Så var det dags för Regeringen att lägga fram Lagrådsremissen för formerna för hur svenska fängelsestraff ska verkställas utomlands.
I blickpunkten är i första hand den överenskommelse som gjorts med Estland men lagrådsremissen tar också sikte på att omfatta generella former för verkställighet även i andra tänkbara länder än Estland. Avtalet med Estland avser 400-600 årsplatser, vilket motsvarar c a 3-7% av den population som verkställer straff i fängelse (december 2025).
Riksdagen kommer att ta ställning till en proposition under våren 2026 och ett ikrafatträdande beräknas ske sommaren 2026 då en överflyttning av de första 100 intagna kommer att ske. Ytterligare 100 intagna kommer att överföras till Estland varje kvartal i det följande till kapaciteten utnyttjas till fullo.
Regleringen av verksamheten är relativt omfattande trots att estnisk lag kommer att gälla i huvudsak för verkställigheten på estnisk mark.
I en rättsstat ska verkställighet av straff ske i den stat där lagföringen har skett
Lagrådet yttrade sig över lagrådsremissen den 30 januari. Inledningsvis konstaterar Lagrådet att i en rättsstat ska verkställighet av straff ske i den stat där lagföringen har skett. Lagrådet menar att undantag från den ordningen kan tänkas av olika välgrundade skäl men konstaterar att brist på anstaltsplatser inte är ett sådant skäl. Regeringen anför just platsbrist som skäl för reformen.
Det kan konstateras att den lagrådsremiss som nu presenteras har föregåtts av tankeuppslag beträffande hur och var utomlandsförlagd verkställighet av svenska fängelsepåföljder lämpligen ska ske. Initialt nämndes Kosovo som något av ett favorituppslag i SD-kretsar. De egentliga skälen för vurmen för just Kosovo i detta sammanhang framkom egentligen inte. Knappast kan väl Kosovos ställning som den sannolikt svagaste statsbildningen i Europa varit skälet? Inte heller en till och från hög konfliktnivå i Kosovo? Inte heller Kosovos ställning av att inte omfattas av Europarådssamarbetet – och därmed vara i avsaknad av oberoende insynsmöjligheter i verksamheten? Kanske förslaget kokade ner till en förhoppning om att Kosovo inte anfäktats av den så av SD förkättrade saft-och-bulle-mentaliteten i kriminalpolitiska sammanhang? Därom vet vi intet. Lika litet som vi vet om Kosovo har en ledig kapacitet i sin Kriminalvård.
Nu föll valet på Estland som torde vara det land med det mest uppdaterade fängelsebeståndet i Europa. Därtill med en betydande överkapacitet. Justitieminister Strömmer menar att Sverige och Estland har likartade system och grund för sin kriminalpolitiska syn. Det konstaterandet äger sin riktighet. De nordiska länderna gjorde en gemensam satsning inom ramen för Europarådet under 90-talets början visavi de Baltiska staterna – det s.k. NordBalt-projektet. Därtill genomförde Sverige och Finland konsultativa insatser därefter angående kriminalvårdsverksamheten specifikt gentemot Estland. Finansieringen skedde då genom EU. Flyttar vi däremot fram perspektivet till 2033 kommer vi sannolikt att finna en divergens mellan de två ländernas kriminalpolitiska utveckling. Inget tyder idag på att Estland räknar med ryska fångtal (d v s antalet intagna per 100 000 innevånare) 2033 – till skillnad från vad vi i Sverige gör.
Nog känns det litet märkligt att Estlands närmande till västeuropeiska kriminalpolitiska normer kom att bli räddningsplankan för Sveriges numera fjärmande!
Esterna kan konstatera: Been there. Done that. Men nog känns det litet märkligt att Estlands närmande till västeuropeiska kriminalpolitiska normer kom att bli räddningsplankan för Sveriges numera fjärmande!
Justitieminister Gunnar Strömmer får väl glädjas åt att han hävdar att han gjorde en bättre ekonomisk deal med esterna om fängelseplatserna är vad norrmännen lyckades göra med holländarna i samma ärende. Det gäller att hitta ljuspunkterna i det tillagande mörkret…
Pelle Granström
F.d. anstaltschef och f.d. ledamot i Europarådets Anti-tortyrkommitté.
Kommentarer är stängda.