Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll
Att vara vuxen ska inte anses vara allvarligare. Vuxenrabatt införs. Bild: ChatGPT

Hårdare tag mot unga

Tidskrift för Kriminalvård önskar alla en glad sommar genom att publicera de välskrivna invändningar i de särskilda yttranden som bifogas SOU 2024:39 om ännu hårdare tag mot unga.

Skärpta regler om ungdomsövervakning och straffreduktion för unga.

Delbetänkande av Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare 2024

Utredningen som fått i uppdrag att föreslå skärpta straff för unga har överlämnats till regeringen.

Den föreslår att ungdomsreduktionen (det som ofta kallas ungdomsrabatten) avskaffas helt för lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år. Detta innebär att fängelsestraff för brott med straffvärden under ett år kommer att bli längre än tidigare och att fler unga kommer att dömas till fängelse.

Det innebär att ingen hänsyn tas till att ungdomars hjärnor fortfarande inte har utvecklats färdigt. En 18-årings brott bedöms som lika klandervärt som ett liknande brott begånget av en 40-åring.

Utredningen har haft mycket begränsande direktiv som hindrat en fullständig genomlysning av frågan. Den har inte kunnat överväga alternativ till fängelse för unga som begår brott. Därför har inga kriminologer ingått i utredningen, vilket resulterat i en ytterst begränsad analys och otillräckliga redogörelser för forskning kring straffens effekter på barns utveckling och återfall.

Ingen generell ökning av ungdomsbrottsligheten har skett de senaste åren, förutom de allra grövsta brotten. Det finns inga tydliga bevis för att strängare straff minskar brottsligheten generellt. Speciellt för unga kan ökade straff ha en kontraproduktiv effekt och öka risken för återfall. De flesta barn som begår brott återfaller dessutom inte i kriminalitet. Förslagen i utredningen drar alla barn över samma kam utan att tillräckligt beakta olika målgrupper och konsekvenser, vilket strider mot barnkonventionens krav att alltid beakta barnets bästa.

Framtiden kan visa ett behov av att kunna erbjuda förebyggande och rehabiliterande insatser snarare än enbart straffrättsliga åtgärder.

De särskilda yttrandena i utredningen som publiceras nedan lyfter fram betydande kritik mot förslaget att minska ungdomsreduktionen i straffrätten, med argument baserade på empirisk forskning, principer om rättvisa och proportionalitet, samt behovet av att beakta barnets bästa enligt internationella konventioner. Samtidigt betonas behovet av bredare och mer långsiktiga sociala insatser för att effektivt motverka ungdomsbrottslighet.

Tidskrift för Kriminalvård avser att under hösten presentera alternativa förslag på hur samhället kan reagera på brott begångna av barn.

Tre ledamöter i kommittén har haft invändningar och skrivit särskilda yttranden. (Sidan 365 ff.)

Särskilt yttrande av experten Axel Holmgren

Juris doktor, Stockholms universitet

Jag delar i allt väsentligt de överväganden som utredningen gör när det gäller ungdomsövervakning och den nya påföljden utvidgad ungdomsövervakning. Jag kan emellertid inte ställa mig bakom utredningens förslag i de delar som avser betydelsen av lagöverträdarens ålder vid straffmätningen – den s.k. ungdomsreduktionen (29 kap. 7 § brottsbalken).

Utredningens snäva uppdrag och förslag

I här relevanta delar är utredningens direktiv snävt avfattande och styrande på det sättet att utredningen inte ges mandat att göra några överväganden i sak, och än mindre att lämna förslag därefter. Direktiven ger utredningen viss frihet när det gäller föreslagen modell för ungdomsreduktion i åldersgruppen 15–17 år – så länge åldern ges minskad betydelse – men i övrigt begränsar sig utredningens uppdrag i dessa delar i princip till att leverera ett författningsförslag. Att utredningsuppdrag formuleras på detta snäva sätt har blivit allt vanligare – kanske i synnerhet på straffrättens område. Jag är inte först med att framhålla att det är olyckligt. När uppdraget begränsas i detta avseende innebär det en risk för att det grundlagsfästa beredningskravet undermineras. Om utredningen på grund av direktiven är förhindrad att ge frågor en riktig genomlysning, blir ju underlaget för remissinstanserna att lämna upplysningar och yttranden väsentligt sämre. Detta särskilda yttrande föranleds just av att utredningen är förhindrad att göra egna överväganden. De överväganden som anses tala för lagändringar återfinns nämligen i stället i direktiven. Som expert i utredningen vill jag något gå i dialog med de argument och den verklighetsbeskrivning som presenteras där.

I enlighet med tvingande krav i direktiven föreslår utredningen alltså att åldern inte längre ska ha någon betydelse vid straffmätningen för lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år, oavsett brottslighet. Beträffande åldersgruppen 15–17 år föreslår utredningen – också till efterkommande av vad som efterfrågas i direktiven – att straffmätningen görs mer fakultativ, men med en huvudregel om schematisk reduktion som innebär att åldern ges påtagligt minskad betydelse mot vad som gäller idag (straffmätningsvärdet för 15-åringar dubbleras till att motsvara omkring 40 procent av straffvärdet och straffmätningsvärdet för 17-åringar ska motsvara 80 procent).

Jag tycker inte att argumenten för dessa lagändringar övertygar. Strax nedan bemöter jag argumenten mer i detalj, men sammanfattningsvis anser jag att en slutsats som drogs av Ungdomsreduktionsutredningen fortfarande är giltig, nämligen att ”det inte finns något empiriskt, eller erfarenhetsbaserat, stöd för skärpta påföljder för unga lagöverträdare” (SOU 2018:85, s. 15 och 199). Av det skälet anser jag inte att den nuvarande ordningen när det gäller hänsynstagande till den tilltalades ålder vid straffmätningen bör ändras – varken för lagöverträdare som är 15–17 år eller för de som är 18–20 år. Jag anser heller inte att intresset av att undvika den tröskeleffekt som – i fråga om allvarlig brottslighet – i nuläget uppstår vid 18 års ålder väger tyngre än de starka skäl som talar mot repressionshöjningar för lagöverträdare som inte har uppnått den åldern (jfr SOU 2018:85 s. 19 och 260 ff.).

Det är möjligt att argumentera för den typ av lagändringar som föreslås i utredningen från två olika synpunkter. För det första kan man åberopa brottspreventiva skäl: att det finns ett behov av straffskärpningar för att motverka brottslighet. En sådan motivering bygger på ett antagande som kan diskuteras, nämligen att straffskärpningar som de aktuella är ett effektivt medel för att förebygga brott. För det andra kan man hänvisa till mer normativa skäl: att minskad särbehandling av unga lagöverträdare framstår som rimligt och rättvist, dvs. att unga lagöverträdare förtjänar strängare straff.1

1 När det gäller normativa skäl finns därutöver en sorts argument för särbehandling av unga lagöverträdare – dvs. ett argument mot de lagändringar som föreslås – som kanske inte omedelbart kopplar till vad som framstår som rättvist, men som trots det relaterar till vad som kan uppfattas som rätt och rimligt. Ett bärande skäl för särbehandling i sin egen rätt är att unga personer i större utsträckning än äldre personer riskerar att på olika sätt ta skada av bestraffning.

I direktiven anförs båda dessa slags skäl, även om det ibland finns en glidning som vid första påseende kan göra det svårt att hålla isär dem.

Kan lagändringarna förebygga brott?

Som framförs i direktiven har vi en oroande och exceptionell situation i Sverige när det gäller gängrelaterad brottslighet. Även om den generella trenden när det gäller ungdomsbrottsligheten verkar vara avtagande, så finns det flera tecken på att allt fler unga lagöverträdare begår allvarliga brott i gängsammanhang. Utvecklingen utgör ett mycket allvarligt problem som kräver samhällets uppmärksamhet. Det är däremot en annan fråga om en generellt ökad straffrättslig repression är rätt verktyg för att komma till rätta med problemet.

Det är rimligt att det följer en reaktion på brott – vare sig lagöverträdaren är ung eller äldre. Dock är det en felaktig bild att samhället i nuläget inte skulle reagera när unga personer begår brott. Den brottslighet som begås av 15–17-åringar i en gängkontext är i många fall av allvarligt slag och föranleder därför redan idag – trots rådande särbehandling – relativt sett ingripande påföljder. Vidare behandlas lagöverträdare som har fyllt 18 men inte 21 år och döms för allvarlig brottslighet – t.ex. rån eller grovt olaga hot – numera som andra vuxna lagöverträdare (jfr 29 kap. 7 § tredje stycket brottsbalken). Som utredningen konstaterar har vi dessutom, till följd av andra lagstiftningsärenden, skäl att inom en nära framtid vänta en generellt höjd repressionsnivå bl.a. i form av skärpningar av straffskalor och en skärpt syn på flerfaldig brottslighet. Därutöver aktualiseras naturligtvis sociala insatser när unga personer begår brott – brottslig verksamhet utgör bl.a. ett av rekvisiten för omhändertagande med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (jfr 3 § första stycket).

I vissa enskilda fall kan en ingripande straffrättslig påföljd säkert tjäna till att bryta en kriminell bana och i vissa andra fall kan man peka på att en påföljd momentant fyller ett behov av inkapacitering – att en brottsbenägen individ ”hålls borta från gatan”. Ur ett mer generellt och långsiktigt perspektiv är det dock vanskligt att räkna med brottsförebyggande effekter av en höjd straffnivå, vare sig det man ser framför sig är s.k. allmänprevention (avskräckning/moraluppfostran) eller s.k. individualprevention (inkapacitering/rehabilitering). Att man i allmänhet inte kan vänta sig minskad brottslighet av strängare straff framgår av ett mer eller mindre obestritt forskningsläge, som även har konstaterats i flera statliga utredningar (se t.ex. SOU 2008:85, s. 255 ff. och SOU 2014:18, s. 136). I synnerhet när det gäller unga lagöverträdare finns därutöver visst forskningsmässigt stöd för att ökad repression – framför allt i form av frihetsberövande påföljder – kan ha en direkt kontraproduktiv effekt, i det avseendet att den ökar risken för återfall i brott (se bl.a. SOU 2018:85 s. 207 f. och 261).

En viktig aspekt att beakta är att en övervägande majoritet av de 15–20-åriga lagöverträdare som skulle träffas av de föreslagna lagändringarna saknar koppling till gängrelaterad brottslighet. En stor andel av alla unga lagöverträdare begår en eller ett par relativt sett mindre allvarliga brott för att sedan inte återfalla. Att undvika onödiga repressionsökningar för denna grupp var skälet till att 29 kap. 7 § brottsbalken efter den senaste lagändringen gavs den nuvarande utformningen som innebär att 18–20-åringar fortfarande omfattas av en reduktion när det handlar om mindre allvarlig brottslighet (jfr prop. 2021/22:17, s. 29 f.). Utredningens förslag innebär alltså att reduktionen helt tas bort för denna grupp och att straffmätningen för samtliga 15–17-åriga lagöverträdare skärps väsentligt. Personer i åldern 15–20 år befinner sig i en formativ period i livet och det finns en påtaglig risk att strängare påföljder bidrar till en ogynnsam utveckling. En ingripande bestraffning kan verka stigmatiserande, förstärka ett utanförskap och bekräfta en kriminell identitet.

Är lagändringarna rättvisa?

Alldeles oavsett vad man tror om brottspreventiva effekter är det alltså möjligt att efterfråga stränga straff av rena rättviseskäl. Det kan t.ex. anses att brottsoffer behöver en ingripande påföljd för att få upprättelse, eller att det finns ett slags egenvärde i att samhället markerar kraftfullt mot brottslighet och därigenom kommunicerar klander. I den mån stränga straff rent faktiskt gör mer skada än nytta och ökar risken för återfall, kan det här finnas en målkonflikt. Särbehandlingen av unga lagöverträdare kan beskrivas i termer av ett avsteg från proportionalitetsprincipen – dvs. grundsatsen att brottets svårhet ska bestämma straffets stränghet. Regeringen verkar vara  inne på en sådan linje i direktiven, bl.a. när den uttalar att ”reaktionen på allvarlig brottslighet blir alltför begränsad och inte står i proportion till brottslighetens allvar” och ”att utdömda straff inte tillräckligt återspeglar brottslighetens allvar” (dir. 2023:112 s. 4 och 8).

Särbehandlingen måste dock inte uppfattas som ett undantag från intresset av proportionalitet. Tvärtom kan den ses som ett utflöde av principen. Brottets svårhet är nämligen lika mycket en funktion av graden skuld som av graden skada. Barn och unga myndiga befinner sig i utveckling. Det är allmänt känt att unga personer i jämförelse med äldre personer generellt sett har en begränsad impulskontroll, är sämre på att överblicka konsekvenserna av handlingar och är mer benägna att utsätta sig själva och andra för risker. Ett annat sätt att uttrycka saken är att unga personer har en outvecklad ansvarsförmåga. Att det förhåller sig så är en viktig anledning till att alla moderna rättsordningar föreskriver en lägsta ålder under vilken lagöverträdare inte kan straffas eller hållas ansvariga för brott (i många system anses barn under en viss ålder vara otillräkneliga). Psykologisk och neurologisk forskning visar att denna nedsatta förmåga hos unga personer i allmänhet består upp i 20-årsåldern (se SOU 2018:85 185 ff.). Om en ung och en äldre person begår var sitt brott, som objektivt sett är lika svåra, kan alltså den yngre personen på grund av sin begränsade ansvarsförmåga betraktas som något mindre klandervärd och därmed något mindre förtjänt av straff. Det går alltså utmärkt att förstå det så att reduktionen enligt 29 kap. 7 § brottsbalken bygger på proportionalitetsprincipen och egentligen utgör ett slags straffvärdeskäl (jfr f.ö. 29 kap. 3 § första stycket 3 brottsbalken).

Det ska dock framhållas att vilka hänsyn som bör tas till unga personers begränsade förutsättningar i dessa avseenden är en subjektiv fråga. Reduktionen är schematisk och inom gruppen 15–20åringar finns naturligtvis stora individuella variationer; vissa tonåringar har en väl utvecklad ansvarsförmåga. Motsatsvis finns individuella variationer bland de lagöverträdare som har fyllt 21 år och inte åtnjuter någon reduktion; inom denna grupp har vissa individer tveklöst en lika nedsatt ansvarsförmåga som en genomsnittlig tonåring. Man kan diskutera vilket genomslag den begränsade ansvarsförmågan ska ges och vid vilken ålder gränsen bör dras. Det vore dock alltså fel att säga att ungdomsreduktionen nödvändigtvis måste ses som ett avsteg från intresset att det råder proportionalitet mellan brott och straff. Vidare kan som sagt konstateras att det finns stöd i forskningen för en generellt sett nedsatt ansvarsförmåga upp till den ålder vid vilken särbehandling kan komma i fråga enligt 29 kap. 7 § brottsbalken i dess nuvarande form.

Ytterligare en typ av argument för lagändringar som framförs i direktiven (och som i lika delar kan anses grunda sig på preventions- och rättviseskäl) är att den nuvarande ordningen riskerar ”att undergräva straffsystemets trovärdighet och legitimitet” (dir. 2023:112 s. 4). Påståendet framstår som en smula spekulativt och det kan tyckas saknas tecken på att straffsystemets legitimitet verkligen skulle vara i fara. Till exempel rankas domstolar högt i undersökningar av allmänhetens förtroende för olika institutioner. Hur som helst torde det vara väsentligt viktigare för att upprätthålla systemets trovärdighet – än att straffen ligger på en viss nivå – att den verksamhet som rättsväsendets myndigheter bedriver är effektiv; att resurser allokeras till att så många brott som möjligt kan upptäckas, utredas och leda till lagföring.

Andra åtgärder behövs för att motverka brottslighet

Jag vill betona att mina ställningstaganden i detta yttrande inte ska tolkas som att jag förringar den mycket oroande utveckling som det innebär att unga personer i allt större utsträckning begår allvarliga brott. Gängbrottsligheten i allmänhet och unga personers inblandning i synnerhet, är ett exceptionellt och allvarligt samhällsproblem. En sådan situation väcker med rätta starka känslor och bidrar till en upplevelse av att något behöver göras. Det är dock fel att låta ett i och för sig exceptionellt och allvarligt läge motivera resurskrävande och repressiva åtgärder som inte är verkningsfulla för att komma till rätta med problemet, och som kanske rent av riskerar att göra det värre. Kort sagt: om man har en hammare nära till hands är det frestande att börja betrakta alla problem som spikar. Vi borde inte falla för den frestelsen. För att på riktigt motverka brottslighet krävs som bekant långsiktiga reformer och åtgärder på en mängd andra områden än straffrättens.

Särskilt yttrande av experten Tomas Lindgren

Utredare,  Socialstyrelsen

Min uppfattning är att statistik och forskning är tydlig gällande:

• Att det inte sker någon ökning av barns brottslighet i Sverige förutom för de allra grövsta brotten.

• Att de allra flesta barn som begått brott inte fortsätter att begå nya brott.

Utredningen föreslår i detta läge en kraftig och generell minskning av straffreduktionen för alla barn som lagförs för brott. Min uppfattning är att förslaget skulle innebära negativa konsekvenser för de påverkade barnens utveckling och riskera skapa en ökning i barnbrottslighet. Utredningens direktiv fastslår att en minskad betydelse av ålder ska föreslås vid straffmätning av barn, men nuvarande förslag är mer kraftfullt än direktivet kräver. Utifrån ovanstående anser jag att det inte finns tillräckliga argument för förändringarna som föreslås gällande minskad straffreduktion för barn.

Särskilt yttrande av experten  Magdalena Wikstrand Danelius

jurist, Barnombudsmannen

Till att börja med vill jag framhålla att jag delar uppfattningen att utvecklingen i Sverige på senare tid, där barn och ungdomar allt längre ner i åldrarna begår ett ökat antal mycket grova brott, är synnerligen allvarlig. Det är högst angeläget att denna utveckling, där barn är såväl förövare som offer, kan stävjas. Med det sagt vill jag genom detta yttrande ändå peka på några problem jag sett i utredningens arbete och förslagen i delbetänkandet. I direktiven ges utredaren i uppdrag att ta fram förslag som i stor utsträckning redan är definierade till sitt innehåll, medan överväganden om i vilken utsträckning förslagen motsvarar ett tydligt behov av en åtgärd eller om de kan förväntas erbjuda en relevant lösning efterfrågas endast i begränsad mån. Detta är problematiskt eftersom underlaget från en utredning fyller en viktig funktion i beredningsprocessen vid framtagandet av ny lagstiftning.1

Utgångspunkten för en förändring bör vara att det finns ett konstaterat behov, liksom att syftet med en ändring kan förväntas tillgodose det identifierade behovet. Utredningens begränsade analys av hur barns och ungas brottlighet i dag ser ut, exempelvis i fråga om åldrar, brottstyper, sammanhang och påföljder, och av vilka behov av förändring som det utifrån en konstaterad verklighetsbild kan finnas samt vilka resultat som ändringar kan förväntas leda till, är därför enligt min uppfattning bekymmersam. Betänkandet inkluderar inte heller några mer utförliga redogörelser för eller resonemang kring forskning när det gäller konsekvenser för barn i det straffrättsliga systemet, till exempel i fråga om vad (strängare) straffrättsliga påföljder kan betyda för ett barns utveckling eller risken för återfall och eventuella skillnader beroende på sammanhang.2

1 Det är i och för sig inte givet att en utredning, trots direktivens utformning, bör anses förhindrad att sätta efterfrågade förslag i ett relevant sammanhang och göra en egen bedömning av vilka resultat ändringarna kan komma att leda till. I Ds 2022:22 Bättre konsekvensutredningar framhålls att det, även om de politiska förutsättningarna allsidigt som möjligt och att alternativa förslag redovisas (s. 75). Jag är dock medveten om att det för en utredning inte alltid framstår som ett givet sätt att arbeta på när direktiven är skarpa och tiden knapp.

2 Jfr även FN:s kommitté för barnets rättigheters Allmänna kommentar nr 24 (2019) om barnets rättigheter i det straffrättsliga systemet, se särskilt p. 2 och 76.

Jag instämmer som framgått ovan i att utvecklingen i Sverige, där barn och unga dras in i grov brottslighet och i kriminella nätverk, är synnerligen allvarlig. Att det behöver vidtas åtgärder med anledning av detta är uppenbart. Kanhända bör dessa innefatta förändringar på straffrättens område, även om mycket talar för att det i ännu högre grad handlar om insatser av andra slag – inte minst förebyggande och rehabiliterande. Att det kan finnas anledning att anlägga ett strängare synsätt i förhållande till viss allvarlig brottslighet som begås av barn och unga betyder emellertid inte nödvändigtvis att det gäller all brottslighet som begås av barn och unga.3 I direktiven understryks upprepat problemen med barn och unga som begår allvarliga brott och kopplingar till kriminella nätverk, men det framgår inte att ungdomsbrottsligheten i stort skulle ha förändrats i negativ riktning på ett sätt som motiverar ingripande förändringar. De utgångspunkter som utredningen arbetat utifrån får ändå i hög grad till följd att alla barn dras över samma kam, oavsett behovet och konsekvenserna. Jag saknar sålunda – framför allt i förhållande till förslagen som handlar om en förändrad ungdomsreduktion och i synnerhet för barn i åldrarna 15–17 år – både en tydligare beskrivning av behovet av förändring i förhållande till olika målgrupper och på vilket sätt ändringarna kommer att möta detta behov, och en mer utförlig redogörelse för vilka konsekvenser de föreslagna ändringarna i övrigt kan komma att få för de barn som berörs. FN:s konvention om barnets rättigheter är numera lag i Sverige och av den följer bland annat att vid alla åtgärder som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa (artikel 3). En sådan prövning, där barnets bästa ska tillmätas särskild vikt, utesluter inte att andra intressen kan bedömas vägra tyngre, men intressekonflikter behöver identifieras och synliggöras och avvikelser från vad som bedöms vara barnets bästa måste motiveras. Detta gäller även vid lagstiftningsarbete.
4 Sammanfattningsvis är det min uppfattning att begränsningen av självständiga analyser och ställningstaganden i utredningsarbetet försämrar förutsättningarna för den fortsatta beredningen av ärendet.

3 Jfr överväganden i SOU 2018:85 Slopad straffrabatt för unga myndiga.

4 I prop. 2017/18:186 Inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter anför regeringen att kommittéväsendet har en viktig funktion när det gäller att föra in kunskap och olika perspektiv i det politiska systemet och att ta fram underlag för regeringens beslut inom olika områden. Om barnets rättigheter beaktas redan på utredningsstadiet och synliggörs i betänkanden, kan det bidra till att fördjupa diskussionen om de framlagda förslagen och ge ett bättre underlag inför det efterföljande lagstiftningsarbetet. FN:s kommitté för barnets rättigheter har också rekommenderat Sverige att säkerställa att konsekvensanalyser med utgångspunkt i barns rättigheter är en integrerad del av utredningar som föregår ny lagstiftning, se CRC/C/SWE/CO/6–7 p 6 (b).

5 Jfr även FN:s kommitté för barnets rättigheters rekommendation till Sverige CRC/C/SWE/CO/6–7, p 44–45.

Det begränsade underlaget för kommande beslut kan innebära risk för att förslagen i delar slår alltför hårt eller med tveksamt resultat, och detta i ett sammanhang där en rad repressiva åtgärder redan genomförts och fler är på gång.

———

Kommentarer är stängda.