. Detta överensstämmer inte med forskning eller barnrätten.

···

Förslag om att en fullständig och genomgripande översyn av strafflagstiftningen ska göras, bland annat:

Skärpa straff för en stor mängd brott, däribland vålds- och sexualbrott, gängrelaterad brottslighet, våld och hot mot tjänsteman, blåljussabotage (s. 23)
Avskaffa fängelsepresumtionen (s. 23)
Skärpa straffet för återfall i brott (s. 24)
Avskaffa dagens form av mängdrabatt (s. 24)
Införa nya brott, bland annat missfirmelse (förolämpning) mot tjänsteman och ny påföljd i form av förvaringsdom (s. 23; s. 24)
Villkorlig frigivning ska som huvudregel inte längre beviljas (s. 24)
Revidera preskriptionsbestämmelserna för påföljdspreskription (s. 24)

Vår kommentar:

Höjda straff leder inte nödvändigtvis till mindre brottslighet utan kan tvärtom vara kontraproduktivt och leda till en ökad risk för återfall i brott, även i grövre kriminalitet. Frihetsberövande bör i vart fall vara kombinerad med en rehabilitering av individen och möjliggöra för att denna ska kunna återintegreras in i samhället när den har avtjänat sitt straff. Förslagen verkar inte innehålla några delar om rehabilitering eller återintegrering.

Att avskaffa fängelsepresumtionen (= att fängelse ska användas som en sista utväg) går emot vad människorättsnormer och organ (exempelvis FN:s organ mot brott och narkotika, UNODC) rekommenderar. Fängelsepresumtionen speglar förståelsen av att frihetsberövande enbart får användas undantagsvis eftersom rätten till frihet är en grundläggande mänsklig rättighet.

Mängdrabatt innebär att om man begår flera brott och döms för dessa samtidigt så får man ett enda gemensamt straff, i stället för att straffen ”adderas på varandra”. Detta är ett sätt att stävja risken för drakoniskt långa fängelsestraff, som man exempelvis kan ha i USA. Mängdrabattens logik följer också den logik som människorättsnormer uppmanar till, dvs. avhållsamhet när det gäller användning av fängelse som straff och att straff måste vara proportionerliga.

Att minska möjligheten till villkorlig frigivning kommer att försvåra återintegreringen för den frihetsberövade, eftersom det kan leda till att denna i ännu större utsträckning isoleras från samhället och närstående.

Förvaringsdom är en ny påföljd som inte är livstidsstraff. I valmanifesten har denna typ av påföljd beskrivits som något ej tidsbestämt, och som kan pågå så länge individen anses fortsätta utgöra en samhällsfara. Tidsobestämda straff strider mot rättsstatens grundprinciper och kan inte anses vara proportionerligt med hänsyn till den extrema inskränkning det innebär av individens rätt till frihet.

···

Förslag som finns listade under underrubriken ”övriga reformer”, urval:

Översyn av kamerabevakningen för att möjliggöra kamerabevakning oftare och på fler platser, för både kommun och Polismyndigheten (s. 25)
Kriminalisering av rymning, inskränka rätten till permission och utreda möjligheten att hyra anstaltsplatser utomlands (s. 25)
Lag om särskilt utlänningskontroll (LSU) – ytterligare restriktioner ska utredas, förvarstider för säkerhetsärenden ska utvidgas (s. 26)
Utreda ett nationellt tiggeriförbud (s. 27)

Vår kommentar:

Vad gäller tiggeriförbud så meddelades 2021 Lacatus-domen av Europadomstolen, vilken rörde just tiggeriförbud i Schweiz. Europadomstolen understryker bland annat att ett allmänt förbud mot ett visst beteende (som ett nationellt tiggeriförbud anses vara) är en radikal åtgärd som måste kunna rättfärdigas genom att väga relevanta intressen mot varandra. Vidare säger Europadomstolen att personer som drabbas av tiggeriförbud befinner sig till största del i väldigt sårbara situationer. Domstolen slår fast att rätten att uttrycka sin nöd och försöka tillgodose sina behov genom att tigga måste anses vara en rätt som är inbyggd i människans värdighet, och hänvisar även till artikel 8 EKMR (Europakonventionen). Det finns också domar från domstolar i andra länder som slår fast att ett förbud mot tiggeri strider mot yttrandefriheten.

Utökad användning av kamerabevakning, både i kommuners och Polismyndighetens regi, är en inskränkning av individens integritet och måste därför vara proportionerlig, ändamålsenlig och kunna rättfärdigas.

Tillämpningen av LSU innebär redan idag allvarliga rättssäkerhetsbrister, vilka kommer att öka ytterligare genom förslaget. Om LSU utökas till att även omfatta gängkriminalitet så sker också en problematisk sammanblandning mellan en säkerhetslagstiftning och en straffrättslig lagstiftning. Insynen i LSU-mål är väldigt begränsad och de bygger ofta på underrättelser från Säpo, vilket urholkar individens rätt till en rättvis rättegång och möjligheterna till upprättelse vid eventuella felaktigheter.

Att hyra anstaltsplatser utomlands ligger inte i linje med vad människorättsnormer och organ rekommenderar. FN:s organ mot brott och narkotika (UNODC) uppmanar staterna att i stället använda sig av åtgärder som är mindre ingripande än fängelsestraff, och som oftast är både mer effektiva som mindre kostsamma. Frihetsberövade har fortfarande rätt till grundläggande mänskliga rättigheter. Detta innebär bland annat att ingen frihetsberövad får utsättas för omänsklig behandling utan ska i stället behandlas humant och värdigt. Att placera en frihetsberövad person utanför Sverige innebär att personen isoleras än mer från sitt sammanhang och det försvårar möjligheterna till exempelvis besök från närstående.

···

ÖVERGRIPANDE KOMMENTAR OM DIREKTIVET KRIMINALITET

Avtalet sammankopplar migration med kriminalitet, bland annat genom att under migrationsdelen lista skärpta straff för vissa brott såsom barnäktenskap, tvångsgifte och månggifte. Detta skickar signaler om att det enbart är migranter som utför dessa brott. Detta är en del av en pågående utveckling i världen där kriminal- och migrationspolitik möts och påverkar varandra, och resulterar i migranter pekas ut som ansvariga för samhälleliga problem.

Tidöavtalets kriminalpolitik har som mål att förebygga och bekämpa brott samt öka tryggheten. Trots detta saknar avtalet i princip helt förebyggande samt rehabiliterande åtgärder, utan fokuserar enbart på skärpta straff samt utökade befogenheter till brottsbekämpande myndigheter – på bekostnad av individens fri- och rättigheter. Många av förslagen riskerar därutöver att oproportionerligt särskilt drabba exempelvis personer som rasifieras, vilket i sig kommer att leda till en minskning av trygghet.

Det finns ökad risk för diskriminering när brottsbekämpande myndigheter ges utökade befogenheter. Se exempelvis Brå:s rapport Diskriminering i rättsprocessen som slår fast att diskriminering förekommer i alla delar av rättsprocessen.