Straffen är för låga

Louise Meijer, gruppledare för Moderaterna i justitieutskottet deklarerar i en  debattartikel i Aftonbladet att fängelsestraffen i Sverige är alldeles för låga. Hon väljer att belysa tillståndet genom att referera till två fall av mycket allvarlig brottslighet som riktat sig mot barn och som nyligen avgjorts rättsligt.

Meijer sammanfattar sin bild av den svenska kriminalpolitiken som förts, enligt henne av vänsterpartiet och socialdemokraterna, enligt två teser: fokusering på gärningsmannen och en ”tycka-synd-om”-mentalitet.

Pelle Granström, f.d. anstaltschef och ledamot i Europarådets anti-tortyrkommitté (CPT) har reagerat på artikeln.

Argumentet känns igen från populistisk demagogi sedan länge. Som den jurist Meijer uppger sig vara så är det anmärkningsvärt att hon förvånas över att straffrätten fokuserar på gärningsmannen. Hur och konkret av vem ”tycka-synd-om”- mentaliteten kommer till uttryck anser hon överflödigt att berätta. Men en slutsats hon drar är att svenska fängelsestraff är för korta och hon utlovar straffskärpningar. Hon avslutar med att ställa frågan: hur försvarar ni de låga straffen för vålds- och sexualbrott mot barn? 

Knappast någon som tar del av de två rättsfallen som Meijer beskriver faller i bekymmersrynkor över gärningspersonernas väl och ve i första hand. , d v s uttrycker ”tycka-synd-om” tankar beträffande dessa. Snart sagt varje rättsfall, med givna detaljer och grymheter, föder upprördhet och vedergällningskänslor – det är i och för sig inte förvånande. Meijer vill istället dra en lans för brottsoffren genom att förlängda fängelsestraff i Sverige.
Därutöver har hon inte mycket att erbjuda dessa:

Inga tankar om rejält förbättrad skadeståndsnivå och avbyråkratiserad skadeståndshantering för brottsoffer. 

Inga tankar om en utvecklad övervakning av frigivna som utöver traditionella åtgärder också tillgodoser brottsoffrets rättmätiga krav på oberoende, säkerhet och trygghet, genom t.ex. ett utvecklat intensivövervakningssystem på brottsoffrets villkor. 

Meijer menar uppenbarligen att längre fängelsestraff är den enda och verkningsfulla kompensationen som brottsoffren förtjänar. ”More of the same” lyder parollen. Trots vunnen kunskap om att avskräckningseffekten i de flesta fall är svag vad gäller fängelsestraff och att inkapacitering inte är verkningsfull utöver strafftidens längd. 

Meijer, som tar utgångspunkten i två enskilda fall, löper risken att helt förbise konsekvenserna av sina synpunkter i ett vidare perspektiv; Hon förbigår effekterna av det s k Tidöavtalet, som enligt de preliminära beräkningarna som Kriminalvården nyligen presenterat föder ett behov av ytterligare 11-16 nya fängelser och en 40%-ig ökning av Kriminalvårdens personalstyrka och en årlig kostnadsökning på totalt 7-10 miljarder. Detta i ett läge där Kriminalvården redan idag har en överbeläggning på 113% på manliga anstalter och 115% på kvinnoanstalter.  Kriminalvården ser redan idag betydande svårigheter att rekrytera personal. Alltsammans föder en kostnadsmassa som är betydande, liksom tidsperspektivet på förändringarna som föreslås (7-8-9-10 år). Att tillämpa tesen ”More-of-same” blidkar knappast vare sig brottsoffer eller en bred allmänhet när man fått klart för sig hur tesen fungerar i praktiken.

Skulle Meijer till äventyrs lyfta blicken ytterligare och betrakta problematiken i ett internationellt perspektiv skulle hon påminnas om den resolution som Europarådets parlamentariska församling (PACE) utarbetat beträffande fängelseverksamheten för medlemsländerna av den 5 oktober 2017.
Där sägs bl. a. :

• Överbeläggning plågar Europas stater i en alltför stor utsträckning 
• Ökning av fängelsekapaciteteten är inte den enda lösningen på problemet
• Det finns inget samband mellan stränga påföljder och minskad kriminalitet
• Alternativ till häktning (borgenssystem, fotboja etc.) bör utformas för tilltalade som inte utgör ett allvarligt hot mot samhället
• Man fördömer en politik som innebär lokalisering av fängelser utanför det egna landets  territorium
• Man menar att i synnerhet kortare fängelsestraff bör ersättas av frigång, samhällstjänst samt ökad användning av husarrest och elektronisk fotboja
• Medlemsstaterna uppmuntras att prioritera politik och lagstiftning som fokuserar på reparativ och medlingsbaserad rättvisa med hjälp av sociala, ekonomiska och kulturella verktyg snarare än rent bestraffande åtgärder

Meijer och Tidöavtalet befinner sig helt uppenbart på kollisionskurs med Europarådets parlamentariska församling. 

I ett Europarådsperspektiv kan också noteras den europeiska Anti-tortyrkommitténs (CPT) återkommande kritik av svenska häktesförhållanden. Den svenska bristande förmågan och viljan att rätta sig efter kritiken resulterade i s k High Level Talks (2016) då kritiken ytterligare dryftades på ministernivå (S) från kommitténs sida. Sverige svarar med att under våren 2023 besluta att ytterligare vidga kretsen av personer som ska omfattas av obligatorisk häktning!

Visst kan europarådskritik och synpunkter bemötas med en axelryckning från svensk sida – det har skett förr. Och är kritiken och synpunkterna ett utslag av ”tycka-synd-om”- tankar, so what?

Pelle Granström

F.d. anstaltschef och f.d. ledamot i Europarådets anti-tortyrkommitté (CPT).