Det är mindre än ett halvår till riksdagsval och återigen är migrationspolitiken i centrum. Kriget i Ukraina har aktualiserat frågor som egentligen alltid har funnits, om förtjänande respektive inte förtjänande flyktingar, eller som vissa politiker säger, de ”riktiga” flyktingarna.
Baharan Kazemi skriver här om sitt avhandlingsämne att undersöka lagstiftning gällande ensamkommande barn och ungdomar. 2015 var hon nyss antagen till forskarutbildningen i socialt arbete.
Frågan som malde i mig var hur vi som land gick från ”öppna hjärtan” och ”mitt Europa bygger inte murar” till att lägga asylrätten på miniminivå i förhållande till internationella konventioner och EU-regler.
För att förstå de politiska förändringarna följde jag förskjutningar i språket, hur samma fenomen, samma människor, beskrevs i olika ordalag och vad dessa ord bar för betydelse. Våren 2014 hade de flesta riksdagspartier ett förslag för att skapa lagliga vägar för asylsökande. Just avsaknaden av laglig väg in i EU hade under flera år lyfts från asylrättsrörelsen som den omständighet som tvingade människor ut på osäkra vägar, i båtar över medelhavet eller i oventilerade lastbilsflak, ibland under själva fordonet.
Det blev dock inget med de lagliga vägarna, utan istället meddelade Stefan Löfvén (S) och Åsa Romson (Mp) året därpå att en rad restriktioner skulle införas; tillfälliga uppehållstillstånd, begränsningar i rätten till familjeåterförening och att särskilt ömmande omständigheter – det som tidigare kallades humanitära skäl – inte längre skulle gälla som grund för uppehållstillstånd. Allt detta skulle vara tillfälligt. Maria Ferm från miljöpartiet sa följande i riksdagen:
Regeringspartierna är överens om att Sverige framöver ska återgå till den mer humana migrationspolitik som gällt tidigare i Sverige. Därför är lagen tillfällig. Vi backar för att ta sats. Miljöpartiet kommer under de tre år som lagen gäller att arbeta intensivt för att kontinuerligt höja kapaciteten i mottagningssystemet och förbättra etableringen så att återgången till en mer human migrationspolitik underlättas och snabbas på. (Länk)
Till synes små språkliga förskjutningar i dokumenten leder till allvarliga konsekvenser
Vi backar alltså för att ta sats. Men efter införandet av det som skulle vara tillfälliga begränsningar följde ytterligare inskränkningar: att personer med avslag inte längre fick rätt till boende eller det lilla LMA-bidraget (det ekonomiska stöd asylsökande får), att ungdomar systematiskt utsattes för åldersbedömningar trots kritik mot metoderna från barnläkare och att det skedde en förskjutning i hur begreppet ”ordnat mottagande” tolkades vid utvisningar. Medan barn under 18 år tidigare inte utvisades om det inte fanns ett mottagande i ursprungslandet, skedde en glidning där man nu dels väntade in 18-årsdagen med tillfälliga uppehållstillstånd och dels gjorde betydligt vidare tolkningar av vad ett mottagande kunde tänkas vara (Lundberg & Jansson-Keshavarz 2019). I en genomgång av rättsliga ställningstaganden, domar och andra relevanta dokument, samt med två ungdomars ärenden som exempel, visar Lundberg & Jansson-Keshavarz hur till synes små språkliga förskjutningar i dokumenten leder till allvarliga konsekvenser. Migrationsverket ses plötsligt inte längre som ansvarig att utreda om ett ordnat mottagande finns. Barnens utsaga bedöms som mindre trovärdigt, jämfört med innan, och myndigheten kan utvisa barn till ett hypotetiskt ordnat mottagande. Det blir upp till barnet att bevisa att något sådant inte finns (aa).
Det här var under en tid då den politiska och mediala debatten skiftade, från ”refugees welcome” till att människor på flykt i allt högre grad beskrevs som ett hot – inte minst ensamkommande barn (Lems mfl 2020). Den allmänna sympatin för människor på flykt var låg, rädslan för ”systemkollaps”, ”främmande kulturer” och allmän rasism fick en nytändning i och med Trumpismen (Khayati 2017, Huber 2016). SOM-institutet rapporterade en historisk ökning i andelen svenskar som tyckte att Sverige borde ta emot färre flyktingar.
Retoriken och spännvidden syns tydligt i riksdagsdebatterna som jag har tittat på i förhållande till propositionerna om ensamkommande barn och ungdomar. Det talas om humanism och rätten till asyl, men också ekonomiska argument – vad ligger egentligen i skattebetalarnas intresse? Och det är misstänkliggörande, av ensamkommande ungdomar och av utomeuropeiska invandrare överlag. Det syns inte minst i debatten om åldersbedömningar och den nya gymnasielagen. Ett nej ska vara ett nej, upprepar moderaternas Elisabeth Svantesson påhejad av sverigedemokraternas Paula Bieler, som menar att det är ”absurt” att ge amnesti åt 9000 unga människor som har sökt men inte beviljats asyl i Sverige till följd av de många lagändringarna efter 2015. Tillbaka till Afghanistan med dem, så får de åka till Iran där det är ”stabilt”.
Till allas försvar kan sägas att ingen visste att talibanerna skulle ta över Afghanistan igen – även om de flesta geopolitiska experter spådde att utvecklingen gick i den riktningen och de asylsökande själva uppgav att läget blev allt sämre. Och när det anlände som flest flyktingar, de där veckorna på sensommaren 2015, var det svårt för kommunerna att ordna med boende. Jag vet av egen erfarenhet, för jag slutade min tjänst som socialsekreterare för ensamkommande barn just i den vevan. Jag minns också att jag och mina kollegor i minst två år innan hade påtalat bristen på beredskap, bristen på egna kommunala boendeplatser. Det som kom att kallas flyktingkrisen var en överraskning för de flesta av oss, den omfattningen, de bilderna på familjer som gick till fots och blev beskjutna vid den ena gränsen, mötta med välkomstplakat vid den andra. Men bristen på beredskap var på inget sätt en överraskning.
När jag nu läser nyheterna om att kommunerna saknar boendeplatser, att kommunpolitiker vädjar till privatpersoner att öppna sina hem och att det återigen är de frivilliga som bär mottagandet på sina axlar, är det inte utan att jag känner mig trött på samtiden. Jag undrar förstås vad som hände med att backa och ta sats, med förstärkningarna av den grundläggande infrastrukturen. Det var löftet som gjorde att många miljöpartister och eventuellt även socialdemokrater stöttade sina partier hösten 2015.
Rasism är ett tankemönster som är djupt djupt rotat i Europa, från korståg till kolonialism, från slaveri till andra världskriget,
Debatten tenderar att fastna vid att de vita kristna europeiska flyktingarna får ett varmare mottagande än vad någon från Mellanöstern eller Afrika någonsin fått i Sverige. Lekland ger gratis inträde och även de mest invandringskritiska aktörerna ser det här som ett undantag – ett broderfolk som ska stöttas. Det finns mycket att packa upp i den mediala retoriken kring blåögda flyktingar som är ”som oss”, men det finns också en risk att skjuta bredvid ett viktigare mål. Att rasism är ett tankemönster som är djupt djupt rotat i Europa, från korståg till kolonialism, från slaveri till andra världskriget, det är bara att konstatera.
Men när frågan om flyktingmottagande och framförallt rätten till uppehållstillstånd på grund av skyddsskäl, centreras kring vem som känner mest sympati för vem, finns risken att bygga in en väldigt skev omständighet i bedömningen. Det viktiga är inte att gemene svensk, influensern eller ägaren på leklandet ska känna samma engagemang för de ukrainska barnen som för de afghanska. Det viktiga är att deras åsikt och upplevelse ska vara irrelevant för myndigheternas bedömning. Människors rätt till skydd ska inte vara beroende av hur lätt det är att sympatisera med dem.
I min avhandling skriver jag om medkänslans begränsningar, the limits of compassion (Armbruster 2019). Efter 2015, precis som nu och precis som långt innan, gick privatpersoner och den idéburna sektorn ut och fyllde glappet som uppstod mellan människors grundläggande behov av skydd och vad staten och kommunerna (inte) erbjöd. Vi får inte glömma att tusentals barn och ungdomar plötsligt var bostadslösa och fullständigt rättslösa och att det var så kallat frivilliga familjehem som tog hem dem och gav dem förutsättningar att fortsätta gå i skolan, fortsätta driva sitt ärende gentemot migrationsverket tills många – inte alla – fick stanna. Det var frivilliga, icke utredda privatpersoner som tog hem minderåriga utan någon insyn från myndigheterna. Vi kan fundera över det en stund.
En medmänniska som stöttar ersätter inte rätten till asyl
Det som hände efter 2015 var en våg av solidaritet, en helt ny folkrörelse där socialarbetare, lärare och de frivilliga familjehemmen gick ihop med barn och ungdomar, engagerade sig för deras sak. Jag hävdar att dessa rörelser hade sin ideologiska drivkraft både i en reaktion mot restriktionerna (frustration, fiendskap, ilska etc.) och en kontrasterande känsla av solidaritet, omsorg eller kärlek. Samtidigt som politiken drev en stark deportationslinje, jobbade dessa personer i sin privata sfär med inkludering, skapande av tillhörighet, ett stretchande av regler som åtminstone informellt skapade luftfickor av rättighetsliknande tillstånd. Det som i den akademiska litteraturen kallas acts of citizenship (Isin 2008). Oavsett om vi tittar på 2015, eller samtidens engagemang för de ukrainska familjerna på flykt, är det viktigt att också prata om gränserna för engagemanget. Utbrändheten. Resurserna som inte finns. Och framförallt att ett icke-utrett frivilligt familjehem, hur kärleksfullt det än är, inte ersätter rätten till boende. En medmänniska som stöttar ersätter inte rätten till asyl. Det är därför inte tillräckligt att vara kritisk mot den underliggande ras-och-köns-hierarki som eventuellt gör delar av befolkningen mer välvilligt inställd till blonda ukrainska kvinnor än killar från Afghanistan. Det som har försvagats sedan 2015 är rättigheterna, de lagstadgade, som åtminstone i teorin ska vara universella och gälla för alla, oavsett identitet och ursprung.
Medkänsla är grundläggande för mellanmänskliga relationer, men vi kan inte alltid styra den och vi kan definitivt inte bygga ett samhälle på enbart det. Den kan vara en drivkraft och formuleras till politiska krav, men det jag saknar i den allmänna debatten särskilt nu när det är valår, är fokus på att långsiktigt stärka asylsökandes position i samhället genom rätt till rättigheter.
Baharan Kazemi
Referenser
Armbruster, H. (2019). ”It was the photograph of the little boy”: Reflections on the Syrian Vulnerable Persons Resettlement Programme in the UK. Ethnic and Racial Studies, 42(15), 2680-2699.
Huber, L. P. (2016). Make America great again: Donald Trump, racist nativism and the virulent adherence to white supremecy amid US demographic change. Charleston L. Rev., 10, 215.
Isin, E. (2008) “Theorizing acts of citizenship”, in Engin Isin and Greg Nielsen (eds.) Acts of Citizenship, London: Zed Books
Khayati, K. (2017) Stigmatisering och rasism i det svenska migrationssamtalet och det diasporiska motståndet, Sociologisk Forskning, 54(1-2), s. 11-30. Tillgänglig vid: https://sociologiskforskning.se/sf/article/view/18203
Lems, A., Oester, K. & Strasser, S. (2020) Children of the crisis: Ethnographic perspectives on unaccompanied refugee youth in and en route to Europe. Journal of Ethnic and Migration Studies, 46(2), 1-21.
Lundberg, A., Jansson-Keshavarz, S. (2019). Migrationsverket ändrar på lagens innehåll för att ensamkommande barn inte ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Jt, (4), 1012-1019
Vitboken ”Den onödiga flyktingkrisen” Rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015-2021
Kommentarer är stängda.