I mitten av 1960–talet injicerade jag Preludin, Maxiton forte, medicinskt morfin och hemkörda preparat som kallades morfinbas. I nio års tid rökte jag gräs från Marocko och hasch från mellanöstern. Under en tid i London bodde jag hos en bekant som använde heroin. De minimala tabletterna hade en oerhörd effekt, trots att jag intravenöst injicerade mindre än en halv. Efter varje injektion kräktes jag och var mer eller mindre medvetslös i flera timmar. Jag var tjugo år gammal och rörde mig i oregelbundna cirklar runt min eventuella död. Besynnerligt nog överlevde jag.
Författaren Mats Wahl skriver här om att den svenska narkotikapolitiken måste förändras.
Hemma i Stockholm ingick jag i ett kamratgäng som jag i dag tänker på som Självmordspatrullen. Vi var två flickor och fyra pojkar. När vi började umgås var jag sjutton och äldst. Yngst var en väluppfostrad Östermalmsflicka. Hon var femton när jag lärde känna henne. Jag kallar henne Ebba.
Ebbas far hade berövat sig livet då hon var liten. Hennes storebror skulle i medelåldern avlida. Med sömnmedel i kroppen skulle han omkomma av sängrökning. Ebba skulle småningom arbeta som sjuksköterska, sluta med narkotikan och övergå till att använda alkohol. När hon i medelåldern berövade sig livet efterlämnade hon en tonårig son.
Därvid försatte hon sonen i den situation hon själv levt i – att vara barn till en förälder som berövat sig livet.
Ett särskilt tillfälle lever i mig med besynnerlig lyskraft. Det kan ha varit 1965. Hela Självmordspatrullen hade varit på bio.
Vi hade sett Louis Malles långfilm ”Le Feu follet”. På svenska kallas den ”Tag mitt liv.” I filmen berättas om en man som kommer ut från en rehabiliteringsanläggning där han vistats för att komma till rätta med sitt alkoholbruk.
Mot slutet av berättelsen skjuter han sig med en Lugerpistol.
Min bäste vän Kalle var Ebbas pojkvän. Kalle hade vänliga föräldrar. Ofta var jag i Kalles hem, en trerummare med kakelugnar på Södermalm. Jag blev återkommande bjuden på middag hos Kalle, ty jag gick ogärna hem. Hos mig var femrummaren välstädad, mattfransarna låg raka och det var kallt, kallt kallt, som var det meningen att ingenting utom pelargonerna någonsin skulle kunna växa där. Familjens modus vivendi var ängslig anpassning till föreställningar om vad som gick an i den lägre medelklassen under sextiotalets rekordår.
Det är skönt att veta att den utvägen finns. Om det blir för jävligt kan man ta livet av sig.
Vi var samlade, de två flickorna och de fyra pojkarna, i köket hemma hos Kalle. Jag stod lutad mot ett köksskåp, antagligen för att alla stolarna var upptagna. Kalles pappa Richard satt vid bordet och kratsade i en av sina Dunhillpipor. Han tyckte om att lyssna på oss när vi pratade. Själv sa han inte så mycket. Jag berättade för Richard om filmen vi sett. Som avslutning konstaterade jag att ” Det är skönt att veta att den utvägen finns. Om det blir för jävligt kan man ta livet av sig.” Richard lyfte blicken från pipan och askkoppen och våra blickar möttes. Det var som att få en snyting som på samma gång var en smekning. En liknande blick har jag aldrig mött. Sent i livet skulle Richard spika fast en plankstump i skärgårdshusets golv. Älgstudsarens kolv skulle ställas mot plankan och Kalles gamla metspö skulle användas för att avtryckaren skulle kunna nås. Kalle sa att han skrapade upp hjärnsubstans över hela rummet. Jag hade varit med ibland när huset byggdes och minns när vi la in de breda plankorna som blev golvet i vilket rekylbrädan långt senare skulle spikas fast.
Vid köksbordet satt Ebba, som i medelåldern skulle ta sitt liv. Där satt också Harry. Han kunde nynna sekvenser ur solon av Miles Davis och tyckte om att citera James Dean. Harry avled 1982 av en heroinöverdos. Och så var det Kalle, en man som antagligen injicerat betydligt mer än jag av allt möjligt som gick att lösa upp i vatten. I dag kämpar han med sin längtan efter alkohol. Och så var det jag, nära döden inte bara i London 1965 utan också sjuk i hepatit C och med en allvarlig leverskada. Så var där pojken och flickan som aldrig injicerade narkotika. De rökte enorma mängder hasch och en av dem finansierade sitt rökande genom att sälja haschbitar i Kungsträdgården. Varför de aldrig var intresserade av de små vackra sprutorna och kanylerna i grovlek arton vet jag inte. Kanske hade de större självbevarelsedrift än vad vi övriga fyra hade, eller kanske tyckte de att bra hasch var allt de behövde?
Runt köksbordet hemma hos Kalles föräldrar var vi den här kvällen sju personer som pratade om död för egen hand. Av de sex yngre var jag den ende som fyllt tjugo.
Ebba, som var yngst, var nog arton, möjligen sjutton. Hur gammal Richard var vet jag inte.
I rummet levde känslorna kring tre former av fadersförlust
I en gåtfull bemärkelse var också ett antal andra närvarande. Låt oss kalla dem spöken och skuggor. Med ”spöken” menas Ebbas svårformulerbara minnen, föreställningar och vanföreställningar om fadern som tog sitt liv då hon var liten. Den andra flickan i rummet hade i treårsåldern förlorat sin far genom sjukdom. Min egen far sa upp bekantskapen med mig då jag var i tvåårsåldern. I rummet levde känslorna kring tre former av fadersförlust: suicid, död genom sjukdom och fritt val. Tillhörande känslor av melankoli, sorg och vrede fanns runt bordet tätt under ytan. Tillsammans – sannolikt på mitt initiativ, jag var den som prenumererade på filmtidskriften Chaplin – hade vi gått för att se en film om självmord. Biobesöket kan förklaras med att vi ofta gick på bio tillsammans och att vi gärna såg film som låg i konstnärlig framkant. Men den förklaringen ter sig ytlig och tillrättalagd. Med tanke på vad som senare skulle ske runt köksbordet – de blivande självmördarnas samtal om självmordets möjligheter – tycks det nödvändigt att söka mer sammansatta förklaringar till valet av biofilm.
Psykoanalytikern Christopher Bollas har skapat ett begrepp som möjligen kan användas för att förstå något av situationen där ett antal självmordskandidater samtalar om suicidens lockelser och möjligheter. Bollas begrepp är ” the unthought known.” Begreppet, som jag förstår det, kan sammanfattas som ”oformulerbar aning.” Det kan exempelvis handla om det lilla barnets aningar och oartikulerbara fantasier och föreställningar om en försvunnen förälder. Förlusten av föräldern är någonting känslomässigt laddat som kan anas, men inte artikuleras, delvis för att barnet saknar full information och möjlighet att språkligt formulera erfarenheten av förlust. Förlusten är smärtsam, varför tänkande kring den undviks. Detta om ”spöken”.
Runt köksbordet fanns också ”skuggor”. Med ”skuggor” menas det som ännu inte skett, men kan anas. Ebba ”anar” tidigt den äldre broderns död genom sängrökning efter intag av sömnmedel (eller annan katastrof i den sannolikt deprimerade broderns liv). Kalle ser fadern Richards whisky efter jobbet och anar uppgivenheten och det med tiden mer omfattande alkoholbruket. Richard, å sin sida, anar sonens lust på narkotika och berättar – vid annat tillfälle – om en ungdomsvän som var morfinist. De verkliga personerna samt ”skuggorna” och ”spökena” sitter med vid köksbordet den där kvällen då det samtalas i övergripande ordalag om självmordet som utväg. De sju personerna runt köksbordet har en sak gemensam. Med alkohol och ett avsevärt antal narkotiska preparat försöker de hantera händelser i de inre känslovärldarna. De lever med mer eller mindre förbryllande erfarenheter och tillhörande känslor. Användandet av alkohol och andra droger ter sig i sammanhanget rimligt och kanske nödvändigt. För mig var det långvariga rökandet av hasch nödvändigt. Utan allt hasch och de otaliga haschgenererade skrattsalvorna är jag inte säker på att jag orkat fortsätta leva. Den som skrattar mycket kan tro sig vara glad. Som medel mot nedstämdhet kan bra hasch fungera – en liten stund.
Så varifrån kom min nedstämdhet?
Som treåring vistades jag, svårt sjuk i dubbelsidig lunginflammation och med vatten i lungsäcken, på lasarettet i Visby. Min mamma fick inte besöka mig. I tjugoåtta dagar levde jag bakom sänggaller. Man stack i mina fingrar, sög upp blod, gav mig injektioner och vårdade mig med vita munskydd för ansiktet. När jag fick återvända hem var den tidigare livlige och utåtriktade pojken bliven ruvande, tystlåten och inåtvänd. På sjukhuset hade man funnit ett fel som kallades hjärtblock. Felet ledde till att jag senare inte fick gå i simskola och inte lära mig simma. Jag fick inte heller delta i skolgymnastiken, ty om jag sprang för fort skulle jag kunna dö. Jag lärde mig simma på egen hand, vilket nästan ledde till att jag drunknade och på cykel var jag alltid snabb. Förnekandet av min sårbarhet och dödlighet var en daglig syssla. Jag utvecklade en förtjusning i höga höjder och klättrade om kvällarna högt på ställningar till höga byggnader. Min far ville inte veta av mig och min styvfar levde jag tätt intill i femton år. Vi samtalade aldrig. Inte en enda gång. Min gode vän Kalle hade likartade erfarenheter av traumatiserande sjukhusvistelse som förskolebarn. Kalle var allergisk, man sövde honom i sjukhussängen och provade vilka ämnen som utlöste allergisk reaktion. Senare injicerades han med Efedrin. En kvinna som så småningom förekom i utkanten av Självmordspatrullen var eksembarn. Hon spändes på sjukhuset fast i en gallersäng så att hon inte skulle kunna klia sönder sina eksem. Hon minns fortfarande – efter sjuttio år – hur det kändes. När vi rökte bra hasch skrattade hon så att hon fick kramp.
Förbjud polismyndigheten att bedriva verksamhet under det primitiva och sadistiska mottot ”det ska vara jobbigt att vara missbrukare”
Om du frågar företrädare för polismyndigheten vad de sju personerna runt köksbordet har gemensamt kan svaret bli att de är ”missbrukare.” Begreppen ”missbruk” och ”missbrukare” är överhetens tillhyggen då man i omedveten lust att stigmatisera och stöta ut skapar lagstiftning rörande narkotika. Genom att definiera särskilda och ofta plågade människor som lagbrytare och outsiders definierar man samtidigt resten av befolkningen som laglydiga insiders. Alla ”missbrukare” borde därför belönas för att de hjälper de övriga, ack så städade och förnuftiga medborgarna att vara så bra, så bra, så bra på att vara hederliga och nyktra skattebetalare. Den belöning som kunde vara lämplig är att man slutar förfölja folk som har narkotika i blodet eller minimala mängder i fickorna. Man bör bygga ut och uppdatera hjälpinsatserna så att de som vill ha hjälp kan få adekvat sådan och man bör förbjuda polismyndigheten att bedriva verksamhet under det primitiva och sadistiska mottot ”det ska vara jobbigt att vara missbrukare”. Också en justitieminister bör, med lite eftertanke, kunna begripa att en flicka som Ebba hade det rätt jobbigt ända fram till suiciden, trots att hon aldrig togs av polis eller utsattes för andra trakasserier av myndigheter.
Olika preparat är mer eller mindre farliga
För att städa i samtalsmöjligheterna rörande narkotikan och narkotikalagstiftning är en annan sak nödvändig. Statsmakten måste sluta med sitt förvirrande sätt att likställa / inte likställa olika sorters kemiska substanser som kan påverka våra känslovärldar. Olika preparat är mer eller mindre farliga. Den som vill skaffa sig en enkel bild av vad som är mer eller mindre farligt söker via Google på ”The Economist – dangerous drugs”. Titta också på “The Economist – scoring drugs:”
“MOST people would agree that some drugs are worse than others: heroin is probably considered to be more dangerous than marijuana, for instance. Because governments formulate criminal and social policies based upon classifications of harm, a new study published by the Lanceton November 1st makes interesting reading. Researchers led by Professor David Nutt, a former chief drugs adviser to the British government, asked drug-harm experts to rank 20 drugs (legal and illegal) on 16 measures of harm to the user and to wider society, such as damage to health, drug dependency, economic costs and crime. Alcohol is the most harmful drug in Britain, scoring 72 out of a possible 100, far more damaging than heroin (55) or crack cocaine (54)”.
Den svenska narkotikapolitiken är ett hopkok på populistiska vanföreställningar och förakt för all vetenskaplig hållning. Syftet med narkotikapolitiken är inte att hjälpa människor i nöd. Syftet är röstfiske. Därvid vill politikerna inte utmana de många väljare som älskar Evert Taubes formulering ”Själv blandar jag fredligt mitt kaffe med Kron…” Det är samma Taubeälskande population som ryser av välbehag när Ulf Lundell skaldar om de öppna landskapen:” Där bränner jag mitt brännvin själv och kryddar med Johannesört, Och dricker det med välbehag, till sill och hembakt vört…”
Enligt professor David Nutt är alkohol den utan tvekan farligaste drogen i Storbritannien. Med avsevärd sannolikhet är det likadant i Sverige. Den som i Sverige blir påkommen med att ha använt hasch – åttonde plats på farlighetslistan – hamnar i brottsregistret och får böta. Men på Systembolaget kan man köpa den farligaste av droger – tvåtusen alkoholdöda årligen – och staten har skatteinkomster som gör varje narkotikalangare avundsjuk. Tung narkotika skördar årligen fyra gånger så många dödsoffer som trafiken. Ungdomar med två gram hasch i fickan tas av polis. Storlangare importerar hundratals kilo av det ena eller det andra och utkämpar gängstrider där småkillar vill vara Al Capone och folk skjuts ihjäl på allmän plats.
Hur länge ska vi ha det såhär?
Den svenska narkotikapolitiken behöver förändras. En svårighet därvidlag är att den riksdagsledamot som ifrågasätter den förda politiken kan av sitt parti tas bort från valbar plats. Priset för den katastrofala narkotikapolitiken betalas av de som dör, de som drar på sig hepatit C samt av föräldrar, morföräldrar, farföräldrar, syskon, partners, barn, skolkamrater och andra som stod den döde nära. Den svenska narkotikapolitiken ligger och skvalpar i ett hav av sorg. Cynismen är total – det var ju bara en knarkare som dog. Många av de som dör har inte nått medelåldern.
Hur länge ska vi ha det såhär?
Mats Wahl
Mats Wahls författarskap har belönats med ett tiotal nationella och internationella priser.
Han skriver huvudsakligen böcker som läses av ungdomar.
Flera av hans berättelser har filmatiserats.
Kommentarer är stängda.