– och staten vet om det
Den nya utredningen Mer flexibla regler om verkställighet av häktning och fängelsestraff (SOU 2026:30) presenteras som en teknisk översyn för att hjälpa Kriminalvården att hantera expansionen.
Men bakom de administrativa formuleringarna döljer sig något betydligt större: ett principiellt skifte i svensk kriminalpolitik.
Utredningen handlar i praktiken inte om bättre kriminalvård. Den handlar om hur staten ska få ett överbelastat system att fungera trots att det redan börjat spricka.
Det märks i nästan varje förslag.
Rätten till enrum i häkte avskaffas. Häktade ska lättare kunna dubbelbeläggas. Häktade ska tillfälligt kunna placeras i polisarrest på grund av platsbrist. Dömda ska kunna vänta betydligt längre på att påbörja sina fängelsestraff. Fler straff ska verkställas med elektronisk övervakning i bostaden. Tidsgränser för hur länge dömda får hållas i häkte tas bort för vuxna.
Överbeläggningen normaliseras
Varje enskilt förslag kan framstå som administrativt. Men tillsammans berättar de något annat: Sverige håller på att skriva om kriminalvårdslagstiftningen för att normalisera överbeläggningen!
Det mest anmärkningsvärda är kanske inte ens innehållet i reformerna utan logiken bakom dem. Tidigare har dubbelbeläggning, arrestplaceringar och långa vistelser i häkte betraktats som nödlösningar. Nu byggs de in som permanenta delar av systemet. Undantagstillståndet blir vardag.
Utredningen innebär också ett tydligt maktskifte från lag till myndighet. Flera konkreta rättsliga skydd tas bort och ersätts med formuleringar om att Kriminalvården ska göra ”lämplighetsbedömningar”. Rättigheter som tidigare varit lagstadgade övergår till administrativa avvägningar under hård platsbrist. Det gäller exempelvis häktade personer som fortfarande juridiskt ska betraktas som oskyldiga. Samtidigt försämras deras skydd genom att rätten till enrum tas bort och möjligheten till arrestplacering införs. Svensk rätt har länge utgått från att häktade ska behandlas annorlunda än dömda fångar. Den principen försvagas nu tydligt.
Utredningen talar återkommande om att Sveriges internationella åtaganden beaktats. Men samtidigt redovisas en omfattande internationell kritik mot Sverige för isolering, restriktioner och häktesförhållanden. Europadomstolen, CPT och FN tortyrkommitté har under lång tid varnat för konsekvenserna av överbeläggning och bristande mänsklig kontakt i frihetsberövanden. Trots detta går utvecklingen nu mot ännu större trängsel och ännu större flexibilitet i förvaringen av människor.
Nästan helt frånvarande är däremot analysen av varför situationen uppstått.
Utredningen beskriver beläggningskrisen som ett praktiskt problem som måste hanteras. Men den analyserar lustigt nog mycket lite hur den politiskt skapats genom:
- tidigare socialdemokratiska straffskärpningar,
- längre verkställighetstider,
- ökad häktning,
- minskad användning av villkorlig frigivning,
- och en kriminalpolitik där allt fler samhällsproblem ska lösas med längre frihetsberövanden.
Utredningen behandlar istället hur systemet ska ”effektiviseras”.
Men människor är inte logistik.
Överbeläggning påverkar inte bara antalet sängplatser. Den påverkar konfliktnivåer, våld, psykisk ohälsa, självmordsrisker, behandlingsarbete och personalens arbetsmiljö. Ändå är konsekvensanalysen påfallande försiktig. Riskerna för försämrad rehabilitering och ökade institutionsskador behandlas nästan styvmoderligt.
Samtidigt sker något paradoxalt.
Parallellt med den hårda retoriken om längre straff och fler fängelser öppnar utredningen faktiskt för att fler straff ska avtjänas hemma med fotboja och att fler dömda ska få vänta länge innan verkställigheten påbörjas. Det är två kriminalpolitiska logiker samtidigt:
symbolisk skärpning utåt och praktisk avlastning inåt.
Det mest talande i hela betänkandet är därför kanske inte något enskilt lagförslag. Det är vad staten indirekt erkänner mellan raderna.
Man verkar inte längre tro att: 1 nybyggnation, 2 rekrytering eller 3 fortsatt expansion kommer att räcka.
Därför byggs nu ett system för:
- köhantering,
- dubbelbeläggning,
- alternativa verkställigheter,
- och permanenta nödlösningar.
Det är i praktiken ett erkännande av att systemet strukturellt inte går ihop.
Och om systemet inte längre går ihop måste slutsatsen bli en annan än den som utredningen drar.
Då måste Sverige börja diskutera hur fångtalet ska minska.
Inte om tio år när årsbudgeten är 40 miljarder.
Inte när nästa anstaltsbygge står klart om några år.
Inte efter ännu en utredning.
Kommentarer är stängda.