Silas Aliki: Att sätta barn i fängelse är ett fiasko för samhället

Barnfängelse kan inte motiveras varken som rehabilitering eller som avskräckning. Det är en organiserad våldsutövning och kan inte försvaras, skriver juristen och författaren Silas Aliki på DN Kultur (12/3)

Fängelse fungerar varken som rehabilitering eller avskräckning

Artikelförfattaren hävdar att fängelse inte uppfyller sina påstådda syften.
Enligt rättssociologen Thomas Mathiesen kan fängelse inte motiveras med:

• rehabilitering
• allmänprevention eller avskräckning
• rättvis bestraffning

I stället beskrivs fängelset som organiserat våld från statens sida som skapar mer lidande än det löser problem.

Fängelsepolitiken är ett symptom på samhällsproblem

Författaren argumenterar för att ökningen av straff och fängelser inte beror på effektiv kriminalpolitik, utan på:

• minskad tillit till välfärdsstaten
• politiska krav på “lag och ordning”
• rädsla och oro i samhället

Det leder till att resurser flyttas från förebyggande sociala insatser till straffsystemet, vilket förvärrar problemen.

De barn som drabbas är redan de mest utsatta

Barn som begår grova brott har ofta själva:

• utsatts för våld och försummelse
• vuxit upp i svåra sociala miljöer
• blivit rekryterade eller hotade in i kriminalitet

Dessutom är diagnoser som ADHD, autism och intellektuell funktionsnedsättning överrepresenterade.
Att sätta dessa barn i fängelse ses därför som att straffa dem som egentligen behöver stöd.

Barnfängelser riskerar att bryta mot barns rättigheter

Förslagen kritiseras för att kunna:

• strida mot Barnkonventionen
• bryta barns rätt till kontakt med omsorgspersoner
• göra det svårt att uppfylla skolplikten

5. Samhället avhumaniserar barn för att acceptera straffet

Artikeln menar att barn som begår brott framställs som monster eller “odjur”, vilket gör det lättare för samhället att acceptera hårda straff. Detta beskrivs med begreppet “unchilding”, där barn fråntas sin status som barn.

6. Barnfängelser visar att samhället har gett upp

Om samhället menar att barn kan få bättre livschanser i fängelse än utanför, menar författaren att det är ett tecken på ett misslyckat samhälle som inte längre investerar i sina barn.