– när oppositionen tävlar om att bygga fängelser

Det svenska kriminalpolitiska samtalet har under några år förändrats i grunden.
Straff har höjts i snabb takt. Nya brottstyper har tillkommit. Villkorlig frigivning har skärpts. Och prognoserna från Kriminalvården talar nu om ett system som kan behöva sex gånger fler platser än i dag.

Den utvecklingen brukar beskrivas som ett paradigmskifte. Men kanske är det mer korrekt att säga att paradigmskiftet numera saknar motstånd.

Det blev tydligt i ett uppmärksammat utspel från Socialdemokraterna i Aftonbladet den 11 mars.

Partiets rättspolitiska talesperson Teresa Carvalho riktar där kritik mot regeringens lagstiftningsmetod. Flera straffskärpningar saknar datum för ikraftträdande eftersom Kriminalvården saknar fängelseplatser. Men kritiken gäller inte straffpolitiken i sig. Carvalho understryker tvärtom att Socialdemokraterna i stort sett står bakom straffskärpningarna. Problemet är enligt henne att regeringen inför lagar utan att säkerställa att de kan genomföras.

Detta är ett anmärkningsvärt ställningstagande.

I praktiken innebär det att oppositionen inte ifrågasätter den politiska linjen att allt fler människor ska dömas till allt längre fängelsestraff. Den invänder endast mot att staten ännu inte byggt tillräckligt många fängelser.

Från kriminalpolitik till byggpolitik

Den centrala frågan tycks därmed ha förskjutits. Den politiska debatten handlar inte längre om hur många människor som bör sitta i fängelse. Den handlar om hur snabbt staten kan bygga anstalterna. Socialdemokraternas förslag är därför att påskynda byggprocesserna, bland annat genom att låta en statlig aktör ansvara för utbyggnaden och kapa led i upphandlingen.

Budskapet kan sammanfattas enkelt:

Regeringen har rätt om straffen – men den bygger fängelser för långsamt.

Det är svårt att tolka detta som något annat än en indirekt bekräftelse av den kriminalpolitiska kurs som regeringen beskriver som ett paradigmskifte.

När fängelserna fylls

En stor del av de straffskärpningar som i dag driver behovet av nya anstaltsplatser infördes under Socialdemokraternas egen regeringstid. Straff för vapenbrott, narkotikabrott och gängrelaterad brottslighet höjdes i flera steg. Resultatet är nu väl känt: Kriminalvården rapporterar om överfulla (140%) häkten och anstalter, och prognoser som pekar mot en dramatisk expansion av systemet.

Att Socialdemokraterna i detta läge väljer att framhäva sin egen roll i straffskärpningarna är därför politiskt intressant. Det kan tolkas som ett försök att markera att partiet inte tänker lämna kriminalpolitiken till högern.

Internationell kriminologisk forskning har länge pekat på att generella höjningar av straffnivåer har begränsad effekt på brottsligheten. Längre fängelsestraff kan tillfälligt hindra individer från att begå brott under tiden de sitter frihetsberövade, men effekten på den totala brottsnivån är minimal och påpekanden från den kriminologiska forskningen verkar mest irriterande.

Erfarenheterna från USA under 1980- och 1990-talen visar också hur snabbt ett straffsystem kan expandera när politiska partier börjar konkurrera om att framstå som hårdast mot brott. Resultatet i USA blev ett system där över två miljoner människor sitter i fängelse. Kriminologer och nu även Lagrådet menar att Sverige med öppna ögon rör sig mot fångtal likt Ryssland, Belarus och Turkiet.

Den kriminalpolitiska debatten har nu reducerats till en fråga om byggtakt. De bortkastade miljarderna blir en senare fråga. Om oppositionen vinner valet i höst kommer miljarderna som ett försenat brev på posten. Först om några år slår kostnaderna för de lagar man nu accepterar igenom fullt ut. Då får (S) försvara varför miljardrullningen till fängelseutbyggnad inte ska gå till verkligt angelägna reformer i välfärden.

Barnen i skärningspunkten

På partikongressen i Göteborg beslutade (S) att sänka straffbarhetsåldern till 14 år och att därmed placera allt yngre personer i fängelse. Samtidigt växer forskningen om att unga människor som placeras i kriminaliserade miljöer riskerar att cementera en kriminell identitet. Historiskt har svensk kriminalpolitik därför byggt på en annan princip: att barn och ungdomar som begår allvarliga brott i första hand ska mötas av specialiserade behandlingsinsatser med utbildad personal, inte av det ordinarie fängelsesystemet utformat för vuxna. Den principen tycks i dag alltmer frånvarande i den politiska debatten. Fantasilösheten kring alternativen till betongbunkern är monumental.

Kunskapen om att ungdomsfängelserna i kriminalvårdens regi avskaffades på 1980-talet eftersom de gav lika höga återfall (över 90%) som andra institutioner har försvunnit. Om problemet på SiS är hög koncentration av grovt kriminella ungdomar som påverkar varandra negativt, varför skulle samma koncentration i ungdomsfängelser inom kriminalvården inte skapa samma eller starkare kriminell socialisering?

En ny politisk konsensus

Det mest anmärkningsvärda med Socialdemokraternas utspel är därför inte kritiken mot en liten del av regeringens lagteknik. Det är den bredare signalen. Oppositionen accepterar i stora drag regeringens straffpolitik. Den invänder endast mot hur snabbt den genomförs. Tillsammans kan de värja sig mot Lagrådets historiska sågning av höjda straffsatser, definitionen av gängbrottslighet och att legalitetsprincipen hotas.

Om denna utveckling fortsätter kan Sverige snart stå inför något som länge varit ovanligt i nordisk kriminalpolitik: en nästan total politisk enighet om att lösningen på kriminalitet i första hand är fler och längre fängelsestraff. Frågan är då inte längre hur kriminaliteten bäst ska bekämpas.

Frågan har blivit hur stort fängelsesystem Sverige är berett att bygga. Hur snabbt vi ska få högst fångtal i Europa och lämna den nordiska beundrade kostnadseffektiva modellen med så få i fängelse som möjligt.

Tidskrift för Kriminalvård bävar inför den fantasilösa framtiden.