Narkotikakapitalet knackar på dörren, och om det släpps in kommer det att beskattas, men det politiska priset blir då förlusten av en mycket potent symbolfråga. Den bredd i problembeskrivningen som alkoholen hade från sent 1800-tal till mitten av 1900-talet har sedan dess övertagits av narkotikan. Detta skriver här Johan Edman, docent i historia och professor i kriminologi vid Kriminologiska institutionen, Stockholms Universitet.
Det händer saker i narkotikapolitiken. I skrivande stund (13 november 2019) gör Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt ett uppmärksammat narkotikapolitiskt utspel om att avkriminalisera bruk av narkotika. Det är oklart varför det blir så uppmärksammat då detta är en linje som V har drivit länge, men nu tar Sjöstedt chansen att dels koppla frågan till ett dagsaktuellt problem (gängkriminaliteten), dels att markera partiets övergripande ideologiska position med uttalanden som att det ”i stort sett [är] medelklassens knarkande som håller igång gängkriminaliteten i Sverige”. 1
Det händer saker i narkotikapolitiken men det händer väldigt långsamt och frågan är om vi inom överskådlig framtid kommer att se någon större förändring av en politik vars huvuddrag har legat fast i drygt 50 år. Våra dagars narkotikapolitiska utspel avviker knappast från de upptrampade fårorna, även om det går att skönja en något mer tillåtande samtalsordning. Ämnet som jag vill diskutera i denna artikel är därför den rigida narkotikapolitikens uttryck och möjliga orsaker i en i övrigt mycket föränderlig tid. Mot en bakgrund av syndernas liberalisering på spel- och alkoholområdet, kopplat till en globalisering av marknader och attityder, tecknas narkotikapolitikens symboliska funktion från mitten av 1960-talet och framåt. Jag vågar mig avslutningsvis också på en spekulation i hur en förändrad narkotikapolitik skulle kunna ta form.
Liberalisering och globalisering
Vi befinner oss möjligen i slutfasen av en historiskt sett kort period av reglering av vissa synder som sammanhänger med framväxten av den suveräna nationalstaten. En av de tidigaste regleringarna är Gustav Vasas förbud mot brännvinstillverkning i mitten av 1500-talet, en åtgärd som främst utgick från statsbildarens folkhushållstanke: säden skulle fredas till mat. Glesa alkoholpolitiska utspel under de därpå följande 300 åren illustrerar väl statliga ambitioner på olika områden. Folkhushållningen, någon gång ordningsfrågor, men främst statens behov av intäkter från beskattad eller monopoliserad brännvinstillverkning har stått i fokus. När drottning Kristina exempelvis införde den första tillverkningsskatten på brännvin 1638 skedde det för att bättra på statsfinanserna. Planerna på att förbjuda husbehovsbränningen 1718 utgick också från behovet att stärka statsfinanserna i ett land som närmast hade ruinerats av Karl XII:s krig. 2
Med 1800-talet följde en ny problembeskrivning där särskilt den transnationella nykterhetsrörelsen rönte framgång med sin kombination av religiösa, moraliska och medicinska argument för ökad nykterhet. Åren runt första världskriget infördes eller skärptes också alkoholregleringarna i många länder. 3 I Sverige är åren med den motbok som infördes gradvis under 1910-talet att betrakta som alkoholregleringarnas höjdpunkt. 1955 års avskaffande av motboken kan i linje med detta ses som ett första steg mot dagens alltmer alkoholliberala klimat då reformen på en övergripande nivå delvis vilade på argument om individens frihet och minskat förmynderi som hörs än idag. Det är dock först de senaste årtiondena, efter Sveriges EU-inträde, som vi ser konkreta uttryck för en tydligt liberaliserad alkoholpolitik, däribland återinförandet av lördagsöppet på Systembolaget 2001 och en dryg fördubbling av antalet stadigvarande serveringstillstånd under åren 1992–2017. De senaste tendenserna i denna riktning finner vi i politiska pläderingar för så kallad gårdsförsäljning av alkoholdrycker, en försäljningsform som en tidigare offentlig utredning har beskrivit som ett direkt hot mot Systembolaget. 4
Den alkoholpolitiska liberaliseringen motsvaras av en liknande utveckling på spelområdet. Även om vi finner förbud mot spel om pengar redan i medeltida landskapslagar dröjde det till 1700-talet innan de regleringarna kom att färgas av insikten att detta också var något som staten kunde tjäna pengar på. Också på detta område kom en moraliserande och alltmer inflytelserik borgarklass att verka för restriktioner och i mitten av 1800-talet förbjöds alla lotterier. De spelformer som sedan växte fram under 1900-talet liknar alkoholen i det att de var reglerade, delvis monopoliserade och en god inkomstkälla för staten. Och liksom för alkoholen ser vi de första stegen mot avreglering och liberalisering i slutet av 1900-talet, först på grund av ökad konkurrens mellan de statliga spelbolagen, sedan som en konsekvens av EU-inträdet och ett oreglerat Internet. 5 De senaste åren har vi sett en accelererande liberalisering av spelmarknaden då privata spelbolag har tagits in i den (beskattande) stugvärmen via ett licensieringsförfarande.
Efterkrigstidens liberaliseringar går på ett plan att koppla till en övergripande globalisering. Även tidigare utmanades restriktionerna men på de nationellt kontrollerade marknaderna kunde staten lättare sätta sig till motvärn, vare sig det handlade om att ifrågasätta och senare förbjuda de (utländska) enarmade banditerna eller att stärka alkoholförsäljningsmonopolets ställning med forskningsargument. Men kapitalet är spännande och flexibelt, som Ulf Lundell har skaldat, och med EU har vi i handelsfrihetens namn omöjliggjort mycket av nationell politik på dessa områden. På spelområdet har avregleringen gått mycket fort och här kvarstår nu bara så mycket reglering som krävs för att beskatta spelandet (tillsammans med vissa bestämmelser om spelansvar och annonsering för att mildra kritiken mot de värsta avarterna). Alkoholpolitiken är trots tre av fyra avskaffade alkoholmonopol mer intakt och fortfarande förhållandevis restriktiv, även om utskänkningen kraftigt har liberaliserats och monopolförsäljningen ifrågasätts med förslagen om gårdsförsäljning. Den största skillnaden mellan spel- och alkoholpolitikens förutsättningar är expansionen av spel om pengar via Internet, något som mer eller mindre har omöjliggjort en nationell kontroll av spelmarknaden. Om det gick att tanka ner vin till ett USB-minne skulle antagligen Systembolagets saga vara all.
Globaliseringens effekter på detta område är ingen abstraktion. Den återspeglar konkreta marknadsaktörers ambitioner men också andra nationers inställning till exempelvis spel och alkohol. Det vi ser hända i Sverige händer alltså i andra länder också, om det inte redan har hänt. Detta bör vi hålla i minne då vi snart ger oss i kast med artikelns huvudämne: narkotikapolitiken. Även på detta område upplever vi nu avregleringar och liberaliseringar i flera länder, exempelvis i Portugal, Kanada och i flera av USA:s delstater. Här är dock hittills det svenska motståndet förhållandevis kompakt mot alla former av liberaliseringar och det är uttrycken för och de möjliga orsakerna bakom detta motstånd som diskuteras nedan.
En egendomlig pjäs
Det finns en händelse vid tiden för narkotikaproblemets födelse som politisk fråga i slutet av 1960-talet som står i bjärt kontrast till den narkotikapolitik som vi känner sedan dess. Det är då folkpartisterna Eskil Tistad och Ingrid Segerstedt Wiberg i en motion i februari 1968 ifrågasätter narkotikans absoluta farlighet. Kanske var inte cannabisbruk så farligt att det borde kriminaliseras? Och kanske hade man feltolkat föreställningen om cannabis som en inkörsport till tyngre droger, det kanske snarare var kriminaliseringen som ledde till att haschrökarna tvingades uppsöka kriminella miljöer och människor där de sedan också kom i kontakt med tyngre droger? Tistad och Segerstedt ville därför avkriminalisera cannabisbruket men även införa straffrihet för innehav av annan narkotika.6 Så blev det som bekant inte och narkotikaproblemet har på högsta politiska nivå därefter aldrig formulerats på detta. Narkotikaproblemet har som politisk fråga istället entydigt utvecklats åt ett enda håll: mot ökad repression med fler kriminaliserade narkotikarelaterade handlingar, ökade straff, större polisbefogenheter, vidgade rekvisit för tvångsvård och längre tvångsvårdstider.
Vad är det för konstigt problem som alla från den yttersta riksdagsvänstern till den yttersta riksdagshögern verkar vara så överens om? För att förstå detta behöver vi skilja på den generella förståelsen av narkotikaproblemet, vi kan kalla det för scenen, och de ideologiska utspel som har gjorts på denna scen, själva pjäsen.
Scenen
Scenografin består av tre viktiga komponenter som hela Sveriges riksdag har varit överens om. Det handlar först och främst om en samstämd övertygelse att detta är det värsta problemet. Till och med den milt sökande folkpartistiska riksdagsmotionen ovan inleddes med en variant på det budskap som ständigt återkommer i narkotikapolitiska dokument: ”Narkotikamissbruket är ett av dagens mest allvarliga problem”. 7 Varianterna är många men temat detsamma över åren: det narkotikaproblem som på 1960-talet var ”farligare än atombomben” var exempelvis på 1980-talet ”en allvarlig kräftsvulst i vårt svenska samhälle”. 8 Ett av narkotikaproblemets mest utmärkande karakteristikum har också varit den ständiga försämringen: det ökade antalet narkotikamissbrukare, den sjunkande åldern på narkotikamissbrukarna, det alltmer utspridda geografiska området med narkotikaproblem. Försämringen har varit en konstant process och även om läget var en katastrof redan på 1960-talet så hörs samma beskrivningar idag.
Den andra gemensamma utgångspunkten har varit att detta är en fråga som man inte ska träta om politiskt. Den är alldeles för allvarlig för det. Exemplen är många på hur regering och opposition har dragit åt samma håll i den partiövergripande inpiskningen av den rätta hållningen. Den stora narkotikapolitiska reformens år 1968 konstaterades exempelvis från socialdemokratiskt håll uppskattande att det rådde en ”avspänd och nära nog nyansfri anda” i narkotikafrågan. 9 Det här har inte varit en fråga där man skulle ”blanda in partipolitik” eller vädra ”några partiskiljande meningar”. 10 Brott mot denna etikett har brännmärkts som försök att ”slå partitaktiska mynt av frågorna och av tragedierna i samhället”. 11 Det går att ana ett demokratiproblem här när du för att upptas som legitim debattör måste du avlägga ett slags ed om din syn på frågan, något som manar till okritiskt samförståndstänkande. I hur många andra riksdagsdebatter har man kunnat höra en moderat riksdagsledamot framföra ”ett varmt tack” till det socialdemokratiska statsrådet, ett tack för ”en fin exposé över vad regeringen ämnar göra i fråga om både narkotika- och alkoholmissbruk”, där man också kunde skönja ”en stor enighet på de flesta punkter”? 12 Eller, som då kristdemokraten Tuve Skånberg i mitten av 1990-talet stolt talade om hur fint det var att det i riksdagens senaste fördömande av narkotikans fördärvlighet inte hade höjts några avvikande röster, att man hade ”vunnit över olika partimeningar och slutit upp sida vid sida för en oerhört viktig sak”, som om detta vore politikens yttersta syfte. 13 Men det har det varit, om man liksom Skånberg har betraktat denna narkotikapolitiska konsensus som en ”samlingsregering inför ett annalkande krigshot”. 14
Scenens tredje rekvisitum har varit de drastiska åtgärder som med viss logik har följt på narkotikan oomtvistligt beskriven som det allvarligaste problemet. Det som efterlystes var kraftiga lösningar på ett akut och ständigt värre problem, lösningar som inte fick hämmas av några utredningar eller problematiseringar. Riksdagen har känt av stämningsläget och det allmänna rättsmedvetandet och, som centerpartisten Torsten Bengtsson konstaterade 1969, utifrån detta skulle det inte ”möta något nämnvärt motstånd hos svenska folket, om man beslutar ett mycket hårt straff”. 15 Högerpartiet lanserade till och med ett bibliskt dödstraff för narkotikaförsäljare, att ”en kvarnsten vore bunden vid hans hals och han sänktes ned i havsens djup”. 16 Ett slags antiintellektuellt motstånd mot resonemang och nyanser märks här; det behövs inga nya utredningar, det behövs ”handling – eller action för att använda ungdomens egen vokabulär”. 17
Pjäsen
Det är som vi kan se den perfekta scenen att spela upp sin pjäs på. Alla är överens om att temat är viktigt, kanske det viktigaste; man har kommit överens om att bannlysa alla kritiker och dåliga recensioner; allt överspel är tillåtet och till och med påbjudet, ingen behöver hålla tillbaks. Och, vilket nog är allra viktigast för att förstå narkotikaproblemets värde som politisk symbolfråga – alla får välja sin egen pjäs.
Samförståndsandan har inte hämmat sakpolitisk diskussion eller ideologiska positioneringar. Tvärtom, samförståndet kring att det här är det värsta problemet är det som har möjliggjort den intensiva debatten kring problemets lösning. Efter den obligatoriska inledningen att detta är det allvarligaste problemet kan man därför med denna obestridliga tyngd bakom sig återvända till sina ideologiska hjärtefrågor. Här har det agrara Centerpartiet kunnat slå fast ett ”samband mellan narkotikamissbruk och bostadsbrist, stress, standardjäkt och dålig boendemiljö” medan Moderaterna i värdekonservativ anda har sökt orsakerna i ”vår pådrivande kader av s.k. kulturarbetare [som] kämpar målmedvetet för att rasera hemmen” och sett hur ”t.ex. satanism, kräver praktiskt taget narkotika med gravskändningar, kyrkbränder och t.o.m. mord som följd”. 18 Socialdemokrater i opposition har skyllt på ”[o]jämn inkomst- och förmögenhetsfördelning, ökade klyftor, försämrad levnadsstandard för barnfamiljer, otillräcklig barnomsorg, brist på inflytande, konkurrens- och prestationsmentalitet” och VPK har fullständigt excellerat i klassretorik och kritik av ett kapitalistiskt samhälle som ”berövar arbetarklassen och arbetarungdomen deras klassmässiga identitet och fyller tomrummet med vulgär amerikanism och Coca-Cola-kultur?” 19
Narkotikaproblemet har understött resonemang kring alltifrån familjepolitiken till civilsamhället eller skattetrycket. Kristdemokrater har sökt lösningen ”[a]uktorisering av äktenskapet som samlevnadsform och av föräldraansvaret”, moderater i ”sänkt skattetryck, barnomsorgsstöd och valfrihet i barnomsorgen”. 20 Ingen fråga har egentligen varit för perifer för att kopplas till den potenta anföringssignalen narkotika, vilket kan illustreras av hur en centerpartistisk riksdagsledamot i början av 1990-talet stred för fortsatt persontrafik på inlandsbanan utifrån argumentet att dess indragning skulle leda till arbetslöshet med narkotikamissbruk som följd.
Slutet av början?
Det finns tecken på att en ny narkotikapolitik kan anas vid horisonten. Men, som Churchill skulle ha sagt, så är det nog i sådana fall snarare slutet av början än början av slutet för den gamla narkotikapolitiken. Det är i alla fall en öppnare samtalsordning som exempelvis märks i att ett antal jurister i en debattartikel nyligen kritiserade den svenska narkotikapolitiken och förordade en avkriminalisering av eget bruk. 21 Men även om Vänsterpartiet har markerat mot en av den svenska narkotikapolitikens mest extrema uttryck, kriminaliseringen av bruk, så gjorde man det på bekant sätt genom att göra symbol- och klasspolitik av det. Detta var också Stefan Löfvens modell då han i augusti 2018 kopplade gängkriminaliteten till narkotikakonsumtionen i välbeställda förorter. 22 Statsministerns klassanalys kontrades omedelbart av oppositionsledarens lika ideologianstrukna lösningar: fler poliser och skärpta straff. 23 Narkotikapolitik är fortfarande symbolpolitik och de politiska lösningarna domineras i slutet av 2010-talet av krav på hårdare straff och ökade tvångsmedel. 24 Moderaternas rättspolitiska talesperson Tomas Tobé har nyligen talat om att dubblera straffen för narkotikaförsäljning och i den senkomna regeringsförklaring som Stefan Löfven läste upp i januari 2019 utlovades skärpta straff för den som överlåter narkotika till andra. 25
Så, på sin höjd slutet av början. Om vi ska komma till början av slutet krävs en radikal omformulering av narkotikaproblemet. Vägen dit kan se olika ut. En första möjlig omformulering är att frågan diskuteras i termer av rättigheter och demokrati, en modell som inte minst klient- och brukarorganisationer länge har förordat. RFHL och Svenska brukarföreningen har under vissa perioder haft visst inflytande, främst i vårdfrågor, men knappast påverkat den svenska narkotikapolitiken på något avgörande sätt. Den svenska välfärdsmodellens paternalistiska inslag tillåter knappast att de medborgare som representerar det värsta problemet ges företräde i att tolka och åtgärda det.
En andra möjlig omformulering av problemet är att betrakta det som en sjukdom. Även om detta är en radikal perspektivförskjutning så är policyimplikationerna oklara. Beskrivningar av alkoholsjukdomen som en defekt som med olika förtecken stukar den fria viljan och förhindrar den alkoholmissbrukande individen att fatta rationella beslut har exempelvis varit vanligt förekommande i perioder alltsedan sent 1700-tal. Ibland har denna medikaliserande problembeskrivning varit svag, som till exempel när motboken lanserades som ett alternativ till totalförbud utifrån en social motivbild. Andra gånger har den varit stark, som under den tidigaste efterkrigstiden då sjukdomskonceptet lanserades som ett alternativ till en repressiv och illa sedd alkoholpolitik.26
Sjukdomsmodellens dagsnotering följer inte ur någon konklusiv klinisk forskning på området utan är mer ett perspektiv som tillfredsställer vissa politiska behov. Dagens dominerande sjukdomsmodell kan här kopplas till iakttagna alkoholliberaliseringar, en individualisering av ett problem som sakta rör sig bort från den solidariska alkoholpolitikens utgångspunkter. Spelproblemet har genomgått en liknande utveckling: från socialt problem under det 1970-tal då lösningen kunde sökas i nationell lagstiftning och reglering till medicinskt beroendeproblem under det 2010-tal då andra problembeskrivningar är politiskt verkningslösa. 27
Narkotikabruk har under sin korta karriär som politiskt problem hunnit med att främst förstås som en sjukdom, något som möjliggjorde psykiatrisk tvångsvård av narkotikamissbrukare under 1960- och 1970-talen, för att i samband med den nya socialt motiverade tvångsvårdslagstiftningen LVM 1982 omformuleras till socialt problem. 28 Senare tiders nymedikalisering av narkotikamissbruket har tydligt bidragit till att lösa upp politiska blockeringar kring skadereducerande åtgärder som substitutionsbehandling och sprutbyte. 29 Det är dock mycket tveksamt om den biomedicinska reduktionismen (där alltifrån internetmissbruk till heroinmissbruk betraktas som samma slags hjärnsjukdom) kan bidra till att likställa exempelvis alkohol- och narkotikakonsumtion i politisk hänseende.
En tredje möjlig väg att gå är att helt enkelt bejaka den marknadsdrivna liberalisering som på kort tid har bidragit till att omformulera alkohol- och spelproblemen. Starka marknadsintressen står beredda att driva den linjen, exempelvis inom alkoholindustrin som nu investerar i den nyligen legaliserade kanadensiska cannabisindustrin. I Kanada och i amerikanska delstater där cannabis har släppts fritt har förväntade skatteintäkter också varit ett tydligt motiv för liberaliseringar. Även i Sverige är staten en viktig ekonomisk intressent och oavsett dagsnoterad marknadsvänlighet hos sittande regering finns ett intresse av att föra de betydelsefulla skatteintäkterna från medborgarnas synder till statskassan. Den svenska tobaks- och spelmarknadens historiska utveckling har också visat att statens folkhälsoambitioner knappast har stått fria från krasst pekuniära intressen. 30
Narkotikakapitalet knackar nog på dörren, och om det släpps in kommer det att beskattas, men det politiska priset blir då förlusten av en mycket potent symbolfråga. Den bredd i problembeskrivningen som alkoholen hade från sent 1800-tal till mitten av 1900-talet har sedan dess övertagits av narkotikan. Att döma av riksdagsdiskussionerna från mitten av 1960-talet och framåt kan narkotikabruk förklaras av närapå vad som helst och lösningen söks därför i mycket vida cirklar. Vare sig du vill sänka skatterna eller bygga järnväg blir narkotikaproblemet på så vis politiskt nyttigt på ett sätt som alkoholen inte längre är. Vad skulle kunna ersätta ett sådant problem?
Johan Edman
Docent i historia och professor i kriminologi vid Kriminologiska institutionen, Stockholms Universitet
Hänvisningar
1 Karin Thurfjell, ”V: Avkriminalisera bruk för att stoppa gängvåldet”, Svenska Dagbladet, 13/1 2019.
2 Johan Edman, ”Alkoholen som katalysator”, Ikaros, Vol. 13, No. 1–2, 2016.
3 Johan Edman, ”Transnational nationalism and idealistic science: the alcohol question between the wars”, Social History of Medicine, Vol. 29, No. 3, 2016.
4 Johan Edman, ”Drogerna: den nya berusningspolitiken”, i: Jenny Björkman & Patrik Hadenius(red.), Det nya Sverige, Göteborg & Stockholm 2019.
5 Johan Edman & Josefine Berndt, ”From boredom to dependence: the medicalisation of the Swedish gambling problem”, Nordic Studies on Alcohol and Drugs, Vol. 33, No. 1, 2016.
6 Johan Edman, Vård och ideologi. Narkomanvården som politiskt slagfält, Umeå 2012.
7 FK-mot. 1968:750 (fp), s. 3.
8 AK-mot. 1967:231 (c & fp), s. 10; Mot. 1982/83:267 (m).
9 FK-prot. 1968:10 (Lars Larsson, s), s. 136.
10 AK-prot. 1969:29, § 9 (Bengt Fagerlund, s), s. 138; AK-prot. 1968:10, § 7 (Karin Wetterström, h), s. 119.
11 RD-prot. 1971:136, § 13 (Alf Wennerfors, m), s. 64.
12 RD-prot. 1982/83:130 (Göran Ericsson, m), s. 57.
13 RD-prot. 1996/97:94, § 5 (Tuve Skånberg, kd), s. 14.
14 RD-prot. 1996/97:94, § 5 (Tuve Skånberg, kd), s. 14.
15 FK-prot. 1969:9 (Torsten Bengtson, cp), s. 44.
16 FK-prot. 1967:45 (Birger Isacson, h), s. 15.
17 RD-prot. 1981/82:153, § 3 (Gertrud Sigurdsen, s), s. 181.
18 AK-mot. 1969:251 (c), s. 18; Prot. 1971:136, § 13 (m), s. 34; Prot. 1998/99:58, § 3 (m), s. 4 f.
19 RD-prot. 1977/78:159, § 1 (Lena Öhrsvik, s), s. 177; RD-prot. 1979/80:160, § 2 (Jörn Svensson, vpk), s. 81.
20 Mot 1985/86:So253 (c: Alf Svensson), s. 2; Mot. 1990/91:So215 (m), s. 4 f.
21 ”Avkriminalisera bruk av narkotika i Sverige”, Aftonbladet, 30 januari 2019.
22 Hans Olsson, ”Löfven: De rikas knarkande göder gängkriminaliteten”, Dagens Nyheter, 13/8 2019.
23 Karolina Skoglund, ”Ulf Kristersson efter Löfvens Djursholm-utspel: ’Pinsamt’”, Expressen, 14/8 2019.
24 Johan Edman, ”Drogerna: den nya berusningspolitiken”, i: Jenny Björkman & Patrik Hadenius (red.), Det nya Sverige, Göteborg & Stockholm 2019.
25 Sveriges radio 5/12 2018 (https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspxprogramid=83&artikel=7106046); Regeringsförklaringen, 21/1 2019.
26 Johan Edman, ”A medical challenge: The alcohol disease in Sweden 1946–1955”, Social History of Medicine (DOI: 10.1093/shm/hky050).
27 Johan Edman & Josefine Berndt, ”From boredom to dependence: the medicalisation of the Swedish gambling problem”, Nordic Studies on Alcohol and Drugs, Vol. 33, No. 1, 2016.
28 Johan Edman, Vård till varje pris. Den psykiatriska tvångsvården av narkotikamissbrukarna 1968–1981, Stockholm 2009.
29 Lena Eriksson & Johan Edman, ”Knowledge, values, and needle exchange programs in Sweden”, Contemporary Drug Problems, Vol. 44, No. 2, 2017.
30 Johan Edman & Josefine Berndt, ”A thickening plot: Components and complexities in the political framing of the smoking problem in Sweden 1957–1993”, Drugs: Education, Prevention and Policy (DOI: 10.1080/09687637.2018.1551328).
Kommentarer är stängda.