Utredningen om förstärkt samhällsskydd och en minskad risk för återfall har fått tilläggsdirektiv (Dir. 2023;74). Om direktiven förverkligas kommer det innebära den största ökningen av fängelserna som någon enskild reform åstadkommit.
Henrik Tham skriver om olika kreativa sätt att fylla fängelserna på.
Enligt direktiven ska utredaren bland annat överväga avskaffandet av den villkorliga frigivningen, skärpa straffen för återfall, införa en tidsobestämd frihetsberövande påföljd, kriminalisera rymning och inskränka rätten till permission. För åtta av de nio uppdragen ska utredaren, oavsett ställningstagande i sak, lämna lagförslag på skärpning av lagen. Regeringen ska alltså få ett färdigt förslag även om utredaren kommit fram till att förslaget var dåligt.
Att ta bort den villkorliga frigivningen ökar anstaltspopulationen med nära 50 procent
Den villkorliga frigivningen efter fängelsestraff sker för närvarande nästan alltid efter två tredjedelar av tiden. Att ta bort den villkorliga frigivningen skulle därför i ett huj öka anstaltspopulationen med nära 50 procent. Det skulle dock kunna minska arbetsbördan för frivården eftersom den som sitter tiden ut nu slipper övervakningstiden på den återstående strafftiden som dock är minst ett år. Så får det förstås enligt direktiven inte vara, och utredningen ska nu ge förslag på övervakning även sedan straffet upphört.
Straffet vid återfall har efter att tidigare ha minskat nu sedan flera år ökat. Det räcker inte enligt direktiven. Skärpningen syftar främst på de gängkriminella, men för säkerhet skull ska den gälla alla som återfaller i brott. Att detta skulle få någon positiv effekt på brottsligheten görs på inget sätt troligt. En tydlig effekt kan dock väntas på ökning av fängelsepopulationen.
De tidsobestämda fängelsestraffen för dem som återfallit i allvarliga brott avskaffades 1965 (förvaring) och 1981 (internering). Skälen var att det var inhumant att inte den dömde skulle kunna veta när han kom ut. Det ansågs också mycket svårt att göra en prognos om någon skulle återfalla i allvarlig brottslighet.
Sannolikheten att en person som dömts för allvarlig brottslighet skulle återfalla i samma brott är mellan noll och ett par procent
Dessa svårigheter sopas nu bort och regeringen tror sig veta att det går att med någorlunda god säkerhet förutsäga de allvarliga återfallen. Detta strider mot både forskning och utredning. En utredning för några år sedan visade att sannolikheten att en person som dömts för allvarlig brottslighet skulle återfalla i samma brott låg mellan noll och ett par procent.
Direktiven illustreras med personer som dömts upprepade gånger för allvarliga sexualbrott. Hur vanligt detta är anges inte – och det är lätt att ta reda på. Kanske är det så att Tidöpartierna här vill infria sitt löfte att skärpa brotten för sexualbrott. Det är i så fall att låtsas att man gör något åt det sexuella våldet mot kvinnor.
Rymningar och också avvikelser från särskilda ungdomshem och Migrationsverkets förvar ska alltså kriminaliseras. Nu är det redan så att rymningar från fängelse bestraffas genom påbackning på fängelsestraffet. Hur omfattande och allvarligt detta problem är anges inte och heller inte om det kan anses ge någon effekt i form av minskade rymningar. Uppdraget motiveras i stället med vikten av att upprätthålla tilltron till verkställighetssystemet och stärka samhällsskyddet. Detta framförs utan närmare uppgifter om tilltron skulle vara hotad.
Den 3 juni presenterade Tidöpartierna, inklusive det kristna och det liberala partiet, de nya direktiven i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Här tar man ut svängarna, och inlägget präglas av klichéer och svulstigheter: Den organiserade brottsligheten är systemhotande och hotar vårt fria och öppnas samhälle. Straffen ska skärpas för att brottsoffret ska få upprättelse. Konsekvenserna om man begår grova brott är för små. Perspektivet ska skiftas från gärningsmannen till fokus på brottsoffret. I Dagens Ekos lördagsintervju samma dag framställer justitieministern problemen med överbeläggningen på anstalterna som en effekt av brottsutvecklingen, och berättigar längre fängelsestraff med bland annat behovet av att behandlingsprogram inte ska behöva avbrytas av för korta straff.
Känner sig brottsoffer i USA, som har betydligt längre straff än Sverige, mindre olyckliga och mer upprättade?
”Den organiserade brottsligheten” är det idealiska och aldrig definierade fenomenet som finns någon stans där ute och som utgör det stora hotet mot alla medborgare. Att längre straff generellt skulle ge brottsoffret mer upprättelse stöds i alla fall inte av forskningen. Frågan kan ställas om brottsoffer i USA, som har betydligt längre straff än Sverige, därför känner mindre olyckliga och mer upprättade. Politikens fokus på brottsoffret har för övrigt varit mycket starkt sedan åtminstone tre decennier tillbaka. Straffen för de grova brotten har höjts mycket kraftigt i Sverige – för mord har det mer än fördubblats.
Överbeläggningen inom kriminalvården är inte främst ett resultat av brottsutvecklingen utan av en okontrollerad höjning av fängelsestraffen. Livstidsstraffen för mord spelar ännu en begränsad roll för beläggningen, bland annat därför att uppklarningen av det dödliga våldet med skjutvapen bara är omkring 25 procent. Misshandelsbrotten har inte ökat. Hur våldtäkt och andra sexuella övergrepp utvecklats saknas kunskap om, men den starka ökningen av fängelsedomar är i allt väsentligt en effekt av lagstiftningen. Slutligen, narkotikabrott som är huvudbrott för 29 procent av dem som sitter inne, är en tydlig skapelse av den svenska narkotikapolitiken.
Berättigande av fängelsestraff genom hänvisning till behandlingsbehov strider mot lagen
Att behandlingsåtgärder kräver längre straff angavs som skäl för längre inspärrning också av den föregående justitieministern. Att det skulle förhålla sig så har inte visats. För övrigt strider berättigande av fängelsestraff genom hänvisning till behandlingsbehov mot lagen. Om det nu finns något bra behandlingsprogram som kräver längre tid, så kan det kanske verkställas inom frivården. Vad överbeläggningen, på grund av skärpt strafflagstiftning, hittills lett till är nedläggning av framgångsrika program som Tolvstegsprogrammet och klosterverksamheten.
Det är skillnad mellan en kunskapsbaserad och en ideologisk kriminalpolitik
Samma dag som Tidöpartierna hade sin debattartikel inne i Svenska Dagbladet publicerade Dagens Nyheter en debattartikel under titeln ”Regeringens kriminalpolitik är en oriktad hagelsvärm”. Artikeln är skriven av f.d. rikspolischefen Sten Heckscher och professorn em. Jerzy Sarnecki. Den tar bland annat upp de långsiktiga social åtgärderna, pekar på vikten av att minska möjligheterna och göra vinster på kriminell verksamhet och ställer krav på att alla kriminalpolitiska reformer ska utvärderas. Skillnaden mellan en kunskapsbaserad och en ideologisk kriminalpolitik i de två debattinläggen har sällan samtidigt illustrerats bättre.
Tidöpartierna förslag om skärpt lagstiftning för att åstadkomma förstärkt samhällsskydd och en minskad risk för återfall präglas mindre av en seriös strävan att åstadkomma en brottsminskning till rimliga kostnader än att göra en politisk demonstration. Debattinlägget vädjar till känslor, vill visa handlingskraft, frammanar vaga hotbilder och ifrågasätter forskning och beprövad erfarenhet.
Det är ett bra exempel på en populistisk kriminalpolitik.
Henrik Tham
Professor emeritus i kriminologi
Kommentarer är stängda.