Med anledning att bilden av Sverige som ett laglöst land där män från minoritetsgrupper våldför sig på majoritetsbefolkningen fortsätter att befästas har TfK valt att lyfta upp en angelägen artikel.
Polisen Fredrik Kärrholms bok Gangstervåld är på flera sätt ett intressant tidsdokument. Genom att teckna bilden av Sverige som ett laglöst land bereder han vägen för de hårda tagens politik. Boken är en uppvisning av klassiska metodologiska felslut, bristfälliga analyser och felaktig återgivning av forskningsläget.
Hopp om att Kärrholm inte är representativ får man dock i Johanna Bäckström Lernebys Familjen, som visar att det finns poliser som är väl medvetna om de sociala orsakerna till kriminalitet.
Kriminologen Felipe Estrada skriver om en bok som ger en gnagande olust.
NÄR JAG LADE fram min avhandling om ungdomsbrottslighet 1999, Ungdomsbrottslighet som samhällsproblem, avslutade jag med att kommentera de tendenser jag då tyckte mig se. Det handlade om hur politikens minskade möjligheter att erbjuda trygghet i bred välfärdsstatlig bemärkelse ledde till en legitimitetskris som krävde visad handlingskraft på andra områden. Jag noterade också en tendens att göra brottsproblemet till en fråga om människors etniska ursprung, snarare än våra ojämlika uppväxt- och levnadsförhållanden. Sedan dess har framväxten av en auktoritär högerpopulism runtom i världen förstärkt dessa trender. Lag och ordning står i dag högt på dagordningen, tonläget är uppskruvat och de politiska företrädarna försöker övertrumfa varandra i hårdhet. Henrik Tham, nestorn inom svensk kriminologi, har i Kriminalpolitik – Brott och straff i Sverige sedan 1965 (2018) beskrivit denna utveckling som ”den straffande vändningen”.
Ett exempel på denna vändning är polisen och debattören Fredrik Kärrholms Gangstervåld – Den nya brottsligheten. Boken är på flera sätt ett intressant tidsdokument. Här får läsaren tillgång till en enskild polismans syn på de människor och det samhälle som han arbetar för. Kärrholm påtalar tidigt att han befunnit sig på högsta polisiära nivå i den nationella staben för Operation Rimfrost, som Nationella operativa avdelningen, Noa, ansvarar för. En sådan tjänsteman bör vi givetvis ställa höga krav på när det gäller saklighet i analys och vi bör rimligen ha stora förhoppningar om att de slutsatser som dras ger en rättvisande bild av befintlig kunskap. Ansatsen anges mycket riktigt vara vetenskaplig även om boken ”inte ska läsas som en avhandling”. Det senare får ses som ett visst mått av insikt hos författaren, eftersom boken är en uppvisning av klassiska metodologiska felslut, bristfälliga analyser av brottsutvecklingen och dess orsaker samt direkta ful- och felciteringar av forskningsläget.
Det dödliga våldet i Sverige är i dag faktiskt lägre, inte högre, än vad det var på 1990-talet, trots ökningen av de skjutvapenrelaterade fallen.
Ett bärande tema i boken är kopplingen mellan invandring och växande våldskriminalitet. Helt klart är att Sverige har ett allvarligt problem med det skjutvapenrelaterade våldet, som ökat under 2010-talet. Men utifrån den dramatiserade bild som boken förmedlar av situationen i Sverige är det lätt att tro att våldsbrottsligheten ökar mer generellt, och då framför allt bland utlandsfödda eller hos unga med utländsk bakgrund samt att våldet i Sverige är väsentligt mer omfattande än i andra västeuropeiska länder. Det dödliga våldet i Sverige är i dag faktiskt lägre, inte högre, än vad det var på 1990-talet, trots ökningen av de skjutvapenrelaterade fallen. Utifrån ett brottsofferperspektiv är rimligen allt våld lika viktigt att undvika. Det svenska samhällets nivåer av dödligt våld är vidare EU-genomsnittliga, högre än Tysklands (som också haft en stor invandring), men i nivå med Danmarks och lägre än Finlands (Se Martti Lehti med flera, Nordic homicide report. Homicide in Denmark, Finland, Iceland, Norway and Sweden, 2007–2016, 2019). Det grova gatuvåld som traditionellt drabbat många unga män i Sverige har tydligt minskat på senare år. Vidare utvecklas våldsbrottsligheten i huvudsak på ett likartat sätt bland män födda i Sverige och utomlands (Se Olof Bäckman med flera, Den ojämlika brottsligheten, 2020). Våldsutvecklingen är alltså komplex. Det är illa nog som det de facto är, men långt ifrån så entydigt nattsvart som Kärrholm och andra debattörer vill göra gällande.
Genom att blåsa upp bilden av ett laglöst land där män från minoritetsgrupper våldför sig på majoritetsbefolkningen krattas manegen för de hårda tagens politik
Genom att blåsa upp bilden av ett laglöst land där män från minoritetsgrupper våldför sig på majoritetsbefolkningen krattas manegen för de hårda tagens politik. Om greppet känns igen är det för att detta blivit de auktoritära populisternas favoritredskap i en rad länder. I amerikansk debatt talar man om ”hundvisslan” när lag och ordning diskuteras som ett problem med svarta mäns underklasskultur i storstadsområden, och inte som ett problem rotat i diskriminering och ojämlika livschanser. Kärrholm menar i denna anda att all den forskning som pekat på en tydlig koppling mellan uppväxt- och levnadsförhållanden och allvarlig kriminalitet har fel och är ideologiskt betingad. Denna slutsats går emot hyllmeter av samhällsvetenskaplig forskning från båda sidor av Atlanten och bygger på en tidstypisk konspiratorisk bild ”Så, vem gynnas av att fokusera på sociala orättvisor som anledning till brott? Bland annat de som vill ha mer socialpolitik och ekonomisk omfördelning i statlig regi.”
I stället lyfter boken fram den gangsterkultur och gangsterrap som frodas i våra ”utanförskapsområden”. Givet den breda internationella spridning denna ungdomskultur har, blir det dock aldrig klart varför just detta leder till ökningar av skjutvapenvåld i Sverige under 2010-talet. Som en kausal förklaring till våldsutvecklingen i Sverige håller det helt enkelt inte. Att ägna energi åt att få unga att använda keps på rätt sätt, inte bära slappa förortskläder och lyssna på rätt musik kommer knappast att påverka våldsnivån i Sverige.
NU ÄR DET förstås inte bara synpunkter på unga förortsbors musiksmak som Kärrholm levererar, utan också en plan för en helt ny svensk kriminalpolitik. Här får vi en inblick i den människosyn som ligger bakom bokens teser. Kärrholm konstaterar att kriminalvård fungerar dåligt, eftersom de flesta kriminella helt enkelt är genetiskt förprogrammerade till vissa beteenden och därmed oförbätterliga. Han skriver exempelvis att ”till och med barn som börjat begå brott är svåra att göra mer laglydiga”. Här ger han återigen helt fel beskrivning av forskningsläget. Det går naturligtvis att med rätt stöd hjälpa det stora flertalet utsatta barn till ett bättre liv. Den i dag mest citerade kriminologiska forskaren, Harvardprofessorn Robert Sampson, visar i sina studier att kriminellas livsbanor och brottsaktivitet förändras genom hela livsförloppet (Se Sampson och Laub, Crime in the Making – Pathways and Turning Points Through Life, 1995). Den välkända ”ålders- och brottskurvan”, som visar att den sammanlagda brottsligheten i varje given födelsekohort är som högst i de sena tonåren, för att sedan avta med stigande ålder fram till att kohorten uppnått cirka 30 års ålder, uttrycker också att de flesta kriminella är förbätterliga.
Kan Kärrholms analysnivå och människosyn vara representativ för den som finns i de högre polisiära kretsar där han enligt utsago tillbringar sin tid?
Särskilt konstigt blir det därför när Kärrholm använder just detta aggregerade mönster för att förespråka att brottsaktiva tonåringar ska hållas inspärrade tills de blir just närmare 30 år gamla (då brottsaktiviteten i kohorten avtagit). Detta är ett exempel på metodologiskt felslut, i vilket mönster på aggregerad nivå automatiskt antas gälla på individnivå. I själva verket är det enbart en mycket liten andel av dem som begår brott som tonåringar som hamnar i allvarlig eller långvarig kriminalitet. Som grund för en rättssäker lagstiftning, där en individ döms utifrån straffvärde och inte för de brottsmönster som gäller statistiskt i en kohort, håller därför inte heller dessa tankar måttet.
Tyvärr blir denna missuppfattning om att långa straff kan vara en effektiv åtgärd allvarlig, eftersom idén om inlåsning och långvarig inkapacitering av tonåringar visat sig bli alltmer politiskt gångbar
Tyvärr blir denna missuppfattning om att långa straff kan vara en effektiv åtgärd allvarlig, eftersom idén om inlåsning och långvarig inkapacitering av tonåringar visat sig bli alltmer politiskt gångbar, exempelvis uttryckt genom regeringens förslag att straffreduktionen för 18–20 åringar ska avskaffas (förslaget har dock mött hård kritik från remissinstanser). I ett centralt avsnitt hänvisar Kärrholm till den brittiske professorn Tim Newburns översiktsbok Criminology (2017) för att peka på att denne slår fast att ”det finns en uppsjö av studier som visar att inkapacitering faktiskt reducerar brottsligheten”. Går man till ursprungskällan visar det sig dock att när Newburn (s. 557) skriver ”Underpinned by a considerable body of research evidence”, så syftar han inte på effekter av inkapacitering utan på dess förutsättning, nämligen att en liten grupp lagöverträdare står för en stor del av brottsligheten. Newburn övergår därefter till att varna för det stora antalet felprediktioner som en straffpolitik som stöder sig på inkapacitering präglas av. Kärrholm citerar alltså inte bara på ett direkt missledande sätt, utan ger dessutom en orimlig beskrivning av den digra kriminologiska forskning som finns på området.
ger en helt igenom falsk bild av ett ambitiöst nordiskt forskningsprojekt om hur allmänheten i våra olika nordiska länder uppfattar straff och rehabiliterande åtgärder
SLUTLIGEN ÄR DET förstås viktigt för den populistiska lag- och ordning-tradition som Kärrholm skriver i att hävda att hans önskan om väsentligt hårdare straff också är folkflertalets. I vägen för dem som uttolkar folkets röst står enligt det synsättet den akademiska och juridiska eliten, som tycker synd om brottslingar och som inte vill ge upprättelse till brottsoffret. Förutom att vara en tröttsam auktoritär kliché stämmer den inte med forskningen om hur det allmänna rättsmedvetandet ser ut vare sig i Sverige eller i andra demokratiska västländer. Här väljer Kärrholm återigen att fulcitera och ge en helt igenom falsk bild av ett ambitiöst nordiskt forskningsprojekt om hur allmänheten i våra olika nordiska länder uppfattar straff och rehabiliterande åtgärder (se vidare Tham, Kriminalpolitik, 2018). Kärrholm skriver att ”studien är närmast absurd. Fallbeskrivningarna skildrar inte på något sätt brottsoffrets rädsla och förnedring”. Det Kärrholm inte gillar är förstås att projektets olika delstudier visar att de åsikter som människor har om straff är långt mer komplexa än han vill kännas vid. Det finns, precis som i andra samhällsfrågor, stora skillnader mellan till exempel åldersgrupper, mellan könen och utifrån utbildningsnivå i hur vi uppfattar en rimlig balans mellan upprättelse och rehabilitering.
Mitt slutintryck när jag läst boken är en gnagande olust. Kan Kärrholms analysnivå och människosyn vara representativ för den som finns i de högre polisiära kretsar där han enligt utsago tillbringar sin tid? För alla oss som önskar att svensk polis ska lyckas bättre med att arbeta kunskapsbaserat och effektivt med sitt uppdrag är det en oroande tanke.
MER TRÖST och förhoppningar om att svensk polis faktiskt inte är så slarvig i sina analyser finner vi i Johanna Bäckström Lernebys Augustprisnominerade reportagebok Familjen. Reportaget handlar om ett brottsaktivt, och inte minst våldsutövande släktnätverk, om familjens många offer och myndigheternas alltmer koordinerade arbete med att försvåra deras verksamhet. Det kanske mest intressanta, inte minst i relation till Kärrholms bok och dess enkelspåriga teser om oförbätterliga brottslingar som bara kan stoppas med mycket långa fängelsestraff, är den initierade beskrivningen av polisens insatser och hur dessa följer en både erfarenhets- och forskningsbaserad strategi.
Tilliten från medborgarna måste förtjänas och det görs inte genom en fördomsfull människosyn
I en bok om skurkar ska det förstås finnas hjältar och hos Bäckström Lerneby är hjälten den eftertänksamme men handlingskraftiga lokalpolisområdeschefen Ulf Merlander. Detta är en polisman som är beredd att sätta hård press på brottslingarna. Det ska vara obekvämt att leva vid sidan av lagen. Men det intressanta är att det repressiva arbetet görs med stor förståelse för att det också måste kombineras med gott samarbete med övriga förortsbor. Tilliten från medborgarna måste förtjänas och det görs inte genom en fördomsfull människosyn. Där Kärrholm ser ojämlika livschanser som bortförklaringar synliggör Bäckström Lerneby hur olika samhällsproblem hänger samman och förstärker varandra. Att reportaget inleds med följande beskrivning av Angered är därför ingen slump. ”Arbetslösheten är skyhög. Socialtjänsten är en av de högst belastade i hela Sverige. Området är ett av landets mest segregerade. Barnen har svårt att klara skolan. Medellivslängden är kortare än på andra ställen i Göteborg. Fattigdomen är utbredd.”
Enligt redan nämnde Robert Sampson resulterar svåra levnadsförhållanden och den välgrundade uppfattningen boende i socialt utsatta områden har av att vara människor som har sämre livschanser än andra i samhället i en bristande tillit (Se Great American City – Chicago and the Enduring Neighborhood Effect, 2012). De boende litar varken på varandra eller på myndigheterna, vilket försvårar polisens arbete. Det handlar inte om kläd- eller musikstilar utan om väsentligt allvarligare problem, som ofta fått växa sig starka under årtionden. Det är detta som en duktig analytiker och brottsförebyggare förstår. Ulf Merlander och de poliser han leder insåg därför att det första viktiga steg som behövde tas var ”att få tillbaka allmänhetens förtroende, de boende skulle känna att polisen fanns där för dem”.
…behovet av att få andra samhällsaktörer med sig för att skapa boendeförhållanden som de flesta av oss betraktar som självklarheter
I detta steg gällde det att polisen var synlig och beivrade den öppna narkotikabrottslighet som förekom, men lika viktigt var att skapa relationer till de boende och inte vara onödigt konfrontativ. I amerikansk forskning har denna form av tillitsskapande polisarbete starkt empiriskt stöd (se till exempel T. R. Tyler, ”Procedural justice, legitimacy, and the effective rule of law”, Crime and justice, 30, 283–357, 2003). Det är intressant att notera hur polisen efter denna första fas lyfter fram behovet av att få andra samhällsaktörer med sig för att skapa boendeförhållanden som de flesta av oss betraktar som självklarheter: ”bostadsbolag kunde sätta upp belysning där det behövdes, renovera tvättstugor, fixa gemensamhetsutrymmen och så vidare. Det ledde till att de goda krafterna i samhället fick legitimitet, de boende märkte att deras områden rustades upp och tilliten ökade”. Det är alltså först när dessa förhållanden är på plats som polisen kan få allt underrättelsematerial de behöver från allmänheten för att på ett mer effektivt sätt få fast de tunga brottslingarna.
Polisen behöver därför i större utsträckning organisera sitt arbete med en lokal förankring där relationsbyggande sätts i förgrunden.
BÄCKSTRÖM LERNEBY LYCKAS fint med att skildra all den orättvisa som råder i tillgång till trygghet, i bred bemärkelse, i dagens Sverige. Till bokens förtjänster hör också att hon förmår skildra hur sjaskig och många gånger olönsam denna gatubrottslighet är. De skenbart snabba pengarna innebär inte ett långt liv i fina hus på Göteborgs gräddhylla. De dagar och nätter som de brottsbelastade unga männen inte tillbringar inlåsta i olika institutioner lever de trångt i miljonprogramslägenheter, de hänger och säljer på förortstorg och packar narkotika i källarförråd, alltid med risken att åka fast eller bokstavligen slås ut av konkurrerande brottsliga nätverk. När väl myndigheterna jobbar långsiktigt, analytiskt och samordnat dröjer det inte länge innan det som först framstår som en parallell maktstruktur krackelerar. Arbetet måste dock vara uthålligt. Kortsiktiga operationer med allehanda fantasifulla namn må ge stor uppmärksamhet i samhällsdebatten. Men operationerna ger knappast mer bestående effekter på brottsligheten. Polisen behöver därför i större utsträckning organisera sitt arbete med en lokal förankring där relationsbyggande sätts i förgrunden.
Men i grund och botten måste också de grundproblem som Bäckström Lerneby identifierade redan inledningsvis i sitt reportage åtgärdas. Detta förstår också en klok polis och därför avslutas såväl boken som denna recension med att ordet ges till lokalpolischefen; ”Överst på Ulf Merlanders önskelista stod inte fler poliser, även om han såklart också ville ha fler poliser. Men högst upp på listan hade han andra önskemål: – Fixa skolan och anställ fler socialarbetare.”
Felipe Estrada
Felipe Estrada är professor i kriminologi vid Stockholms universitet.
Artikeln har skrivits för den utmärkta Tidskriften Respons 6/2020
Kommentarer är stängda.