Om den svåra konsten att navigera i gängkriminalitetens tidvatten

Introduktion

Vi upptäcker bättre sätt att utveckla mjukvara genom att själva göra det och genom att hjälpa andra att göra det. Genom detta arbete har vi kommit att värdera:
1) Individer och interaktioner framför processer och verktyg.
2) Fungerande mjukvara framför omfattande dokumentation.
3) Kundsamarbete framför kontraktsförhandling.
4) Att reagera på förändring framför att följa en plan.
Det vill säga: även om det finns värde i det som står till höger, värderar vi det som står till vänster högre.
                                       -Ur The Agile Manifesto (Fowler and Highsmith 2001, översatt från engelska).

Den 6 november 2025 samlades vi alla på en fin gammal båt, förtöjd vid Gamla stan i Stockholm. Båten hette Teaterskeppet. Men även om dagens föreställning hade drag av dramatik, handlade det vi var samlade för att diskutera om den verkliga världen. Tyvärr. Som så ofta numera i Sverige var dagens tema ”gängkriminaliteten” – eller mer specifikt hur privata och offentliga aktörer kan bli bättre på att samarbeta för att motverka gängen, och i synnerhet deras rekrytering av ofta utsatta unga människor och barn.

Och inte bara det. Som tidigare diskuterats (Sausdal 2025) var det övergripande projektet som fört oss alla ombord denna småkalla höstdag inte enbart ett försök att utveckla fler eller bättre samarbeten – eller ”samverkan”, som det så ofta kallas i svensk kriminalpreventiv terminologi. Nej. Fokus, som projektet också har fått sitt namn efter, låg på ”samäga” (https://www.fornyelselabbet.se/project/att-skapa-forutsattningar-for-tvarsektoriell-brottsforebyggande-samverkan/ ); det vill säga hur man inte bara skapar bättre samarbeten, utan får olika aktörer att ta ett mer aktivt ansvar i det förebyggande arbetet (ekonomiskt såväl som praktiskt) och därigenom skapa en känsla av delat ägarskap.

Så där satt vi. På ett skepp. Runt några bord. Omgivna av det maritima. Fördjupade i samtal om hur vi kan lyckas bättre tillsammans – för samägandets och samspelets skull, men i slutändan för de alltför många unga i Sverige (och allt yngre), som är – och blir – en del av gänglivets våldsamma värld (se t ex: https://bra.se/rapporter/arkiv/2025-06-18-barn-under-15-ar-som-begar-allvarliga-brott , läs särskilt pressmeddelandet!). Representanter från näringslivet var där, både stora och mindre företag. Flera offentliga myndigheter likaså, polisen, kommuner och skolverket, för att nämna några. Och tillsammans med dem satt flera representanter från civilsamhället och diverse stiftelser. Ja, vi hade till och med haft turen att få med några unga människor med egna erfarenheter av ett liv i och omkring kriminalitet (se här för en samlad översikt: https://www.fornyelselabbet.se/workshop-3-i-samagaprojektet/ ).

Projektet var sjösatt. Båten klar för avfärd. Och nu skulle vi egentligen bara ge alla dessa relevanta företagare och och på andra sät “fartygschefer” möjlighet att bidra med sina egna erfarenheter och – tillsammans – identifiera både de begränsningar och de handlingsutrymmen de upplevt i tidigare försök att ”samverka” och förebygga kriminalitet.

Och där satt jag. En forskare från Lunds universitet, tillsammans med goda kollegor från KTH och Mälardalens universitet. Lyssnande och avvaktande. Med pennan vässad och både videokameran och diktafonen på. Väntande på att höra och lära av alla dessa människors erfarenheter för att därefter kunna dra våra analyser och slutsatser – och i slutändan skriva detta och andra forskningsbidrag.

Motivationen för det samhällsbyggande

Motivationen brister sällan, vare sig hos offentliga eller privata aktörer (se: https://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/problemen-med-gangkriminalitet-kraver-samordning-tydliga-roller-och-systematik/ ). De flesta i Sverige förstår till fullo hur både omfattande och tragisk situationen är – och naturligtvis särskilt för dem som lever med konsekvenserna av att Sverige på bara några år gått från duktig elev till problembarn när det gäller gängkriminalitet och våld i ett europeiskt perspektiv. Vissa är naturligtvis mer motiverade än andra. Och som jag och andra tidigare har argumenterat för är det också riktigt att särskilt näringslivets motivation snabbt minskar när det är svårt för den enskilda företagaren att se hur just deras bidrag kan ge någon form av avkastning – om inte ekonomisk, så åtminstone på andra sätt (Mulgan, Reeder et al. 2011, Prenzler and Sarre 2012, Gilling 2013, Prenzler and Sarre 2023, Mårtensson 2024, Sausdal 2025).
Ett företag är i slutändan ett företag. Det är fullt begripligt.

Bli bättre på att tala om det samhällsbyggande snarare än det snävt brottsförebyggande

Inom ramen för vårt Vinnova-finansierade Samäga-projekt, lett av Förnyelselabbet, har projektdeltagarna – mig själv inkluderad – argumenterat för att ett sätt att i synnerhet engagera näringsliv och civilsamhälle i högre grad kräver att vi alla (och politiker i synnerhet) blir bättre på att tala om det samhällsbyggande snarare än det snävt brottsförebyggande (Sausdal 2025). Alltför få av dem som faktiskt har möjlighet att bidra till både lokala och nationella insatser kan identifiera sig med något som ”bara” handlar om kriminalitet. De – visar våra erfarenheter – förstår inte riktigt vilken roll de har eller kan ha, främst därför att idén om vad som faktiskt är förebyggande har blivit en alltmer inskränkt diskussion om straff, kontroll och specifika situationella insatser i vissa utsatta områden (Sahlin 2000, Garland 2018, Sausdal and Hannerz 2025).

”Vad har polis, fängelser och övervakningskameror med oss att göra?”, tänker vissa. Andra oroar sig mindre för det praktiska och mer för PR-aspekten. Om det förebyggande samarbetet innebär att exempelvis anställa en tidigare dömd eller på andra sätt ha direkt kontakt med kriminella miljöer, upplevs ”downsides” ofta som större än de potentiella ”upsides”.

Ett navigationsproblem

Av dessa skäl är rekommendationen att vi måste tänka om – och omformulera – hur vi talar om det förebyggande arbetet. För som varje kriminolog vet (eller borde veta) börjar prevention ofta långt innan det vi kallar prevention. Förebyggande arbete är inte bara ”tidiga insatser”, även om dessa är viktiga (Ivert 2025, Sausdal and Hannerz 2025). Det handlar i hög grad om att skapa ett välfungerande (välfärds-)samhälle, lokalt såväl som nationellt, där både unga och äldre ges bättre möjligheter att leva ett liv utanför kriminalitet. Och när det handlar om att skapa goda och attraktiva (icke-kriminella) livsvillkor för exempelvis unga människor, är vi många som kan bidra. Så enkelt är det.

Samtidigt är det naturligtvis oerhört svårt. Och mer därtill. Och dagens seglats på båten i Stockholm bekräftade just detta.

Man ska förstås inte dra de maritima metaforerna för långt. Men om jag med ett enda ord skulle beskriva det jag upplevde när jag satt och lyssnade på de aktörer som samtalade vid det bord där jag placerats, så vore det: navigationsproblem.

Vad menar jag då med det? Det jag försöker säga är att även om både motivationen och de faktiska erfarenheterna av samarbete för att motverka (gäng)kriminalitet fanns runt bordet, så präglades nästan alla samtal av en delad frustration mellan aktörerna. ”Man måste navigera rätt. Men det är också viktigt att kunna överleva på de här stormiga haven”, sade en – möjligen inspirerad av den nautiska miljön. Men ”det är svårt att få det att fungera!”, tillade samma person lite senare, något som alla runt bordet nickade igenkännande åt och ofta återkom till.

Ett projektproblem

Det finns förstås många saker som kan stå i vägen för att ett förebyggande arbete eller en insats lyckas. Absolut. Men min analys är ändå att vi med fördel kan lyssna extra noga när dessa ”navigationsutmaningar” kommer upp. För här finns något att lära. Och om jag ska lyfta fram en separat kommentar bland flera i stort sett likalydande kritiska synpunkter, där mina kriminologiska tankar särskilt väcktes, var det när en av deltagarna uttryckte följande oro:

Jag upplever ofta i den här ganska projekttunga organisationskulturen som många av oss lever i … att vi ska arbeta med mätbara mål och så vidare. Jag upplever att vi kan tappa bort vårt ’varför’. [Och] för mig är varför min kompass. Det handlar inte om att uppnå en viss siffra någonstans som man kan bocka av i ett dokument. Jag vill följa upp saker, absolut. Jag är inte fientlig till det, men det kan bli för tungt åt det hållet.

Här tror jag – och jag understryker tror – att vi närmar oss något väsentligt och dessutom starkt underutforskat i både den kriminologiska litteraturen och praktiken. Något som inte bara kan hjälpa oss att förstå varför så många samverkansprojekt havererar, utan också pekar på ett bredare problem i många av dagens välmenande kriminalpreventiva satsningar: nämligen själva ”projektet”. Inte nödvändigtvis projektets fokus eller intention, utan hur vi tänker kring och planerar de flesta insatser när det gäller att förebygga (gäng)kriminalitet och ungas rekrytering.

Det råder ingen brist på projekt. Det finns vilja, pengar och initiativ överallt. Men kanske är det så att vi i själva verket inte behöver färre projekt – utan helt andra sorters projekt, och därmed andra sätt att planera och genomföra dem.

Det agila manifestet

(Agilt= flexibelt, anpassningsbart, lyhört)

Vid det här laget har du säkert undrat över både artikelns titel och det något märkliga citat som inleder den. Men det finns en tanke bakom. Essensen är denna:

Inom IT- och mjukvaruutveckling inledde en liten grupp utvecklare i 2001 – däribland några från Sverige – en mindre revolution. Med utgångspunkt i en gemensam frustration (jfr ovan!) möttes de i Snowbird, Utah, för att diskutera hur man kunde utveckla nya, annorlunda och mer effektiva sätt att arbeta med det som låg dem varmt om hjärtat: mjukvara. Resultatet blev det som i dag är känt som Det agila manifestet (Fowler and Highsmith 2001).

Manifestet försökte i all sin enkelhet formulera mer flexibla arbetsformer, med ett betydligt större fokus på att lära och justera under resans gång – i kontrast till klassiska projektmodellers ambition att planera allt i förväg. Varför? Därför att de gång på gång erfarit att de idéer man har i början av ett projekt sällan överensstämmer med verkligheten. Man behövde därför ett sätt att arbeta som tog höjd för att världen är föränderlig och inte kan frysas – och att projekt därför måste styras eller navigeras genom löpande feedback och anpassning snarare än genom fasta planer och milstolpar.

Med andra ord: den klassiska projektmodellen utgår från att framgång kan säkras genom noggrann förhandsplanering, medan agila tillvägagångssätt bygger på kontinuerligt lärande och justering under arbetets gång.

Klassiskt: Planera först → genomför → leverera i slutet


Agilt: Arbeta i korta etapper → leverera löpande → justera under tiden

Det agila kriminalpreventiva manifestet

Sant. Agila angreppssätt för att hantera problem och utmaningar, både inom och utanför IT och mjukvaruutveckling, är mer komplexa än vad som beskrivits ovan och har dessutom utvecklats betydligt under de senaste cirka 25 åren. Men grundtanken består: när man arbetar med problem i föränderliga sammanhang – där man inte kan säga sig känna alla variabler eller förutse utfallet – är det mer meningsfullt att arbeta i cykler, där man hela tiden kontrollerar om man är på rätt väg.

IT och mjukvaruutveckling är ett sådant område. Och detsamma gäller många former av kriminalitet – inte minst gängkriminalitet och dess rekrytering av unga i vår digitala och globala samtid (Ilan 2017, Stuart 2020, Moore and Stuart 2022, Hagedorn and Fraser 2023, Fraser and Joe-Laidler 2024, Sausdal and Hannerz 2025). Att tro att man har full överblick och – likt en ingenjör som bygger ännu en bro – bara kan lägga ut och genomföra en plan, är ofta dömt att misslyckas. Tar man lärdom av det agila tänkandet framstår mycket av dagens brottsförebyggande arbete och samverkan därför som ytterst problematiskt – inte minst eftersom vi ibland låtit oss förledas att tro att kriminalitet är ett socialt fenomen vi fullt ut förstår och därför enkelt kan ”ordinera” en lösning på. Se till exempel BRÅ:s webbplats och de olika förslag till förebyggande projekt och åtgärder som där rekommenderas. De allra flesta (eller kanske alla?) följer den klassiska projektmodellen och bygger därmed på föreställningen att man i förväg har – eller kan skapa sig – en tillräcklig förståelse för problemet och för vad som krävs för att motverka det. Detsamma gäller de ofta använda (om än ibland framgångsrika, åtminstone på kort sikt) gruppvåldsinterventionerna och deras metodologiska grund i problemorienterat polisarbete (Braga, Kennedy et al. 2017, Scott and Clarke 2020).

Och därtill kommer hur svårt det inte bara är att överhuvudtaget få möjlighet att arbeta med kriminella problem på ett sätt som inte följer den klassiska projektplaneringsreligionen; när det gäller finansiering av insatser (forskning eller praktik) på dessa områden får man med största sannolikhet inga medel, om man inte låtsas som om man redan har ett fullt genomtänkt projekt och en storslagen plan, där allt fler dessutom tycks inbilla både andra och sig själva att det är hyfsat lätt att förutse, förklara och därigenom ändra kriminellas tankar och praktiker.

Vem hade förutsett allt detta för bara några år sedan?

Men så simpelt är det naturligtvis inte. Se bara på utvecklingen kring så kallade ”barnsoldater” och ”crime-as-a-service”. Och vad sägs om dessa nästan obegripliga exempel på att kriminella nu har börjat filma och dokumentera sina egna våldshandlingar i stället för att göra det i det fördolda? Vem hade förutsett allt detta för bara några år sedan? Ingen. Därtill kommer en rad andra komplexiteter och så kallade ”unknown unknowns” – sådant vi inte bara vet att vi inte vet, utan inte ens vet att vi inte vet.

Att arbeta med unga och kriminalitet kräver därför andra och kompletterande angreppssätt och andra definitioner av framgång än de som dominerar de många katalogerna över förebyggande insatser och samverkansmodeller. Det var, som jag uppfattade det, i alla fall detta som låg bakom den breda frustration runt bordet kring begrepp som ”projekt”, ”planer”, ”resultat” och ”evidens” – alla sprungna ur den mer klassiska projektlogiken, där man börjar, genomför, avslutar och utvärderar, ofta samtidigt som världen runt omkring – samarbetspartnerna och de unga man arbetar för – redan har förändrats.

Pröva en agil ansats i det brottsförebyggande arbetet och gör detta till utgångspunkt för samverkan

Därför är ett konkret förslag att i högre grad pröva en agil ansats i det brottsförebyggande arbetet och göra detta till utgångspunkt för samverkan. Om några av världens största företag och många offentliga organisationer redan arbetar på detta sätt finns det ingen självklar anledning att vi inte skulle kunna göra detsamma inom det brottspreventiva. Det är svårt att avfärda det agila manifestet som bara ”trendigt” eller ineffektivt. Tvärtom betraktas det som en guldgruva när det gäller tid, kollaboration och framgångar bland organisationer som gjort det till sin huvudsakliga arbetsform, särskilt (!) när vi talar om att försöka utveckla åtgärder och insatser riktade mot sammansatta och ofta även kaotiska arbets- och samhällsutmaningar.

Nedan följer därför en enkel manual – den grundläggande modellen för agilt projektarbete.
Det enda som återstår är att fylla den med konkreta preventiva idéer och brottsliga utmaningar.

Sätt i gång!

1. Idé och övergripande mål
   Vad vill vi uppnå – och varför? (syfte, värde, riktning)

2. Prioritering av uppgifter
   Arbetet delas upp i mindre delar som prioriteras löpande (t.ex. en backlog).

3. Kort arbetsperiod (iteration/sprint)
   Teamet arbetar fokuserat under en kort period (ofta 1–4 veckor).

4. Leverans och test
   Något konkret levereras som kan användas, testas eller bedömas.

5. Feedback och utvärdering
   Användare och intressenter ger återkoppling; teamet reflekterar.

6. Justering och nästa cykel
   Planer och prioriteringar justeras – och nästa omgång påbörjas.

David Sausdal

Kriminolog och docent i sociologi, Lunds universitet.

Litteraturförteckning

Braga, A. A., et al. (2017). Problem-oriented policing, deterrence, and youth violence: An evaluation of Boston’s Operation Ceasefire. Gangs, Routledge: 513-543.

Fowler, M. and J. Highsmith (2001). ”The agile manifesto.” Software development 9(8): 28-35.

Fraser, A. and K. Joe-Laidler (2024). ”Gangs and the gig economy: Triads, precarity and illicit work in Hong Kong.” The British journal of criminology 64(1): 139-156.

Garland, D. (2018). Punishment and welfare: A history of penal strategies, Quid Pro Books.

Gilling, D. (2013). ”Partnership and crime prevention.” Handbook of crime prevention and community safety: 760-782.

Hagedorn, J. and A. Fraser (2023). Gangs and a Global Sociological Imagination. The Palgrave Handbook of Youth Gangs in the UK, Springer: 111-140.

Ilan, J. (2017). Understanding street culture: Poverty, crime, youth and cool, Bloomsbury Publishing.

Ivert, A.-K. (2025). Tidiga sociala insatser för att förebygga att barn och unga hamnar i kriminalitet. Innan det är för sent. D. E. Magnus Dahlstedt, Pia Enebrink,, H. G. Martin Grander, Anna-Karin Ivert, and T. S. Jenny Madestam, Per-Olof H Wikström, Statens Offentliga Utredningar: 57.

Mårtensson, E. (2024). ”Partnerships and Crime Prevention: A Scoping Review.”

Moore, C. L. and F. Stuart (2022). ”Gang research in the twenty-first century.” Annual Review of Criminology 5: 299-320.

Mulgan, G., et al. (2011). ”Social impact investment: the challenge and opportunity of social impact bonds.” London: The Young Foundation.

Prenzler, T. and R. Sarre (2012). Public-private crime prevention partnerships. Policing and security in practice: Challenges and achievements, Springer: 149-167.

Prenzler, T. and R. Sarre (2023). ”Public space crime prevention partnerships: Reviewing the evidence.” Handbook on public and private security: 67-84.

Sahlin, I. (2000). Brottsprevention som begrepp och samhällsfenomen.

Sausdal, D. (2025). ”Från det brottsförebyggande till det samhällsbyggande.” Tidskrift för Kriminalvård.

Sausdal, D. and E. Hannerz (2025). Gäng-kriminalitet: Från gatan till sociala medier, Liber.

Scott, M. and R. Clarke (2020). Problem-oriented policing: Successful case studies, Routledge.

Stuart, F. (2020). Ballad of the bullet: Gangs, drill music, and the power of online infamy, Princeton University Press.

Läs även en tidigare artikel av David Sausdal:

Från det brottsförebyggande till det samhällsbyggande