Ungdomsfängelse eller ungdomsvård? - Tidskrift för KRIMINALVÅRD

I regeringsförklaringen av den 22 oktober 2022 kan vi notera följande:

”Staten ska ta ett större ansvar för grovt kriminella ungdomar och ansvaret ska flyttas från kommunernas socialtjänst till kriminalvården. Särskilda ungdomsfängelser inrättas med Kriminalvården som huvudman.”

Så var det sagt, ungdomsfängelser ska inrättas. Tanken är att ansvaret för grovt kriminella ungdomar ska i högre grad än nu flyttas över till staten – läs Kriminalvården. I dagarna har en presskonferens, med efterföljande mediabehandling (t ex i Agenda, SVT söndagen den 29 januari), hållits av Justitieminister Gunnar Strömmer beträffande planerna att införa ungdomsfängelse.

Frågan ska förstås i sedvanlig ordning hanteras inom utredningsväsendet. Några direktiv för arbetet är inte i skrivande stund presenterade.

Sakta har dock bilden i den allmänna debatten kommit att framtona som att nu står frågan om behandlingen av unga lagöverträdare att lösas i ett slags envig mellan Statens Institutionsstyrelse (bana 1) och Kriminalvården (bana 2).

Kännetecknande för denna envig är att kombattanterna uppvisar varierande motivation för att delta i loppet. Statens Institutionsstyrelse finner sig till delar underkänd att delta på grund av bedömd bristande framgång och har därför på senare tid allt oftare kommit att framhålla sin allt bättre formkurva. Man vill rapportera formkurvan som stigande och kännetecknad av högre och effektivare rymningshinder och ett behandlingsinnehåll som bygger på de senaste internationella påverkansprogrammen för behandling av unga lagöverträdare. Mot den bakgrunden – vid sidan av en tidigare rik erfarenhet av behandlingen av unga lagöverträdare – ser man sig som den självklara deltagaren i loppet.

Kriminalvården – å sin sida – har uttryckt tveksamhet till att delta. Primärt har man svåra känningar av för trånga löparskor (läs: platsbrist i organisationen). Kriminalvården har dock styvmoderligt ställts på startlinjen och har att snällt invänta startskottet från Gunnar Strömmer.

Frågan är om startskottet från Strömmer inte omedelbart kommer följas av ytterligare ett skott som markerar tjuvstart på bana 2: Kriminalvården har ju redan givits ett ansvar för unga lagöverträdare i kraft av bestämmelserna i 30 kap. 5 § brottsbalken! 2021 påbörjades 245 verkställigheter för dömda i åldersintervallet 15-19 år.

Vid återtåget till omstarten torde nog också SiS känna av att löparskorna klämmer. JO har konstaterat att platsbristen inom SiS varit i det närmaste konstant sedan sommaren 2022, vilket medfört att organisationen inte lever upp till kraven att omedelbart kunna erbjuda plats.

Platsbristen är en sannolik bidragande orsak till de avvikningar som skett från SiS-enheter. Vad hjälper det med goda rymningshinder om den som behöver vistas bakom dem måste placeras på en annan, alltför öppen, enhet på grund av platsbrist. Skavsåren betonas inte särdeles av kombattanten eftersom detta skulle medverka till en kontraproduktiv riktning beträffande möjligheterna till fortsatt deltagande i loppet.

För inte tänker man väl i termer av den ungdomsfängelsepåföljd som avskaffades 1979?

Frågan är om inte en omstart borde omfatta en ökad verklighetsanknytning och precisering av loppets betydelse. Hittills har begreppet ”Ungdomsfängelse” lanserats som något entydigt och väldefinierat. För inte tänker man väl i termer av den ungdomsfängelsepåföljd som avskaffades 1979? Det skulle i så fall innebära en anomali av pyramidalt format i förhållande till de nu gällande straffrättsliga principerna.

Inte präglas väl debatten av en oförmåga att skilja på fängelse som byggnadskonstruktion och påföljden fängelse?

Man saknar insikten om att det inte är hälsan som smittar i ett fängelse

Inte förbiser väl debattörerna effekterna av att unga vistas i fängelse tillsammans med rutinerade återfallsförbrytare? D v s att man saknar insikten om att det inte är hälsan som smittar i ett fängelse (heller)….

Frågan är om man i vissa fall tappat diskussionen om vård eller vakt när vaktbehovet är påkallat i ett samhällsskyddsperspektiv. Är begreppen oförenliga eller integrerbara storheter?

Den personal som verkade under ungdomsfängelsetiden inom Kriminalvården befinner sig idag i åldersintervallet 80-100 år

Frågan är om man ger kombattanterna rimliga förutsättningar för att fullgöra sina uppgifter vad gäller resurser och kompetens. Drömmare som minns ungdomsfängelsepåföljden med välbehag måste besinna att den personal som verkade under ungdomsfängelsetiden inom Kriminalvården befinner sig idag i åldersintervallet 80-100 år. Flödet av erfarenhet går i negativ riktning.

Kan man tänka sig att en omstart i loppet istället kan få bygga på nuvarande rollfördelning i denna specifika verksamhet och att förutsättningarna för aktörerna anpassas till rimliga nivåer?

Kan man tänka sig att anpassa regelsystemen till unga och de behov som nu föreligger! Bara för att ta ett exempel från ungdomsvården; är det rimligt att unga lagöverträdare med koppling till gängkriminalitet får kommunicera fritt via mobiltelefoner och datorer?

Och kanske ett par från Kriminalvården; Är det rimligt att unga (barn) behandlas enligt regler som utformats för vuxna vad gäller t ex avskiljningar, programverksamhet, personaltäthet och utslussningsmöjligheter?

Kan man tänka sig att utforma en ordning, som så långt som det någonsin går, separerar de yngsta dömda från de äldre oavsett huvudmannaskapsfrågan?

För varje dag som går får Kriminalvården betala priset av generella strafftidsförlängningar där snart sagt ingen kategori av brottslingar undgår förlängda strafftider. Vissa strafftidsförlängningar är redan genomförda, andra ligger i pipe-line och en tredje kategori ligger och väntar i visionärernas twitter-konton. Varje notorisk cykeltjuv ska hållas kvar i anstalt ytterligare tid, till priset av att aktörerna i den pågående gängbrottsligheten inte får det husrum som samhällsskyddet uppenbart kräver?

Har vi skattebetalare råd med att låta Jomshof i det oändliga sköta sin själsliga stabilitet med hjälp av offentliga medel?

Justitieutskottets ordförande Richard Jomshofs utsaga ”Vi kommer inte att sluta tänja gränserna för då tycker jag att vi tappar vår själ” beträffande fängelsepåföljdernas längd, vilar som en våt filt över verksamheten utan hänsyn till de praktiska konsekvenserna och effekterna. Och en följdfråga blir dessutom oundvikligen: Har vi skattebetalare råd med att låta Jomshof i det oändliga sköta sin själsliga stabilitet med hjälp av offentliga medel?

Med sorg i hjärtat tvingas jag konstatera att röran i straffrättsutvecklingen är i det närmaste total, stolta deklarationer om paradigmskifte till trots!

Vem håller i taktpinnen? – Vem har ansvaret för att gripna och dömda (numera i en ökande takt) med anknytning till gängbrottslighet, inte kan beredas effektiva och adekvata platser på grund av att systemet har förstoppats av bl. a. cykeltjuvar med förlängda strafftider.

Vem tar ledarskapet av en straffrättsutveckling som ger utrymme för realistiska prioriteringar och bygger på kunskap istället för generella strafftidsförlängningar?

Vem orkar eller vågar utforma alternativ till fängelse/häktning som i ett längre perspektiv ger utrymme för en effektivare och uthålligare hantering?

Det som pågår nu påminner mest om 60/70-talens gruppteater där alla var regissörer, ingen fick ha huvudrollen men alla var kallade som aktörer.