Intagnas perspektiv i en tid av kriminalpolitisk expansion
Sveriges kriminalvård befinner sig i en period av historisk expansion. Antalet anstaltsplatser planeras att tredubblas inom tio år, och nya, större anläggningar ska ersätta äldre institutioner. Samtidigt väcks frågor om innehållet i verkställigheten: Vad innebär frihetsberövandet för den enskilda individen, och vilken roll kan rehabiliterande verksamheter spela i ett system under stark belastning?
En aktuell utställning vid Kalmar konstmuseum, ”Det sista straffet”, erbjuder en ovanlig inblick i just detta. Genom konst skapad av personer med egen erfarenhet av frihetsberövande ges ett perspektiv som sällan når offentligheten.
En anstalt i förändring
Bara några hundra meter från Kalmar konstmuseum ligger den anstalt från 1852 som under lång tid varit en del av stadens centrala miljö. Med sina 77 platser representerar den en äldre kriminalvårdsstruktur, präglad av mindre enheter och närhet till samhället. Denna anstalt planeras att ersättas av en betydligt större anläggning söder om staden, dimensionerad för uppemot 1000 intagna. Förändringen är en del av en nationell strategi som bygger på, som alla som läser TfK känner till, en missvisande bild av brottslighetens omfattning, för att möta ett ökande behov av anstaltsplatser.
Utbyggnaden speglar en kriminalpolitisk omläggning där verkställighetens omfattning och funktion åter hamnat i fokus. Samtidigt riskerar de intagnas egna erfarenheter att förbli marginaliserade i den offentliga diskussionen.
Konst som uttryck och bearbetning
Utställningens centrala verk har skapats av sex intagna vid anstalten i Kalmar i samarbete med konstnären Magnus Bärtås. Resultatet är en skulptural stad med tvillingtorn, ett verk som rymmer flera tolkningsnivåer. Tornet kan associeras till övervakning och kontroll, men också till mänsklig strävan, ambition och identitet.
Den konstnärliga processen har i sig haft betydelse. I en rapport från TT beskrev en av deltagarna arbetet som en paus från anstaltsvardagen. Uttalandet illustrerar hur skapande verksamhet kan fungera som ett mentalt avbrott i en annars starkt reglerad tillvaro, och ge utrymme för reflektion och självdefinition bortom rollen som intagen.
Konstnärliga aktiviteter har länge förekommit inom kriminalvården, men deras funktion är inte enbart sysselsättande. De kan bidra till att stärka självkänsla, utveckla kognitiva och emotionella färdigheter och skapa en känsla av meningsfullhet. Detta är faktorer som forskning identifierat som relevanta i rehabiliteringsprocesser.
Kriminalvårdens dubbla uppdrag
Kriminalvårdens uppdrag omfattar både verkställighet av straff genom själva frihetsberövandet och främjande av återanpassning till samhället. Myndighetens vision, ”Bättre ut”, uttrycker ambitionen att verkställigheten ska bidra till att den intagne lämnar anstalten bättre rustad för ett liv utan kriminalitet.
Samtidigt står kriminalvården inför betydande utmaningar. Ökande beläggning, resursbegränsningar och behovet av snabb kapacitetsutbyggnad påverkar möjligheten att bedriva individualiserad och rehabiliterande verksamhet. T.ex. har Tolvstegsprogrammet upphört på grund av att de intagna inte kan förflyttas till en avdelning som bedriver programmet eftersom det uppstått en infarkt.
I detta sammanhang blir frågan om verkställighetens innehåll central: vilken betydelse ges de insatser som syftar till personlig utveckling och återanpassning?
Intagnas perspektiv och kriminalvårdens framtid
Kriminalvårdens klienter inte enbart är föremål för kontroll, utan också aktörer i en process som kan leda till förändring
Utställningen i Kalmar synliggör en dimension av kriminalvården som annars sällan framträder. Genom konstverken framträder individer med reflektion, kreativitet och uttrycksbehov. Detta perspektiv påminner om att kriminalvårdens klienter inte enbart är föremål för kontroll, utan också aktörer i en process som kan leda till förändring.
I en tid av expansion finns en risk att fokus ensidigt riktas mot kapacitet och säkerhet. Samtidigt visar erfarenheter från kriminalvårdens praktik och forskning att meningsfull sysselsättning, utbildning och kreativa aktiviteter kan spela en viktig roll i återanpassningen.
Frågan om hur kriminalvården ska utformas framöver är därför inte enbart en fråga om antal platser, utan också om innehåll och syfte. Konstprojektet i Kalmar illustrerar att även i en miljö präglad av begränsning kan utrymme skapas för uttryck, reflektion och utveckling.
Det är en påminnelse om kriminalvårdens komplexa uppdrag, och om betydelsen av att se individen bakom verkställigheten.
Thomas Ekbom
Chefredaktör
Kommentarer är stängda.