Regeringen tillsatte förra året en utredning om kriminella nätverk. Utredningen skulle skärpa straffen för brott begångna inom ramen för kriminella nätverk och kriminella uppgörelser, för narkotikaförsäljning och för dem som involverar unga i brottslighet.
Målet för utredningen skulle vara att minska brottsligheten och öka tryggheten.
Uppdraget gick till presidenten i Svea Hovrätt, Anders Perklev.
Straffskärpningar
Utredningen har presenterat sitt betänkande Skärpta straff för brott i kriminella nätverk, SOU 2021:68.
Förslagen innebär bl.a:
- skärpta straffskalor för grovt olaga tvång, olaga hot och grovt olaga hot, rån samt utpressning och grov utpressning
- straffskärpning vid utnyttjande av numerärt överläge och vid våldsamma konflikter
- kraftig straffskärpningsgrund vid involvering av unga i brottslighet
- skärpt straff för narkotikaförsäljning och kriminalisering av försök och förberedelse till ringa narkotikabrott (själva konsumtionen)
- strängare straff för återfall
- sänkning av presumtion för häktning från minimistraff 2 år till 1 ½ år.
Straffvärde eller effektivitet?
Enligt direktiven ska utredningen komma med förslag till straffskärpningar som kan bidra till att brottsligheten i de kriminella nätverken ska kunna bekämpas och återspeglar brottslighetens allvar. Utredningen, däremot, säger sig enbart grunda sina överväganden på brottslighetens allvar:
Utgångspunkten för våra överväganden kring utformningen av olika straffbestämmelser är att straffskalan för respektive brottstyp ska spegla brottets allvar med beaktande av samhällsutvecklingen. Vi har inte grundat våra överväganden på vilka effekter på brottsligheten som en viss högre straffnivå kan tänkas få, eftersom det saknas erfarenhetsmässigt stöd för att göra sådana bedömningar. I stället har vi eftersträvat att det ska föreligga proportionalitet och ekvivalens inom straffsystemet, så att allvarligare brott bestraffas strängare än mindre allvarliga brott och att lika allvarliga brott straffas lika strängt (sid. 19).
Utredningen behandlar inte frågan om effektiva åtgärder mot den gängrelaterade brottsligheten. Betänkandet blir i stället en diskussion om straffvärde, proportionalitet och ekvivalens.
En juridisk diskurs
Utredningsuppdraget bestäms alltså som ett som helt och hållet rör frågan om brottslighetens allvar. Direktiven innebar också att straffen skulle skärpas, och utredningens uppdrag var att formulera argument för att höja straffnivån.
De juridiska resonemangen för att fullgöra uppdraget framstår dock som något godtyckliga. I vissa fall är brottsökningen ett argument för skärpt straffvärde, medan det i andra fall går bra utan brottsökning. Att involvera en ung människa, inkl. någon som är över 18 år, i brott ska vara en straffskärpningsgrund, samtidigt som regeringen förbereder en kraftig inskränkning i straffreduktion för samma åldrar med hänvisning till den myndiges ansvar. Varför försäljning av mindre mängder narkotika, där konsumtionen inte är till skada eller fara för annan, ska få ett högre straffvärde är oklart. Att misshandel i samband med uppgörelser inom kriminella grupper skulle vara ett allvarligare brott än annan typ av misshandel framstår inte heller som givet.
Narkotikabrotten
Utredningen föreslår skärpning av straffen för narkotikabrott trots redan mycket höga straffnivåer. Förbrotten till ringa narkotikabrott ska straffbeläggas. Skälet är att köp av narkotika över internet inte kan straffas om en beställare av någon anledning inte hämtar ut försändelsen. Narkotikamarknaden har också alltmer flyttat från gatuförsäljning till internet. Då en av utredningens uppgifter var att komma med förslag som kan minska de gängrelaterade konflikter som är förknippade med försäljningen av narkotika, borde utredningen kanske med tillfredsställelse hälsa att försäljningen nu alltmer sker över nätet. Möjligen borde utredningen övervägt en avkriminalisering av köp av narkotika för eget bruk över nätet för att på så sätt ytterligare minska risken för våldsamma gängkonflikter.
Straffvärde som en alltiallo
Genom att utredningen väljer att diskutera frågan om brott i kriminella nätverk enbart i termer av brottens allvar, så ger man sig själv stora friheter att föreslå det mesta. Brottets allvar eller straffvärde har under senare år alltmer kommit att dominera motiven för strafflagstiftning. Hänvisningar till proportionalitet, dvs. hur klandervärt beteendet är, och till ekvivalens, dvs. att lika handlingar ska bedömas lika, har i tilltagande grad utgjort grunden för de många straffskärpningar som genomförts. När väl straffet för ett visst brott höjts kan det sedan utgöra riktmärke för straffskärpning för ett annat brott som nu relativt sett anses ha för lågt straffvärde.
Något absolut straffvärde finns inte. Riksdag, regeringen och utredningar kan i stort sett bara påstå att brottet numer betraktas som allvarligare och att straffet därför måste höjas. Hänvisningar till det allmänna rättsmedvetandet är legio – dock utan att något närmare stöd för detta redovisas. Och skulle allmänheten inte se tillräckligt allvarligt på brottsligheten ser lagstiftarens som sin uppgift att ändra på detta genom en höjd straffnivå.
Forskning och beprövad erfarenhet, som skulle kunna utgöra störande data vid straffskärpningar, kan lämnas därhän.
Att lagstifta helt utifrån straffvärdesprincipen har också den fördelen för lagstiftaren att empiri rörande straffets effekter inte behöver beaktas. Forskning och beprövad erfarenhet, som skulle kunna utgöra störande data vid straffskärpningar, kan lämnas därhän. Den allvarliga företeelse som den gängrelaterade brottsligheten innebär behöver heller inte diskuteras som ett fenomen som är socialt bestämt. Framför allt är det svårt att se på vilket sätt utredningens förslag baserat på straffvärdesresonemang bidrar till målet för den svenska kriminalpolitiken: att minska brottsligheten och öka tryggheten.
Kommentarer är stängda.