En krönika av Andreas Magnusson.
När det går dåligt för ett politiskt parti brukar anhängarna efterfråga tydlighet och klara besked. Väljare påstås gilla sådant. Problemet är att verkligheten är komplicerad och att den som är tydligast inte sällan är den som har sämst koll på läget.
Det är lätt att vara tydlig och att peka med hela handen, speciellt när man inte är särskilt insatt i en verksamhet eller ett kunskapsfält.
Människor som inte jobbar som lärare vet precis hur de hade löst problemen i klassrummen. De hade bara slängt ut stökiga elever och tagit mobiltelefonerna. Satt tydliga gränser liksom.
Och matten hade de lärt ut mycket bättre. Det är ju bara att räkna. Eleverna måste anstränga sig mer.
Människor som inte är jurister eller kriminologer vet precis hur vi hade kunnat få ner brottsligheten. Hårdare straff. Bura in dem bara. Om de skyller på varandra så bura in båda två. Om en våldtäktsman nekar och ord står mot ord: Bura in honom ändå.
Och straffen ska så klart höjas rejält och alla kriminella invandrare ska utvisas, allra helst till något land där de får det riktigt jävligt. De får skylla sig själva.
Människor som inte spelar fotboll vet precis hur fotboll ska spelas, vilka löpningar som borde ha tagits, vilka passningar som borde ha slagits, vilka spelare som borde bytas in och bytas ut.
Väldigt många som innan Covid-19 inte ens visste skillnaden på orden pandemi och epidemi vet nu precis hur Folkhälsomyndigheten borde ha gjort från dag ett. Lösningarna är inte sällan väldigt enkla.
Munskydd, stängda gränser och nedstängning av samhället. ”Tryck tillbaka viruset” som om viruset var som varelserna i Alien-filmerna och som om nedstängningar inte har andra konsekvenser eller som om munskydd på riktigt var något mer än en liten detalj som kan hjälpa ibland.
Och väldigt många är övertygade om att en handlingskraftig regering kan trolla fram vaccin, få slut på dödsskjutningar, höja kvalitén i vård, skola och omsorg och samtidigt sänka skatten.
Samma människor brukar inte tycka att de själva kan göra ett bättre jobb om de bara anstränger sig och att den egna lönen kan sänkas om de bara effektiviserar sin privatekonomi.
Ingen säger vid sitt lönesamtal ”att bara satsa mer pengar på mig kommer inte att leda till att jag arbetar mer effektivt”. När det gäller skatteintäkter påstås sambandet vara ett annat.
Politik har blivit en tävling i tydlighet och tydligast av dem alla är alltid populister. När människor år efter år matas med direkt enfaldiga uttalanden från politiker och när människor år efter år matar politiker med uppskattning för denna enfald så riskerar vi att hamna väldigt snett som samhälle.
Att förespråka stängda gränser och stopp för asylinvandring är precis lika dumt som att förespråka fri invandring och helt öppna gränser. Verkligheten gör båda dessa hållningar omöjliga.
Om vi sätter stopp för asylrätten kommer människor att dö och det är våra händer som blir blodiga. Om vi tar emot alla som vill komma hit riskerar vi att få en så massiv flyktingström mot just Sverige att vi inte klarar av det.
Just nu har vi med svenska mått rekordlåg asylinvandring och det har vi haft sedan 2016. 2020 hade vi till exempel årtusendets lägsta asyltryck. Väldigt få av de asylsökande får dessutom stanna i landet. När man lyssnar på invandringsdebatten är det lätt att få för sig att verkligheten ser ut på något annat sätt.
Politiska samtal behöver bli mer nyanserade och vi behöver politiker som vågar berätta för sina väljare att anledningen till att alla kriminella inte utvisas är för att många kriminella är svenskar, för att många länder inte tar emot sina kriminella medborgare och för att det rent praktiskt är omöjligt att utvisa människor till rena krigszoner.
Vi behöver politiker som lyssnar på forskning istället för floskler. Då skulle det ständiga tugget om hårdare straff tystna ganska snabbt.
Vi behöver politiker som öppet erkänner att alla restriktioner kring Covid-19 innebär svåra balansgångar där vi aldrig har facit förrän efteråt, att det gäller att väga allmän folkhälsa mot smittorisk och där vi inte kan undvika att ta nationalekonomisk hänsyn om vi inte alla vill riskera massarbetslöshet.
Framförallt behöver vi som medborgare och väljare visa att vi uppskattar nyanserad otydlighet framför okunnig tydlighet.
På samma sätt som sextiofyraårige Bengt inte kommer att rädda det svenska fotbollslandslaget trots sina självsäkra uttalanden framför TV-soffan med folkölen i ena handen och den andra handen i chipsskålen kommer inte heller de politiker och opinionsbildare som gapar högst på behörigt avstånd att rädda vårt land.
Andreas Magnusson
Gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Driver bl.a. driver Youtube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Krönikan har 21-03-16 publicerats i Magasinet Paragraf
Kommentarer är stängda.