Utifrån Kriminalvårdens rapport till regeringen angående Kriminalvårdens platskapacitet 2021-2030 reflekterar här Pelle Granström över den tilltagande användningen av fängelse som påföljd och dess konsekvenser i ett ekonomiskt och effektmässigt perspektiv. Klarar vi fortsatt straffrättsliga åtgärder enligt konceptet ”more of the same” ur såväl ekonomisk, effektivitetsmässig och moralfilosofisk synvinkel?
Varför utvecklas inte alternativen till fängelse i högre grad?
Som en konsekvens av ett bedömt och ökat behov av anstaltsplatser inom den svenska kriminalvården har man sammanställt en perspektivplan för det beräknade platsbehovet åren 2021-2030. Planen presenterades i en rapport till Regeringen den 1 mars 2021.
Prognostiseringsförsök av Kriminalvårdens platsbehov kan i ett historiskt perspektiv betecknas som ett vågspel och en utmaning som inte alltför sällan kommit att slå fel.
Det utmärkande för den nu aktuella planen är att den framstår som något av ett paradigmskifte beträffande platsbehovsutvecklingen i svensk kriminalvård. Totalt pekar dokumentet på en utökning med ungefär 3400 fasta platser fram t o m 2030. 900 av dessa avser häktesplatser och 2500 anstaltsplatser. En sådan ökning kan betecknas som avsevärd, i storleksordningen en 50%-ig ökning. Totalt beräknas behovet till 3000 häktesplatser och dryga 7400 anstaltsplatser i rapporten.
Orsakerna till det ökade platsbehovet i häktesverksamheten har efter tidigare (2019) genomförda analyser funnits vara längre häktningstider. Inom anstaltsverksamheten har ett kraftigt ökande inflöde och samtidigt längre påföljdstider varit orsaken.
Platssituationen har under 2020 varit prekär genom beläggningsnivåer på över 100% både inom häktes- och anstaltsorganisationen. Utvecklingen har vänt dramatiskt sedan 2014 då antalet (61) fängelsedömda i Sverige per 100 000 innevånare var det lägsta sedan 1970-talet.(Eurostat/International Centre for Prison studies, King´s College).
Rapporten har att ta hänsyn till nyligen genomförda och planerade förändringar i påföljdssystemet beträffande prognostiden. Mestadels rör sig dessa om straffskärpningar och andra lagändringar. Genomströmningstider och prioriteringar i rättskedjans delar som befinner sig före Kriminalvården är andra påverkansfaktorer.
Genomförda lagstiftningsförändringar av betydelse för platsbehovet
Här kan förändringar i narkotikalagstiftningen som genomfördes 2016 tas som exempel. Vidare genomfördes förändringar beträffande grovt vapenbrott 2018. Dessa fick konsekvenser både för häktesverksamheten (ökad användning av häktning i dessa fall) och i anstaltsverksamheten (längre påföljder). Straffen för mord och sexualbrott har också relativt nyligen skärpts. Antalet livstidsdomar för mord kan därmed antas öka.
2020 skärptes straffen ytterligare för vapen- och sprängmedelsbrott.
2021 genomfördes förändringar beträffande villkorlig frigivning genom att tidpunkten för 2/3-frigivningen kommer att kunna förskjutas i de fall som den intagne inte deltagit i återfallsförebyggande insatser under anstaltstiden.
Rapporten redovisar inga närmare beräkningar för varje enskild reforms inverkan på platsbehovet.
Kommande lagstiftningsförändringar av betydelse för platsbehovet
Rapporten har främst försökt att ta hänsyn till planerade och förändrade regler för straffreduktion för unga myndiga som kommer att träda i kraft per den 1 januari 2022. I detta avseende belyser rapporten den skillnad i konskevensledet som står att finna mellan Kriminalvårdens beräkningar och lagrådsremissens beräkningar. Kriminalvården beräknar att cirka medelbeläggningen på anstaltssidan med upp till 700 intagna, medan lagrådsremissen anger 350 platser i ökning av medelbeläggningen. Kostnadsmässigt innebär en ökning med 350 intagna i medelbeläggning en kostnadsökning med 450 milj. kr årligen enligt lagrådsremissen. Någon ekonomisk beräkning vad en dubblering av medelbeläggningen i detta avseende skulle medföra redovisas inte i rapporten.
Rapporten tar upp ett exempel på förändringar inom straffrätten som kan komma att innebära minskade strafftider, nämligen en eventuell möjlighet till strafflindring för lagförda personer (Dir. 2019:85) som medverkar till att en utredning främjas av någon annans brottslighet – s k ”kronvittnen”. Frågan övervägs i en utredning som ska lägga fram resultat den 21 maj 2021. Samma utredning ska också överväga om påföljderna för övergrepp i rättssak m.m. ska skärpas.
Senare under 2021 (11 juni 2021) kommer ett betänkande beträffande straffrättsliga åtgärder mot brott i kriminella nätverk (Dir. 2020:62) att presenteras.
Det finns alla skäl att anta att det i närtid kommer att väckas ytterligare förslag om straffrättsliga förändringar som också innebär längre strafftider att döma av den pågående politiska debatten. Så sent som i slutet av april ventilerades tankar om en straffskärpning för brott mot den s k knivlagen i den allmänna kriminalpolitiska debatten.
Grunder och överväganden för olika straffskärpningar
I stort kan de olika planerade och genomförda förändringarna beträffande påföljder kan delas in i huvudsak tre olika kategorier:
- Straffskärpning i anslutning till bekämpningen av s k nätverksbrottslighet
- Straffskärpningar som primärt syftar till att vidga möjligheterna till användande av vidgade spaningsmedel i samband med vissa typer av brott
- Bedömda generella straffskärpningsbehov och skärpta regler för straffverkställigheten
Ökad tro på längre strafftider bland dagens politiker, som närmast tycks agera likt en köpsugen auktionspublik
Kategorierna 1 och 2 är närbesläktade och i viss mening syftande till att bekämpa gängbrottsligheten. Dessa förändringar är relativt väl destinerade till detta syfte. Men man kan inte helt frigöra sig ifrån att förslag som kan sortera in under kategori 3 inte alltför sällan indirekt baseras på exemplifieringar utifrån just nätverksbrottsligheten, men rör i praktiken hela straffrättsspektrumet. Dit hör exempelvis frågan om slopande av straffreduktionen för unga. Ungdomsbrottsligheten i stort har knappast en utveckling som motiverar drastiska förändringar vad gäller påföljdslängderna. Snarare befinner sig behandlingen och omhändertagandet av barn- och ungdomar i ett starkt behov av reformering vad gäller innehåll och form. Något som i stora delar f n hanteras utanför Kriminalvården. Tankar som presenterats att överföra delar av ungdomsvården till Kriminalvården skulle ytterligare skärpa behovet av nya platser inom Kriminalvården om de sattes i verket. Förändringar som föreslås enligt kategori 3 kan huvudsakligen ses som utslag av en ökad tro på längre strafftider bland dagens politiker, som närmast tycka agera likt en köpsugen auktionspublik när debatten rasar.
Förändringsåtgärder enligt kategori 3 står att finna beträffande sexualbrott och våldsbrott, vilka inte specifikt kan knytas till s k nätverksbrottslighet.
Kostnader för och effekter av reformerna
Kriminalvårdens rapport har självfallet inte som primärt syfte att utgöra ett instrument för utformningen av straffrätten, utan syftar till att belysa de platsmässiga konsekvenserna av olika redan genomförda och planerade åtgärder inom området. Redan denna begränsade uppgift är i sanning en utmaning.
Beklagligtvis gör rapporten inga ansatser att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av
reformerna
Beklagligtvis gör rapporten inga ansatser att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av reformerna annat än i ett fall. I detta undantagsvisa, enskilda fall – beträffande slopande av den s k ungdomsreduktionen – blottläggs en skriande diskrepans mellan lagstiftarens och verkställarens kostnadsmässiga bedömningar. Om totalkostnaderna sägs intet.
Lösningen på platsbehovsfrågans ekonomiska konsekvenser är självfallet en fråga om hur den rent praktiskt hanteras. Ska den genomföras med en utbyggnad eller förtätning av redan befintliga enheter eller kommer helt nya enheter att etableras? Storleken på respektive enhet kan i en framtid tänkas öka – den utbyggnad av mindre enheter som skedde på 70- och 80-talen kan sannolikt förpassas till historien.
Hur kan en verksamhet med större enheter utvecklas i en positiv riktning?
Vilka är riskerna och möjligheterna är i ett verksamhetsmässigt perspektiv?
Det är frågor som måste belysas utöver rapportens mer byggnadstekniska bedömningar.
Frågan om alternativa metoder i straffverkställigheten torde också kräva en ingående analys i detta sammanhang. Rapporten tar upp frågan om klassificering av anstalter. Rapporten anger indirekt att en dellösning av platsproblematiken kan vara att i ökad omfattning utnyttja klass 3 anstalter. Därmed underförstås att säkerhetsnivån hittills varit för hög i relation till de verkliga behoven i flera fall? Och i så fall till vilken (onödig) merkostnad?
Alternativen till fängelsestraff
I tider när vi dessutom står på tröskeln till införande av självkörande bilar och transportfordon torde även den tekniska utvecklingen kunna bidra till introduktionen av ytterligare icke frihetsberövande åtgärder.
Rapporten belyser inte– det ingår givetvis inte heller i uppdraget – alternativa påföljder till fängelse. I det skede som Kriminalvården befinner sig i finns alla skäl att inventera alternativa påföljder. Användningen av övervakning med elektronisk kontroll, som i vissa fall framstår som mer effektiv än t ex införande av längre strafftider och inskränkningar i systemet med villkorlig frigivning, borde ha en framtid. Detta inte minst ur kostnads- och effektivitetssynpunkt. I tider när vi dessutom står på tröskeln till införande av självkörande bilar och transportfordon torde även den tekniska utvecklingen kunna bidra till introduktionen av ytterligare icke frihetsberövande åtgärder. Passiviteten inom detta utvecklingsområde i ett kriminalvårdsperspektiv är påfallande. Debatten har dock helt nyligen på en punkt vaknat inom området övervakning av kontaktförbud, men borde för länge sedan ha ett genererat tekniskt och lagstiftningsmässigt utvecklingsarbete.
Klarar vi fortsatt straffrättsliga åtgärder enligt konceptet ”more of the same” ur såväl ekonomisk, effektivitetsmässig och moralfilosofisk synvinkel?
Om de slutliga kostnaderna vet vi mycket litet. Vem räknar ut och tydliggör totalkostnaden efter fullgjord auktion? Effekten av åtgärderna i preventivt hänseende är alltjämt tveksamma – och svåra att bedöma då priset inte tydliggjorts.
I effekthänseende skönjs tyvärr endast avveckling av behandlingsprogram för intagna i verkställighet eftersom klosterverksamheten och tolvstegsprogram kommer att avvecklas i ambitionen att finna platsutrymme för nya och fler verkställighetsfall.
I effekthänseende skönjs tyvärr endast avveckling av behandlingsprogram för intagna i verkställighet eftersom klosterverksamheten och tolvstegsprogram kommer att avvecklas i ambitionen att finna platsutrymme för nya och fler verkställighetsfall. Denna effekt torde rimligen kunna kategoriseras som att vara en biverkan av medicinen.
En önskad och effektivare allmänpreventiv verkan har inte satt spår i Kriminalvårdens beräkningar, vilket en troende borde uppskatta, och sätta sina konkreta spår åtminstone mot slutet av den 10-årsperiod som perspektivplanen omfattar.
Pelle Granström
Ledamot av TfKs redaktionsråd
Kommentarer är stängda.