Debatten om påföljder för ungdomsbrottslingar rasar vidare.
Åtgärdsförslagen haglar, tyckandet blomstrar, kritik utdelas kors och tvärs, beröm och förhoppningar trumpetas ut. Åtgärder – till stora kostnader – utreds, förbereds och ställs i utsikt. Debattörerna befinner sig på varsin sida om en demarkationslinje mellan kriminalvården (under justitiedepartementet) och ungdomsvården (under socialdepartementet). Dessa båda storheter tillskriver sig själva och tillskrivs av andra egenskaper, erfarenheter och förmågor som i viss utsträckning är ogrundade och ibland direkt lögnaktiga. Ett häpnadsväckande exempel på det senare utgörs av Göran Greiders upplysning till P1-lyssnarna i programmet ”Godmorgon Världen” att han inhämtat att den s k ungdomsfängelsepåföljden varit ”riktigt framgångsrik”. Om det var så Greider, berätta gärna mer! Ungdomsfängelsepåföljden avskaffades 1979.
I avvaktan på ett införande av ”ungdomsfängelser” som ställts i utsikt till 2026 går kampen vidare. Statens institutionsstyrelse (SiS) kämpar vidare under, vad man anser, en underfinansierad verksamhet. Med anledning av det begär man i dagarna 272 miljoner ytterligare för att klara sitt uppdrag. Kritiken mot SiS beskrivs som massiv i medierna.
Verksamheten ska trängas in i ett anstaltssystem med för dagen en 117 %-ig beläggning
Kriminalvården har för närvarande uppdraget att utforma ungdomsavdelningar på redan etablerade kriminalvårdsanstalter. Verksamhetsinnehåll och resurser för dessa är sparsamt beskrivna i regeringsuppdraget, som framför allt andas en – berättigad – tro på att klara åtminstone den yttre säkerheten och en tilltro – mer tvivelaktig – till att klara verksamhetsinnehållet också. Lösningens effektivitet i ett vidare perspektiv – återfallsförebyggande verksamhet, särskild utslussningsverksamhet, anpassning av delar av regelsystemet till ungas behov etcetera – ägnas rudimentära mödor. Verksamheten ska dessutom trängas in i ett anstaltssystem med för dagen en 117 %-ig beläggning. Och tiden går.
Debattörer förtiger ofta det faktum att personer mellan 15 och 17 år redan idag i vissa fall kan dömas till fängelse. Istället har lagstiftaren nu tagit generalgrepp på ”undgdomsbrottsligheten” (utan närmare specifikation) och att gränserna för användning av (ungdoms-)fängelse sannolikt kommer att vidgas markant. En 16 årig grabb som obehörigt kör bil är att beteckna som en ungdomsbrottsling lika väl som en 17-åring som går in på en förortpizzeria och mot utlovad ersättning skjuter någon i huvudet med pistol. Sannolikt kommer antalet unga i slutna anstaltsmiljöer att öka markant. Vem som kommer att hamna var – inom Kriminalvården eller SiS – avgöras av domstolen genom påföljdvalet. Men var drar man gränserna och utifrån vilka kriterier? Det är påkallat att säkerhetsmässiga och risk- och behovsbedömningar – utförd av en expertinstans – bör ligga tillgrund för beslutet. Här skulle man kunna dra jämförelsen med de former som gäller för rättspsykiatrisk undersökning.
Diskussion och debatt på detta område har som ett underförstått antagande att regleringen av verksamheten inom Kriminalvården och SiS styrs genom respektive huvudmannaskap. Folktron pekar mot att om man spikar upp skylten ”Fängelse” på en byggnad så inskränks de intagnas fri- och rättigheter enligt chefens behag och på ett effektivt sätt. Tar man ner skylten och ersätter den med SiS-emblemet är uppfattningen att Barnkonventionen inträder. Så framstår det i debatten.
Om en intagen på en avdelning har tillgång till exempelvis mobiltelefoni så har alla intagna tillgång till det
Lagstiftaren har nu gått SiS till mötes genom att föreslå inskränkningar i ungdomarna tillgång mobiltelefoni och nätet. Prövningen av frågan ska göras individuellt och endast med möjlighet till tidsbegränsning. Klokt. Men, som praktiker undrar man hur hanteringen ska gå till. Erfarenhetsmässigt vet man att om en intagen på en avdelning har tillgång till exempelvis mobiltelefoni så har alla intagna straxt tillgång till det. Finns de fysiska förutsättningarna att hantera problemet? Allt jämt har SiS-personalen inte rätt att genomföra rumsvisitationer på sina institutioner.
SiS inleder därmed sin svanesång
Regeringen meddelade den 5 februari att SiS kommer att bli föremål för en reformering i grunden. SiS inleder därmed sin svanesång. Det gör däremot inte problematiken som sådan.
Det inte är hälsan som smittar i ett fängelse
Det står klart att murar och rymningshinder krävs i verksamheten. Frågan är dock var murarna ska finnas och i vilken omfattning. Tilltron till fängelse är numera stark. Men var finns helhetssynen? Var och en bör besinna att det inte är hälsan som smittar i ett fängelse eller andra slutna institutioner – vare sig det gäller vuxna eller ungdomar.
Pelle Granström
F.d. medlem i Europarådets antitortyrkommitté (CPT) och anstaltsdirektör
Kommentarer är stängda.